Jomenvisst. Jennifer McMahons The Winter People var ju precis så bra som alla hade sagt att den skulle vara. Djupt nedsjunken i soffan sträckläste jag om den lilla byn West Hall i Vermont där så många besynnerliga saker hänt: försvinnanden, oförklarliga dödsfall, hemsökelser, you name it. Alla vet att man ska hålla sig borta från skogarna, och framför allt från klippformationen Devil's Hand, de stora klippblocken som liknar fingrar som spretande sticker upp ur marken. 19-åriga Ruthie vet det också, hon har hört alla berättelser, men så plötsligt en dag är hennes mamma bara borta. På köksbordet står mammans kallnande te och en bit paj kvar, precis som om hon bara rest sig upp för att gå in i ett annat rum och strax komma tillbaka – men hon finns ingenstans i huset och inte på gården. Ruthie är lämnad ensam kvar med lillasystern Fawn. Och när de letar efter mamman, hittar de inte bara gömda föremål som får dem att tvivla på att de någonsin riktigt känt sin mor, utan även en hundra år gammal dagbok som berättar om en av de där händelserna som byn är känd för. Och den hände på just deras gård ...
The Winter People är lättläst, spännande och stämningsfull. Den nutida berättelsen om Ruthies sökande efter sin mor varvas med händelserna ur den gamla dagboken. Man blir aldrig dörädd för den (även om jag personligen är väldigt glad över att det inte finns några garderober i vårt sovrum ... läs boken, och du kommer förstå varför), utan den är ganska lagom läskig, och har en bra balans mellan klassisk spökhistoria och originalitet. Till skillnad från McMahons tidigare, Don't Breathe a Word, som jag läste för ett tag sedan, tycker jag att här håller historien hela vägen. Det är helgjutet, och riktigt, riktigt bra avkopplingsläsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar