Först blir jag lite rädd för huvudet på omslaget. Sen blir jag lite skeptisk inför titeln. Därpå läser jag baksides- och förlagstexterna och tänker att det där nog inte är något för mig. Elin Grelssons debutroman Du hasar av trygghet hamnar inte på läslistan.
Men så hör jag Bokomaten prata väl om den. Väldigt väl. Att Bokomaten har bra smak vet vi ju sedan tidigare. Och så får jag ta över hennes rec ex, och då läser jag. Jag börjar på kvällen och läser ut dagen därpå. Och jag inser att det är en himla tur att Bokomaten finns, annars hade jag missat hela den här bra boken. (Ja, det är ju tur på många andra sätt att hon finns också, men ni förstår säkert. Just den här gången var det lite extra tur!)
Du hasar av trygghet handlar om Sara som är trettionågonting, har sambo och vikariat som sekreterare. Allt är ganska ok och ganska vanligt, kanske bara lite vardagssegt sådär. Sambon hasar runt i sina tofflor om kvällarna hemma i lägenheten. Det är inte så sexigt, men det är ändå tryggt på något vis.
Samtidigt blir det ganska snart uppenbart att något inte är riktigt bra med Sara. Hon försöker och försöker, säger alla rätta saker och försöker vara allmänt käck och välanpassad och trevlig, men det går inte helt bra. Saker blir fel, samtal blir konstiga, en elak huvudvärk tränger sig allt oftare på.
En bit in i boken dyker också tillbakablickar på hennes barndom upp, och blandas med avsnitten ur nuet. Innan dess har Du hasar av trygghet varit en ganska vanlig bok om en tjej som mår lite dåligt, men i skildringen av den unga Sara händer något. Det blir riktigt obehagligt, tränger sig på, går inte att skratta bort längre. Föräldrarna bråkar och ser inte Sara, som förgäves försöker få uppmärksamhet.
Jag kan inte riktigt beskriva exakt vad det är som träffar så hårt med Du hasar av trygghet, men något är det. Den är långt ifrån felfri och jag stör mig på den ibland, men den sticker ändå ut från mängden av "ung-tjej-som-mår-dåligt-och-agerar-självdestruktivt-böcker". Saras - stundtals ganska hopplösa, omogna och lite smålöjliga - uppförande berör. Ordentligt. Kanske är det igenkänning; skildringen av allt från mellanstadietidens skolgårdsprat till nuets parmiddagar och arbetsplatsmöten är fångat in i minsta detalj. Man vill bara prata med henne, förklara att det kommer att ordna sig. Kanske hålla om henne lite.
Andra som också har läst: Bokomaten, Fiktiviteter, Madeleines bokhörna.
2 kommentarer:
Ja alltså, den där baksidesbeskrivningen hade jag knappast heller fastnat för, och huvudet på pärmen känns rätt random tycker jag. Men en mycket fin bok!
Synd på omslaget och baksidestexten då för då kommer ju massor att inte hitta den.:(
Skicka en kommentar