Förra helgen blev jag påhoppad av en elak bacill och fick istället för att åka till bokmässan Textival i Göteborg, ligga hemma i sjuksängen. Något bittert, måste jag medge. Emellertid tröstade jag mig med lite Maria Gripe-läsning, och det fick verkligen allt att kännas bättre. Allt enligt den välkända böcker som snuttefilt-principen.
Boken jag valde blev Agnes Cecilia - en sällsam historia, utgåvan ur Reprisboxen. Jag gillar verkligen bilden på omslaget, det känns som om man själv också är på väg in i den underbart mystiska lägenheten.
För det är ju verkligen en underbart mystisk lägenhet hon bor i, bokens huvudperson Nora. Förra gången jag läste Agnes Cecilia gick jag på mellanstadiet och tyckte att det var ganska otäckt att kliva in i den där gigantiska våningen. 8 rum, knarrande golvplankor, ett runt rum där det hörs mystiska steg och så en massa underliga, igenklistrade skåp med kvarlämnade gamla saker. Hu, sade jag då. Yay, säger jag nu. Tänk att ha en sådan lägenhet! Sekelskifte. Hemliga, konstiga skåp med saker från de som bott där förr! Det låter som en dröm. Med stigande ålder har jag tydligen blivit åtminstone lite tuffare; nu kliver jag gärna in över tröskeln i Noras hem och stannar där. Länge.
Det här filmomslaget tyckte jag var skitläskigt då, när det begav sig. Det känns rätt lugnt nu.
En annan sak jag lägger märke till nu är också Gripes förtroende för läsaren. Här har vi en barnbok som utan att blinka namedroppar Schopenhauer och berättar om oäkta barn och föräldrar som omkommer i hemska olyckor. Gripe litar på läsaren, även om han/hon är ung, och försöker varken undanhålla eller försköna. Tvärtom handlar mycket om just vikten av att få veta hur det verkligen ligger till, att få höra hela sanningen även om man är ung. Jag tänkte inte på det då, när jag läste Gripe som barn, men jag tror ändå att det då var en av de bidragande orsakerna till att jag tyckte så mycket om hennes böcker. Hon väjde inte för mörkret, och det kändes som att hon berättade något som var helt sant, gav ett förtroende som få andra vuxna gjorde.
Hur snyggt omslaget till Reprisutgåvan av Agnes Cecilia än är, så måste jag säga att jag också är väldigt svag för det här gamla omslaget. Underbart stämningsfullt!
Missa inte heller Vixxtorias inlägg om Agnes Cecilia.
9 kommentarer:
Hennes bok, en sällsam historia, hittade jag nyss gratis på bibliotekets ge-bort-lådan... ska läsa.
Jag tycker fortfarande just filmomslaget är läskigt. Vad har de gjort med Noras ögon, liksom?
Men det är så sant det där du skriver om Gripes förtroende för läsaren. Hon litar verkligen på att det finns saker som man ska förstå, och hon lämnar inga lösa trådar.
Temat i boken – om personer som inte riktigt får känna att hör till – är också så träffsäkert, tycker jag. Det är en känsla som de flesta tonåringar kan relatera till, samtidigt som Gripe berättar en historia med väldigt speciella omständigheter. Jag tycker f ö filmatiseringen blev väldigt bra. Hoppas hitta den i nån realåda snart (har redan sett Stenbänken och Glasblåsarns barn, så den borde finnas nånstans där ute.)
Håller fullkomligt med om din reflektioner om Gripes tillit mot läsaren!
Skulle önska att fler barn och ungdomar fick läsa Gripes böcker . Somm Hannele skriver, hon hittade boken i en ge-bort låda. Alltså inte särskilt utlånad. Tråkigt tycker jag.
Det är synd - vi får lobba för en Gripe-revial!
En Gripe-revival är jag med på! :-)
Fortarande läser jag om Pappa Pellerins dotter med jämna mellanrun och älskar den lika mycket som jag gjorde som barn. Tipsar även om I klockornas tid som var både min och mammas favorit.
http://beroendeavbocker.blogspot.com/2011/03/omlasning-agnes-cecilia-en-sallsam.html
Minns att jag tyckte väldigt mycket om tre trappor upp med hiss. Tordyveln flyger i skymningen gick som sommarlovsradioföljetong en sommar när jag var 11-12 tror jag, läste den själv senare och tyckte jättemycket om den också. Jag tror att du har helt rätt i dina reflektioner.
Just det där med förtroendet till läsaren var något som jag också tänkte på när jag läste om Agnes Cecilia i den finfina klassikerboxen för någon månad sedan. Att referenserna till rätt komplicerade filosofiska resonemang behandlas självklart, utan att det känns vare sig prettosökt eller för förklarande. Älskar't! Jag inbillar mig att Gripes värld haft en stor betydelse för min intellektuella utveckling som ung. Min recension av Agnes Cecilia hittar du här om du inte läst den: http://helenadahlgren.wordpress.com/2011/03/03/agnes-cecilia-anno-2011-fortfarande-en-sallsam-historia/
Ja, hörni - läs Helenas inlägg också! Mycket välskrivet & intressant!
Har jag verkligen inte läst några blogginlägg på två veckor, nästan? Oj, vad jag har att ta igen. Arbetat för mycket helt enkelt.. Anywho.. inget, inget kan ta ifrån mig att det är originalupplagan av agnes Cecilia och ingen annan som är den som är den äkta. Det kan halt enkelt inte vara samma bok. Jag betvivlar att jag någonsin kommer att få läsupplevelser som den här igen. Man har väl lättast att ta till sig upplevelser också innan allt blivit lite blasé. När man är så där en 11-12 år.
Skicka en kommentar