Halloween Nr 10: Iskallt & underbart rysligt

Om det inte hade varit för att jag varit tvungen att göra världsliga saker som äta, sova och jobba, hade jag lugnt kunnat läsa ut Michelle Pavers Dark Matter i en enda lång, andlös sittning. Den är så vansinnigt spännande att det är nästintill omöjligt att lägga den ifrån sig när man väl börjat läsa. Faktum är att den klättrar rakt upp på min privata spökhistorietopplista och lägger sig överst, tillsammans med Susan Hills The Woman in Black - och då förstår ni att vi inte bara pratar bra, utan sjukt bra. Dark Matter är iskall, fruktansvärd, vacker, spännande och välskriven, allt i ett.

Dark Matter tar sin början 1937 när en engelsk expedition tar sikte på Spetsbergen (dagens Svalbard). De unga männen i expeditionen planerar att övervintra ensamma ute i vildmarken för att samla in fakta om väder, djur och natur: ett riktigt äventyr som gör dem alla uppspelta och förväntansfulla.
Men redan från början tycks expeditionen otursdrabbad; ett par av medlemmarna faller på grund av olyckshändelser ifrån innan man ens kommit fram, och den norske skepparen som man hyrt in är ytterst ovillig att ta dem till Grukhuken, den avlägsna platsen de valt.
Till slut lyckas de ända övertala honom, men så snart de lastat av skeppet och fått lägret på plats, skyndar sig besättningen iväg. De tre återstående medlemmarna av expeditionen är ensamma kvar mitt i det ödsliga men storslagna polarlandskapet, och nu kan de bara vänta på att vintermörkret ska lägga sig kring dem.

Vi följer deras väg in i den arktiska vintern genom Jack, som troget skriver dagbok. Han är expeditionens telegrafist, och lite udda i sällskapet eftersom han till skillnad från de andra kommer från extremt fattiga förhållanden. Han har ingen familj som väntar på honom hemma, och han känner ingen av de andra sedan tidigare. Han är utanför och annorlunda, och jag gillar verkligen hur Paver skildrar honom. De där små, små sakerna som inte verkar betyda något, men som för någon i hans situation kan göra all skillnad i världen.

Samma öga för detaljer, ordval och små förskjutningar i stämningen gör också att Paver på ett synnerligen snyggt och ruggigt sätt skildrar det som händer sedan. När solen för sista gången försvunnit ner bakom horisonten och vintermörkret sluter sig om dem, går det långsamt upp för Jack att de inte är ensamma på Gruhuken. Det finns något där ute. Och det kommer allt närmare ...

Så ojoj. Vill du ha något galet spännande, något där sidorna liksom bara rinner iväg, så ska du välja Dark Matter. Plotten, miljöerna, karaktärerna - här finns inget jag inte gillar, och jag skulle lätt kunna gå på i timtal om den. Alla delar funkar så himla bra tillsammans, och den är inte "bara" en spökhistoria, utan här finns hemskt mycket annat också. Otroligt fina skildringar av naturen som gör att man verkligen får en känsla för hur där är och ser ut, tidigare nämnda klassperspektiv och porträttet av de unga männen och deras relationer till varandra, ingående och trovärdigt psykologiskt om vad ensamhet och fysiska påfrestningar gör med sinnet ... Ja, ni hör ju. Jag kan gå på i timmar. Men det här är helt enkelt en galet bra bok. Läs, pronto!

Andra som också läst: Dark Places, Ett hem utan böcker, Hyllan, Bokhora, Drömmars berg, Stringhyllan, Dagens bok, Marias bokliv, Beroende av böcker, Bokstävlarna,

Följ Calliopes Halloween-special!
Klicka på etiketten "Halloween" nedan eller
i högerspalten för att se alla inlägg.