Nyutkomna The Girl on the Stairs utspelar sig i ett nutida Berlin, där det förflutna kastar långa skuggor över nuet. Hit har Jane Logan just flyttat, hon har lämnat sin invanda tillvaro i England för att bo med sin partner Petra. De väntar barn tillsammans, och tanken är att Jane i lugn och ro ska kunna förbereda sig på barnets ankomst medan Petra fortsätter på sitt högavlönade arbete för att försörja dem.
De ser fram emot att bo tillsammans och lägenheten är fin, bekväm och lyxigt inredd, men Jane har ändå svårt att finna sig tillrätta. Inte nog med att hela situationen är ovan; hon tycker att där är något med hela stämningen som gör henne illa till mods. Hon hör konstiga ljud och det öde rivningshuset på andra sidan gården ser inte alls trevligt ut.
Än värre blir det när hon förstår att något är fel hos grannfamiljen. Den ensamstående pappan i lägenheten intill är förvisso en respekterad läkare, men han kommer inte överens med sin brådmogna och utagerande tonårsdotter. Fruktansvärda bråk hörs genom väggarna in till Petra och Jane, och en dag ser Jane att flickan har ett blåmärke i ansiktet. Hon försöker närma sig flickan för att hjälpa henne, men blir gång på gång bortstött. Ingen tror henne heller när hon berättar om sina misstankar mot fadern.
The Girl on the Stairs går till en början väldigt långsamt fram och jag blir rastlös och lite uttråkad när kapitlen känns repetitiva. Men så börjar det hända saker, och då blir det bra, riktigt bra. Welsh drar obönhörligt åt nätet kring Jane och låter henne bit för bit tappa fotfästet. Jag gillar berättelser där man ser hur huvudpersonen liksom glider iväg allt längre från verkligheten, och det är ju det som händer här ... Eller? Welsh ser till att man aldrig kan vara helt säker på hur det faktiskt ligger till. Det finns alltid minst en tolkning till. Detaljer som får en att undra, och tänka ett varv till. Mycket snyggt gjort, mycket obehagligt! För vad är det egentligen Jane ser där i de mörka fönstren på ödehuset tvärs över gården? Och säkert är det hon tror sig uppleva på nätterna bara inbillning, eller ...?
The Girl on the Stairs blir trots en småseg inledning en riktigt bra psykologisk spänningsroman, med starka Hitchcock-vibbar. Gilla!
 |
| Följ Calliopes Halloween-special! Klicka på etiketten "Halloween" nedan eller i högerspalten för att se alla inlägg. |
5 kommentarer:
Louise Welsh verkar intressant. Tack för tipset!
Kul med Halloween-tema! Jag hade något liknande i tankarna för min blogg, kanske nästa vecka om jag får till det! Tills dess läser jag dina utmärkta inlägg för bra tips!
Louise Welsh är väl värd att kolla upp! Bortsett från The Girl on the Stairs, är The Cutting Room och The Bullet Trick de bästa om ni frågar mig :)
Skriver under på Hitchcockvibbarna! Hon är så vansinnigt skicklig på att få texten att skava, Welsh. Är fortfarande inte helt hundra på exakt vad som hände. Och så miljön! Ska ta och skriva ihop min rec snart.
Jag har faktiskt inte läst The Bullet Trick, men älskade The Cutting Room och var även mycket förtjust i Tamberlaine Must Die (som förvisso är något av en udda fågel i Welshs produktion). Naming the Bones, hennes näst senaste, har jag dock inte läst. Har du?
Nej, man kan verkligen tolka allt på väldigt olika sätt; det finns så många detaljer som allesammans pekar i olika riktningar ... Love it!
Naming the Bones har jag faktiskt fortfarande oläst (gasp!). Tamburlaine var jag dock inte så förtjust i; vill minnas att jag mest kände mig förvirrad när jag läste den ( m a o kan det vara ett klassiskt fall av "det är inte du, Louise, det är jag) ...
Skicka en kommentar