Värmeböljan ligger tung över
Stockholm, och under några tryckande varma veckor driver Maria och
hennes vänner omkring i stan. De festar, går på spelningar, repar
med bandet, hänger. Maria vet att hon egentligen borde ta sig samman
och äntligen komma igång med att ta det där körkortet som hennes
föräldrar tjatar om, men som så mycket annat blir det liksom
aldrig av. Att hennes lyckade, välordnade övre medelklassfamilj
hela tiden berättar om hur bra det går för alla deras bekanta,
hjälper inte direkt heller.
Så möter hon Emmy, och allt annat
bleknar bort i jämförelse. Emmy är vacker, modig, originell, och
har skimrande intensiva ögon. Maria som aldrig tidigare har varit
intresserad av tjejer, finner sig plötsligt handlöst förälskad
och inleder ett förhållande med Emmy trots att hon hela tiden hör
rykten om hur strulig hon varit i tidigare relationer. För Maria blir Emmy allt.
Trots att den sorteras in i skräckfacket, läser jag länge Johanna Strömqvists debtroman Smittad
främst som en kärlekshistoria. Strömqvist skriver bra och
realistiskt om hur det är att drabbas av den där enorma
förälskelsen som suddar ut allt annat, hur det är att bara vilja
vara med den andra, att inte bry sig om något utanför. Lika bra
skriver hon om hur hemskt det känns när det plötsligt dyker upp
små detaljer som stör och oroar, och om hur Emmys ständiga
festande och drogmissbruk slår sprickor i förhållandet.
Så småningom glider dock berättelsen långsamt över i något annat, när Maria börjar ana att Emmy kanske är inblandad i något större, mörkare, något som
kan vara farligt för dem båda två. De där våldtäkterna och
överfallen som plågat stan hela sommaren – vem eller vad ligger
egentligen bakom dem?
Smittad har ett starkt driv i berättelsen och jag läser snabbt för att få veta vad som ska hända. Någonstans i mitten av boken börjar det dock kännas lite segare; berättelsen tappar fart som om den väntar på något. När sedan det skräckiga väl dyker upp, känns det trots att det stundtals är både våldsamt och blodigt ganska tamt och nästan lite ointressant. The big bad framstår som en rätt blek figur (no pun intended, haha) och hela skräckdelen av plotten känns lite formulär 1a. Skräckdelen av berättelsen blir tyvärr aldrig lika bra, välskriven och intensiv som kärlekshistorien, och det är synd. Som jag förstått det ska det dock bli ytterligare två böcker i samma serie, så det är inte slut ännu. Smittad är ojämn men har många bra sidor, så det ska bli spännande att se hur Strömqvist väljer att fortsätta.
Tack till Mix förlag för rec ex!
Andra som också har läst: DN, Beroende av böcker, Eli läser och skriver, Swedish zombie, SvD, Bokhora, Bokstävlarna.
2 kommentarer:
Håller med om att kärlekshistorien var mycket bättre än skräckdelen. Däremot visste jag inte att det blir två böcker till men det låter ju spännande!
Det verkar nästan som om de flesta tyckt så, att den övernaturliga delen haltar lite medan den realistiska rockar :) Undrar om det påverkar Strömqvist i skrivandet/planerandet av de kommande delarna eller om hon redan har färdigtänkt hur de ska vara?
Skicka en kommentar