Jag är fem år. Jag står bakom far när han läser tidningen. Borrar in näsan i hans kavaj och andas in den trygga doften som är hans. Jag pekar på en bokstav och viskar:
"Vad heter den?"
"Den heter K. Och där är hans son, lilla k. Ser du vad lika de är?"
Jag tycker om vissa bokstäver mer än andra. Till exempel älskar jag bokstaven E som sträcker ut armarna mot mig, och lilla e som ser ut som en katt som rullat ihop sig. Däremot tycker jag ofantligt illa om O som är tjock och förmäten.
"Ser du att de bildar små kedjor?" Min blick följer fars finger. "Det är ord, Karin. Visst är de vackra?"
Oooh. Jag läser äntligen Jessica Kolterjahns Karin Boye-roman Den bästa dagen är en dag av törst, och dricker ivrigt i mig rad efter rad, stycke efter stycke. För oj, så bra det är. Hittills har alla mina löjligt högt ställda förväntningar både infriats och överträffats. Kolterjahn skriver precis som i sina tidigare romaner kort och oerhört intensivt, rakt på med bara några få ord. Avundas SÅ den förmågan, att med bara ett par ord kunna sätta en hel scen, en hel stämning. Boken är full av meningar och stycken likt det ovan citerade, som jag läser och läser om igen. Galet bra, detta. Ämnar njutningsfullt läsa vidare.
1 kommentar:
Jepp, det måste du!
Skicka en kommentar