Medel-Majgull vs Mirakel-Majgull

Jaha. Nu har jag suttit här en stund och försökt skriva något intelligent, kanske till och med marginellt nyskapande, om Majgull Axelssons Moderspassion. Med tanke på att det var en av de böcker jag längtat allra mest efter att läsa nu i höst, så borde där ju finnas mycket att diskutera. Den har ju alla ingredienser och teman som man brukar hitta i en Majgull-bok, det där som gör att man tycker så mycket om dem och läser så att ögonen blöder. Här finns de där udda, lite marginaliserade karaktärerna som liksom verkar stå utanför livet och kika in på alla andra, här finns starka berättelser om svåra relationer mellan mödrar och barn, och om hur svårt det kan vara att frigöra sig från det sociala arvet när man bor i en liten stad där alla dömer en på förhand. Allt finns, och liksom ligger där och väntar på att jag ska gå igång på det. Välskrivet och gripande är det också.

Ändå uteblir den där totala förälskelsen i boken som jag väntat på. Den är bra - men den är inte fantastiskt bra. Och av Majgull förväntar jag mig naturligtvis inget mindre än mirakel. Framför allt tror jag det handlar om att jag hela tiden har en stark déjà vu-känsla; att det känns som att jag har läst den här berättelsen förut. Den smälter liksom in lite för väl bland hennes andra böcker, ser blek ut i jämförelse. Den saknar en del av originaliteten som brukar finnas hos Majgull, saknar den där extra ingrediensen som hon brukar blanda allt det kända med.

Så är jag besviken? Nej, det är jag absolut inte. Moderspassion är en bra bok, en riktigt bra bok till och med. Den är bara inte super-über-mega-fantastisk. Medel-Majgull sopar mattan med de flesta andra författare, men hon tyvärr lite väl lite att att sätta emot Mirakel-Majgull.