Tabula Rasa Hotels utspelar sig på två tidsplan, ett före och ett efter. I före-kapitlen är David Skoglund killen som klarar allt; omåttligt framgångsrik och populär glider han genom livet. I efter-kapitlen är han en rädd och nojjig spillra av sitt forna jag och klarar knappt av vardagen. Nu och då slingrar sig om varandra och fram växer bilden av en människa som blir alltmer fartblind, destruktiv och farlig, både för sig själv och omgivningen.
Jag lyssnade på Tabula Rasa Hotels som ljudbok, uppläst av Gustaf Skarsgård. Han gör en ruggigt bra uppläsning och passar perfekt i rollen som David. Tydligen är han vän med författaren - oavsett vilket, kunde de knappast ha hittat någon bättre till att läsa, även om de letat. Kul!
Är boken bra då? Tja, jag är som sagt helt fel målgrupp. Jag förstår inte riktigt den här typen av människor, och har som sagt svårt att ta dem på allvar. På vissa ställen får bokens formuleringar/stil mig att rysa - men jag har ändå en känsla av att det är ungefär så det låter när det hippa folket pratar, så det tror jag inte att man kan lasta Jonas Joelson för. Han har också ett starkt driv i berättelsen som gör att man lätt läser vidare, vidare, vidare.
Däremot är jag mer tveksam till det lite halvfilosofiska anslaget; att söka djup i en person som David Skoglund tror jag tyvärr är dömt att misslyckas. Dialoger och tankegångar som ska vara reflekterande och djupa tenderar att bli mest plattityder och meningslöst allmängods. Här finns ingen livsvisdom, även om det är det en del av boken söker. Och WHY OH WHY måste David prata med sitt Ganesha-halsband?? Sjukt irriterande.
Så - Tabula Rasa Hotels ligger långt utanför min comfort zone när det kommer till läsning. Men skam den som inte beger sig dit ut ibland.
Tack till A Nice Noise för lyssnarex!
Andra som också har läst: SvD, Breakfast Book Club, Zachan, Smp, Böckerx3, Boktokig.
6 kommentarer:
SPOILER!
Är inte David psykiskt sjuk som sin mor och det är därför han pratar med Ganesha?
Jag kan trösta dig med att jag inte heller kan relatera till reklammänniskor i romaner, trots att jag har jobbat på byrå i femton år. Så där hipp orkar ju ingen människa vara vecka ut och vecka in.
Lars: jo, så tolkade jag det också. Mitt "varför" kom sig mer av irritation; jag tyckte att de passagerna blev lite fåniga.
Jenny: skönt att höra ;)
Och jag som älskade just dem! Och var det så mycket hippt reklamsnack? Det mesta utspelas väl i Davids skalle? Reklamarna känns mer ängsliga än hippa. Uppfattade det mer som drift med dem än att de skulle vara hippa.
Om man gillar Ganesha-delarna eller inte är nog en smaksak, som så mycket annat :)
Jag är fortfarande lite osäker på hur förf vill att man ska uppfatta reklamarna...
Jag har inte läst Tabula Rasa Hotels, men det är just det jag brukar ha svårt för i beskrivning av reklammänniskor i böcker och på film. Antingen så überhippa att man ska skratta åt dem eller bara onda i största allmänhet. Vi är ju faktiskt bara människor, åtminstone de flesta av oss.
Skicka en kommentar