Barockopera med extra allt

Jag kan inte så mycket om opera, eller om klassisk musik på det hela taget. Lyssnar gör jag gärna, men det är ungefär så långt det sträcker sig. Jag ska därför låta det vara osagt hur väl eller inte Carl-Michael Edenborgs porträtt av Händel i Mitt grymma öde stämmer överens med verkligheten - den bedömningen lämnar jag åt andra. Däremot kan jag med säkerhet säga att som roman betraktad är den bra, riktigt bra. Det är mörkt, köttigt, våldsamt, fantasifullt, groteskt, överdrivet, burleskt, snyggt - en barockopera i prosaform, med extra allt.

Händel själv har ordet, och fast han är rätt odräglig, så gillar man honom ändå på något sätt. Han drömmer om den rena, obefläckade kärleken, om att bli rik, om att hitta den perfekta kastraten, om att hämnas, om att skriva musik som förtrollar, förlöser och förgör världen. Han hatar allt och alla, oftast även sig själv. Det är så långt ifrån ett rumsrent och finstämt porträtt man kan komma; ingenting är lagom eller polerat.  Det skulle kunna tippa över och bli hysteriskt, men det håller sig hela tiden precis på rätt sida av gränsen. Det är också just den där respektlösheten som gör det roligt att läsa. Tänker man klassisk musik + biografi, känns det ju annars lätt lite fint i kanten = tråkigt, och det är det definitivt inte här. Mitt grymma öde är sjukt underhållande, och jag tror att den funkar utmärkt även om man inte har hört ett enda stycke av Händel. Här finns mycket att tycka om: bildspråket, skildringen av konstnärskapet, helt bisarra dialoger som är rätt kul, ett 1700-tal som luktar, låter, lever och andas.

Andra som också har läst: SvD, Bernur, Expressen, Aftonbladet, UNT, GD, HD.
Carl-Michel Edenborg kan man följa på Vertigomannen och på Twitter.