Trovärdigt är det annars rakt igenom. Det märks att Wennstam är påläst och insatt i frågorna och hon använder verklighetens fakta på ett sätt som gör att de träffar läsaren rakt i magen. Alfahannen är inget för känsliga; boken rymmer så mycket sex och våld (ofta blandat med varandra) att man blir lite matt. Hälften hade varit nog för att man skulle förstå.
Eftersom jag tyckte mycket om både Smuts och Dödergök, var mina förväntningar på Alfahannen extremt höga. Jag blev därför ganska besviken när det visade sig att den inte alls var lika spännande. Främst beror det på att man redan från början vet hur det går; den skyldiga har redan erkänt och en stor del av berättelsen ägnas åt en tillbakablick som ska visa hur det gick till att komma dithän. Det enda spänningsmomentet ligger i osäkerheten kring hur domstolen ska döma i målet och det räcker inte för att hålla uppe intresset hela vägen. Jag vet inte varför Wennstam har valt ett sådant upplägg - jag tror tvärtom att hon hade vunnit på att berätta storyn helt linjärt från början till slut.
Alfahannen får därför sämre betyg än sina föregångare. I dem lyckades Wennstam på ett briljant sätt kombinera spänning med ett angeläget budskap, men den här gången är det bara budskapet som blir kvar och det blir ett problem när boken ändå gör anspråk på att vara en deckare. Men ruggigast av allt är ändå känslan av att inte ens de värsta scenerna i boken tycks vara så långt ifrån sanningen, åtminstone inte om man får tro DN's artikel om utredningen av teatern. Hu! Läs den här.
Läs också vad jag tyckte om Dödergök.
5 kommentarer:
Oo den där boken lät spännande! måste kolla upp ;) Flickan och Skulden är ju väldigt bra och intressant (fast man har en klump i magen hela tiden man läser..) så Skam-serien är kanske något för mig. tack!
Den står redan på min måste läsa lista. Måste bara vänta ett tag. Jag har nr 29 på reservationslistan på biblioteket...
Hej,
Ja, men det tråkiga är om detta är något som lobbats fram av bokförlaget. Problemet med sexuella trakasserier,som de på teater och inom film,har funnits i fyrtio år, men ingen journalist eller ens fackföreningen för teaterfolk har brytt sig.
Nu slår de sig för bröstet och vill påstå att de inget visste. Ibland är lögnerna faktiskt mer ljug än vad jag trodde skulle vara möjligt.
Snälla,svälj inte allt som ni ser och hör i media. Ibland är väldigt lite som syns sant!
Inget ont om Katarina Wennstam dock eller hennes böcker!
Jag tror definitvt inte allt som hörs i media. Det hade varit illa... Men jag förstår inte riktigt, Ramona. Menar du att nyheten om sexuella trakasserier inom teatern skulle vara framgrävd/ på något sätt beställd av förlaget?
Skicka en kommentar