När jag gick på lågstadiet bestämde fröken vem som skulle sitta vid vilken bänk i klassrummet. Med jämna mellanrum byttes platserna om och man hamnade bredvid någon ny, som man inte kände sedan tidigare. Det var alltid nervöst.
Jag har ett tydligt minne av att jag vid ett av dessa tillfällen placerades i bänken vid klassens konstigaste tjej. Tyst och hemlighetsfull var hon en mycket udda fågel i gruppen. Jag var orolig - ända tills jag kom på att hon ju i likhet med mig hade för vana att låna hem farligt höga boktravar från skolbilioteket. Åh, då är det lugnt, tänkte jag. Vi kan ju prata böcker.
Så blev det också mycket riktigt. Vi trivdes bra i bänkarna bredvid varandra och tyckte att det var trist när vi sedan var tvungna att flytta runt på nytt.
Minnet får mig att inse att absolut ingenting har förändrats på de dryga 25 åren som gått sedan dess. Jag gör fortfarande likadant. Ny människa? Äsch, hon/han gillar böcker, så då är det lugnt. Vi har samtalsämnen som räcker timmar framöver.
Bokkonst av Su Blackwell
3 kommentarer:
...och en otroligt fin bild förstås.=) Det stämmer inte alltid det där bara. amn kan ofta konversrea hjälpligt, men inte hur länge som helst om den andres i dens ögon enorma bokintag visar sig bestå av två Jan Guillou om året.=)
Nej, i så fall kan det bli tufft... :)
Jag håller fullständigt med dig C. att dra upp böcker fungerar oftast. Annars förlitar jag mig på musik och film , funkar bra det med : D
Skicka en kommentar