Verklighetens rättsläkare tar steget in i boken

Blir en bok bättre av att vara "sann"? Blir en roman automatiskt bättre om författaren har egen erfarenhet av det han/hon skriver om?

Frågorna diskuterades på bloggträffen häromveckan - och svaret blev övervägande nej på båda två. Verklighet är inte alltid hårdvaluta i böckernas värld, åtminstone inte för oss som närvarade just den kvällen. Vi ser gärna att författarna hittar på, ju mer desto bättre. Och framför allt - man blir inte bra på att skriva om ett yrke bara för att man arbetar med det.

Med det i åtanke, blev jag ändå extremt nyfiken på Elias Palms deckardebut Corpus Delicti, där huvudpersonen Ella Andersson precis som Palm själv arbetar som rättsläkare. Jag föreställde mig att jag skulle få läsa om ruskigt spännande utredningar där små (och naturligtvis outhärdligt läskiga) detaljer avgjorde de komplicerade fallen. Lite som en svensk Kathy Reichs, kanske?

Det började ganska lovande. Ella Andersson hamnar i två utredningar; en där en ung man hittats hängd och en där en villaägare råkat gräva upp ett skelett i sin trädgård. Den hängde mannen visar tecken som får Ella att misstänka att han bragts om livet på något annat sätt/plats, medan skelettet i trädgården visar sig vara svårt att identifiera. Skelettet tycks också hänga samman med mystiska händelser i Ellas eget förflutna, vilket komplicerar saken ytterligare.

Elias Palm har alltså en god grund att stå på. Två fall med potential att bli spännande, samt en massa erfarenhet från sitt eget yrkesliv att krydda det hela med. Men - och det här är ett gigantiskt men - han har inte språket/förmågan att förvandla det till en bra berättelse. Det står tyvärr klart efter bara ett par kapitels läsning.

Framför allt handlar det om att Palm boken igenom återberättar istället för att gestalta. Vi får veta att Ella gjorde si eller så, men vi får inte se det, inte vara med i rummet när det händer och själva uppleva det. Istället berättas hela storyn på ett sätt som gör texten trögläst och faktiskt rent av ointressant stundtals. Stilen skapar distans mellan läsaren och Ella och man lär aldrig känna henne ordentligt. Dessutom tyngs texten ner ytterligare av att de få dialoger som finns inte bara är korta, utan också väldigt klumpigt återgivna. Personerna uttrycker sig stelt och klumpigt - ingen pratar så i verkligheten.

Och hur är det med detaljerna? Jo, här finns många interiörer från obduktionssalarna och flera mycket närgångna beskrivningar av liken. Men de saknar, precis som texten i övrigt, känsla. De väcker inget hos läsaren. Palm hade behövt ett annat språk, en annan stil, för att nå fram. Nu får jag istället intrycket av att jag läser en stel text skriven av någon som annars mest är van att författa rapporter - det är kanske korrekt men det är inte litteratur. Om det inte hade varit en så dålig vits i sammanhanget, hade jag sagt att texten kändes död.

Det gör mig ledsen att så är fallet. Jag tycker inte om att såga debutanter, och jag vill tycka om Palms bok. Men det går inte. Tyvärr. Han kan ha hur mycket erfarenhet och god vilja som helst, men litteratur, det både är och bör vara något helt annat än verklighet. För att bli litteratur måste texten ta steget vidare och det gör inte Corpus Delicti.

*********************

Läs vad SVDs recensent tyckte om Corpus Delicti & se Elias Palms egna bokvideo.

Corpus Delicti x 2? Blanda inte ihop Elias Palms bok med Juli Zehs - romanerna har råkat få samma titel och ges ut samtidigt. Juli Zeh ges ut av Weyler förlag - läs mer om hennes bok här.