Katarina Wennstam obehagligt aktuell

En händelse som ser ut som en tanke: två dagar efter att jag läst ut Katarina Wennstams Alfahannen, toppas morgon-TV:s nyhetssändningar av en undersökning som visar att så många som var tredje kvinna inom svensk teater har blivit sexuellt trakasserad. Med Alfahannen - som handlar om en ung skådespelerska som blir sexuellt utnyttjad - färsk i minnet, blir nyheten nästan bisarr. Nog för att Katarina Wennstam brukar anknyta till aktuella ämnen, men den här gången är det så mitt i prick att det blir absurt. Snacka om att i litteraturen sätta problem under debatt, som gamle Georg Brandes sade. Alfahannen är tredje och sista delen i den serie deckare som Wennstam skrivit efter att hon gav ut de två reportageböckerna Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman. Deckartrilogin tar i skönlitterär form upp samma problematik som reportageböckerna; den ställer frågor kring hur könsroller, feminism, jämlikhet, sex och våld fungerar i dagens Sverige. De tidigare två delarna i serien, Smuts och Dödergök, är löst sammanlänkade med varandra och med Alfahannen genom att några av huvudpersonerna återkommer. I Alfahannen känns det lite ansträngt att det återigen är samma familj som i Smuts som drabbas - det hade varit mer trovärdigt om Wennstam hade valt en okänd familj.

Trovärdigt är det annars rakt igenom. Det märks att Wennstam är påläst och insatt i frågorna och hon använder verklighetens fakta på ett sätt som gör att de träffar läsaren rakt i magen. Alfahannen är inget för känsliga; boken rymmer så mycket sex och våld (ofta blandat med varandra) att man blir lite matt. Hälften hade varit nog för att man skulle förstå.

Eftersom jag tyckte mycket om både Smuts och Dödergök, var mina förväntningar på Alfahannen extremt höga. Jag blev därför ganska besviken när det visade sig att den inte alls var lika spännande. Främst beror det på att man redan från början vet hur det går; den skyldiga har redan erkänt och en stor del av berättelsen ägnas åt en tillbakablick som ska visa hur det gick till att komma dithän. Det enda spänningsmomentet ligger i osäkerheten kring hur domstolen ska döma i målet och det räcker inte för att hålla uppe intresset hela vägen. Jag vet inte varför Wennstam har valt ett sådant upplägg - jag tror tvärtom att hon hade vunnit på att berätta storyn helt linjärt från början till slut.

Alfahannen får därför sämre betyg än sina föregångare. I dem lyckades Wennstam på ett briljant sätt kombinera spänning med ett angeläget budskap, men den här gången är det bara budskapet som blir kvar och det blir ett problem när boken ändå gör anspråk på att vara en deckare. Men ruggigast av allt är ändå känslan av att inte ens de värsta scenerna i boken tycks vara så långt ifrån sanningen, åtminstone inte om man får tro DN's artikel om utredningen av teatern. Hu! Läs den här.

Läs också vad jag tyckte om Dödergök.