Skräck på riktigt?

Mord, blod, spöken, vampyrer - jag läser som bekant gärna skräck. Jag är helt ok med både övernaturligheter och seriemördare. Oftast blir jag nog inte ens egentligen rädd när jag läser om sådant, utan tycker mest bara att det är spännande. Rädd på riktigt däremot, det blir jag när det jag läser är helt och hållet realistiskt. När det handlar om relationer som kantrar och kväver, och om liv som långsamt krymper ihop till att bli omöjligt små. Den typen av berättelser kan skrämma skiten ur mig.

Lite otippat, visade sig Sofia Hallbergs debutroman Mina fräknar vara en sådan historia. Här möter vi Karin Silvius, en ganska vanlig kvinna i 40-årsåldern, med en ganska vanlig sambo. De har varit ett par ända sedan studieåren, och bor nu i en lägenhet i centrala Stockholm. Karin är lite missnöjd med att inte ha kommit dithän hon vill i karriären, och hon längtar efter det där barnet hon och sambon aldrig fått. Men ändå. De har det ganska bra. Ett vanligt, ok liv.

Tror man. Sen börjar där komma små, små antydningar om att det inte alls är bra. Om att där ligger något annat, enormt mycket mörkare just under ytan. Sofia Hallberg fångar exakt de där detaljerna som är så träffande, och som man själv till och med i vissa delar kanske kan känna igen. Skildringen av Karins liv blir klaustrofobisk, och jag blir rädd.

Det finns mycket att diskutera i Mina fräknar - och det tänker jag göra på bokmässan tillsammans med Breakfast Book Club som ordnar frukostbokcirkel om just den här boken på fredagen. Någon mer som ska dit?

Andra som läst: Bokbiten, Boktokig.
Sofia Hallberg har en hemsida, och är en av de som skriver på Debutantbloggen.