Kärlek och litteratur i ny roman av Kjaerstad

"Romanen har två huvudteman, litteratur och kärlek, och den försöker säga något om hur böcker kan bli lika viktigt som mat för vissa."

Så låter det när Jan Kjaerstad beskriver handlingen i sin nya roman, Normans område, som kommer på norska i augusti. Kärlek och litteratur, skrivet av en favvo-författare = jag känner hur väldigt höga förväntningar börjar byggas upp här... Mycket norskt att se fram emot i höst; Kjaerstad, Tore Renberg, Karl-Ove Knausgård... Himla trevligt. Heja Norge!

Läs mer om Normans område i norska Dagbladet.

Midsommar med Knausgård & Janusstenen

Hade en utsökt trevlig midsommarhelg; fest, god mat, jordgubbar, glass och lite boksaker. Boksaker i det här fallet lika med

1) jag drömde på midsommarnatten om Karl Ove Knausgård, en antikivitetsbutik och ett mystiskt manuskript som skulle värderas (Ja, jag är nörd. Nej, jag hade inga blommor under kudden...). Say no more.

2) Midsommardagen mumsade jag godis och läste Janusstenen, bok nummer två i Elly Griffiths serie om arkeologen Ruth. I likhet med debuten Flickan under jorden, var den väl själva urtypen för trevlig läsning; lagom spännande, lättläst, lite kul, karaktärer som man vill bli kompis med. Inget revolutionerande, ingen Läsupplevelse med stort L, men helt ok underhållning för en midsommarmosig hjärna. Kommer absolut fortsätta följa serien!

Allen Ginsbergs Howl som film

Kan man göra en hel film av en enda dikt?

Ja, om man väljer rätt dikt. För ett par dagar sedan såg jag Howl, filmen om (och med!) Allen Ginsbergs kultförklarade dikt med samma namn. I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked... ja, ni vet. Modern klassiker. Den framkallade ljuva minnen av hur jag läste den i legendariska bokhandeln City Lights i San Francisco förra året. Gav mig en akut längta tillbaka-attack och fick mig att ångra att jag inte köpte ett ex av Howl där och då. Men - då har jag ju skäl att fara tillbaka..!

I filmen Howl spelar James Franco rollen som den unge Allen Ginsberg. Han berättar, i en fingerad intervju, om sitt skrivande och om själva dikten, samt gör en uppläsning. Den som har hört Allen Ginsberg prata vet att han hade en ganska originell röst, och jag tycker att James Franco har lyckats fånga särdragen på ett bra sätt, utan att det går till överdrift.

Under delar av uppläsningen av Howl, byts bilden på Ginsberg/Franco ut mot animerade partier som illustrerar diktens innehåll. Låter kanske lite konstigt, men det är mycket snyggt! Här, om inte förr, märks att Howl bäst kommer till sin rätt när den läses högt; rytmen i orden är oerhört suggestiv. Eric Drooker står för animationerna, som även finns i bokform som graphic novel (klicka här för att kika inuti boken).

Filmens tredje beståndsdel är rättegången som hölls 1957, där dikten anklagades för att vara obscen och förläggaren Lawrence Ferlinghetti fick stå till svars. Rättegångar på film & tv brukar ju sällan vara kul, men den här är genial - för hur gör man egentligen när den anklagade är en dikt?

Alla tre delarna - intervjun, animationerna och rättegången - väger upp och kompletterar varandra. Tillsammans blir de en mycket bra, mycket sevärd film, både för fans av beatförfattarna och andra. Missa inte!

Läs mer om filmen Howl här och här. Och här hittar du allt som är värt att veta om Allen Ginsberg.

Det sensationella avslöjandet

Jag har aldrig läst något av Stephen King.

Då var det sagt. Igen.

Tidigare idag chockerade jag valda delar av bokbloggarmaffian genom att på Twitter erkänna att jag inte läst något av skräckgiganten. Förfärande utrop hördes.

Och jag måste erkänna, jag är lite chockerad själv också, faktiskt. Med tanke på vad jag gillar, borde ju King vara självklar. Dessutom torde han höra till allmänbildningen.

Så varför har jag honom oläst?

Jag tror helt enkelt att han hamnat i ett glapp: när han var i ropet när jag var liten var jag alldeles för feg. Jag såg mina klasskamrater darra av skräck så fort någon viskade Jurtjyrkogården och tänkte att det där nog inte var något för mig. När jag nu i mogen ålder kommit på andra, bättre tankar, har Kings enormt omfångsrika produktion skrämt bort mig. För var börjar man? Allt är ju inte bra, har jag förstått.

Tack och lov har dock bokbloggarmaffian i form av Helena & Helena på Fiktiviteter & Dark Places redan löst det problemet åt mig, här och här till exempel. Ergo - jag har inte längre någon ursäkt att inte läsa King. Hm. Sommarprojekt, kanske? Jag lovar att hålla er uppdaterade om hur det går.

Och bara för att det var roligt att chockera, erkänner jag lite till när jag ändå är igång. Några andra som jag inte heller har läst:

• Maria Lang
• Marian Keyes
• Inte en enda Robert Jordan, David Eddings eller George RR Martin
• Paulo Coelho (ok, det kanske inte kom som någon överraskning...)

Så ni ser - Calliope har luckor i sin bokliga bildning. Vilka är era luckor?

Lika som bär

Hmm, har jag inte sett det där omslaget förut?

Nja, nästan. Nyutgåvan av Marguerite Duras klassiker Älskaren som kommer på Bonnierpocket i augusti har en hel del gemensamt med omslaget till Lloyd Jones roman Mister Pip som kom för några år sedan:

Den blå färgen, blommorna och palmbladen... Fast det gör inte så mycket, det är snyggt även i repris.

Bokbloggarmaffian strikes again

Ett smärre datorhaveri gjorde att jag fick vänta på en sladd som skulle levereras per post istället för att jobba - och vad gör man då? Läser, naturligtvis. Det blev Elly Griffiths debutdeckare Flickan under jorden, som ivrigt har rekommenderats av stora delar av bokbloggarmaffian, Bokbabbel, Dark Places, Ooof bok, Enligt O m fl. Så många bokbloggare kan ju knappast ha fel, tänkte jag.

Och nej, naturligtvis hade de inte det. Det dröjde inte många sidor alls innan jag kände mig helt hemma i arkeologen Ruth Galloways sällskap. Jag skulle gärna sitta och dricka vin i hennes ensligt belägna stuga med böcker överallt, titta ut över Norfolks saltängar och klappa de båda katterna. Att som Ruth gå ut på saltängarna och hitta lik/skelett däremot, njaäe, det nöjer jag mig med att läsa om.

Men spännande är det. Innan Ruth och polisen Harry Nelson har klurat ut hur det ligger till med den döda som hittas på saltängen hinner det hända mycket. Kanske är det lite väl lätt att klura ut vem the bad guy är, men jag gillar hur Elly Griffiths skildrar miljöer och människor; man ser dem verkligen framför sig. De känns originella och skönt annorlunda jämfört med många andra deckare.

Däremot finns det tre saker jag inte gillar: att boken är skriven i presens, att den återberättar mer än den visar och att det helt plötsligt händer en hemsk sak med en katt.

Jag gnällde om det här med böcker skrivna i presens på Twitter häromdagen, vilket ledde till en kul diskussion med ett gäng andra bokbloggare där Boktoka påpekade att Ajvide Lindqvists Lilla stjärna har ett övermått av pluskvamperfekt (något jag inte märkt), och Vixxtoria lärde oss allt om tempus - åh, jag gillar Twitter! Presens i böcker, not so much. I Flickan under jorden känns det som ett konstigt val eftersom så mycket av det boken berättar om har hänt i dåtid, och boken blir därför full av konstiga hopp mellan då och nu som gör att läsningen hackar lite. Hade varit mer logiskt att ha alltsammans i dåtid.

Återberätta istället för att visa - vanligt problem, och alltid lika trist.

Och vara taskig mot katter - nej, det får man bara inte.

Men bortsett från det, var Flickan under jorden bra! Jag kommer definitivt att läsa fortsättningen på serien också. Tack till bokbloggarmaffian för ännu ett bra tips!

Inget nytt under solen i Bon Temps

Igår läste jag ut Dead Reckoning, tolfte (!) delen i Charlaine Harris serie om Sookie Stackhouse. Har nu funderat en bra stund på om jag gillade den eller inte. Har inte blivit ett dugg klokare, kan jag meddela.

För jag hade ju mycket trevligt under läsningen, det kan jag säga med en gång. Den var mer spännande och bättre sammanhållen än förra delen, Dead in the Family, som jag tyckte spretade åt för många håll samtidigt. Och Bon Temps är alltid Bon Temps. Svårt att inte gilla att få vara där en stund.

MEN - och det är ett stort men - det blir aldrig mer än trevligt. Det känns aldrig lika spännande som det kunde göra i de första delarna i serien. Det händer också mindre än det gjorde i dem; snarare känns det som om Harris bara skriver på lite sådär halvengagerat, fortsätter av bara farten för att få ut ännu en del och förlänga serien.

Jag förstår om hon inte vill sluta (framför allt inte nu när det går så bra för tv-serien och allt), jag förstår om hon vill fortsätta hänga med sina karaktärer som hon gillar så mycket (det märks det verkligen att hon gör) - men efter tolv delar måste man nog ändå fråga sig vad nytt det kan finnas att hitta på i serien.

Jag kommer inte på så mycket, och det verkar inte Harris heller göra.

Så frågan är väl när man som författare ska vinka hej då till sin bokserie. Jag tyckte inte illa om Dead Reckoning, men kan ändå inte komma ifrån känslan av att bara var "ännu en Sookiebok", vilken som helst. Eftersom jag är kräsen, vill jag gärna ha lite mer än så. Med det sagt, kommer jag ändå naturligtvis att sitta klistrad framför tv:n i sommar när säsong 4 av True Blood börjar på HBO, och jag kommer naturligtvis också att fortsätta läsa varenda Sookiebok som kommer. Kommer säkert att önska mig Sookie Stackhouse Companion i julklapp (den kommer ut i höst).

Men ändå - frågan kvarstår: vore det inte bättre för en bra bokserie att go out with a bang than to slowly fade away?

Fiktiva sommarpratare

Om en liten stund presenteras årets sommarpratare i radio. På Twitter frågade Hannes Dükler apropå det vilka fiktiva karaktärer man helst skulle vilja höra sommarprata. Ooh, gillar frågan! Men vill ha mer plats att breda ut mig på än det finns på Twitter. Here it goes, några modesta förslag (och ja, det är fusk eftersom inte alla är svenska):

Först vill jag höra en som står på randen mellan fiktiv och verklig: Karl Ove Knausgård, eller ska jag skriva "Karl Ove Knausgård"? Det råder ju delade meningar om huruvida Karl Ove i Min kamp är identisk med verklighetens Karl Ove eller inte. Ska man tro bokomslaget är det en roman, och i så fall finns det ju en fiktiv Karl Ove som kan sommarprata. Det skulle jag gärna höra. (Och i brist på det, skulle jag annars gärna lyssna på den verklige Knaus.)

Sen vill jag höra en namne till mig själv: Calliope från Middlesex av Jeffrey Eugenides. Jag vill höra hur det gick sen, efter att boken var slut.

Och i "vad hände sen"-kategorin kan vi även lista Harry Potter (jag tror inte att de har det så peachy som slutet antyder).

Mats Strandberg föreslog Alice Blackwell från American Wife, samt Patrick Bateman i American Psycho. Instämmer på båda. Kanske kunde då även Lee Fiora vara med på ett hörn?

Dexter hade gärna fått prata (förutsatt att han kunde tala fritt och ändå gå ostraffad därifrån), och naturligtvis Carrie Vaughns Kitty Norville - hon är ju redan van vid radio. Skulle också gärna lyssna på Eric Northman, Lady Julia Grey och Mercy Thompson.

Listan skulle kunna bli hur lång som helst.

Vilken fiktiv karaktär skulle du vilja höra som sommarpratare i radio?

Bokbloggarhundens födelsedag

Var och hur firar man sin födelsedag om man är bokbloggarhund?

Framför bokhyllan, såklart! Med partyhatt (som varade i tre sekunder innan festföremålet slet sönder den och åt upp), och så med så många köttbullar man orkar äta.

Nu blir det köttbullekoma i soffan resten av kvällen, och sen premiärsovande i nya hundsängen. En rätt fin födelsedag för en bokbloggarhund, tror jag bestämt.

Vad hände, Louise?

A tale of literature, obsession and buried secrets står det på baksidan av Louise Welshs senaste roman Naming the Bones. Som om någon tänkt på mig och skrivit en baksidestext bara för att jag ska vilja läsa boken, typ. Lite så. Dessutom har jag ju läst och gillat Welsh tidigare - både The Cutting Room och The Bullet Trick är ju två favoriter.

Så, jag skaffade mig ett ex av Naming the Bones, sparade den till ett riktigt bra tillfälle bara för att kunna gotta mig ordentligt (har förstått att det är ett vanligt beteende hos boknördar)... Och ...

...

...

...?

Jaha..? Efter lite drygt hundra sidor, har det inte hänt något alls. Eller, det har väl hänt litegrann, men det känns väldigt mycket som att Welsh inte har vetat vad som ska hända och i väntan på en bra idé bara skrivit på lite. Prövat sig fram, umgåtts med karaktärerna för att se om vad de tänker hitta på.

Och ganska exakt vid hundra sidor går min gräns. Har det inte blivit intressant innan dess, lägger jag boken åt sidan även om den är skriven av en favorit. Är grymt besviken. Vad hände, Louise?

Är det någon av er som har läst den och kan säga om jag trots allt borde fortsätta förbi sidan hundra?

Vinn en bok!

Gillar du skräck?

Calliope Books lottar i samarbete med Mörkersdottir förlag ut Frida Edmans ruggiga roman Förvriden.

Och bara för att det vankas långhelg och jag känner mig extra snäll, tänkte jag göra det löjligt enkelt att vinna. Den som är snabbast på att skicka ett mail med sitt namn och sin adress till books.calliope@gmail.com vinner. Blir du först..?

Skynda, skynda!

Läs mer om Förvriden på Frida Edmans webb och hos Boktokig.

UPPDATERING!

Tävlingen är nu avgjord! Snabbt som attan gick det.

Calliope Books och Mörkersdottir förlag säger grattis till Christin Holmgren i Malmö! Boken kommer på posten!