Havsmannen

Med tanke på det vi pratade om häromdagen, så är det väl bäst att vi säger det på en gång: precis i början på Carl-Johan Vallgrens nya roman Havsmannen, finns det en fruktansvärd scen där en katt torteras till döds. Känsliga läsare bör titta åt ett annat håll, bläddra framåt. (Eller kanske överväga att byta bok, för även om det där i mitt tycke var den värsta scenen, finns här gott om andra hemskheter också. En klassisk feel bad-bok.)

Så, när varningen var avklarad kan vi gå vidare. Vilken underlig bok den är, Havsmannen! Jag blir inte riktigt klok på vad jag tycker om den, varken under själva läsningen eller efteråt. Den är långt ifrån helgjuten och här finns saker som C-J Vallgren kanske borde ha arbetat mer på, men berättelsen har ändå en stark dragningskraft. Där finns något som lockar, och som stannar kvar när man läst klart.

Havsmannen handlar om de båda syskonen Nella och Robert som växer upp i Falkenberg under 1980-talet. De har det urkasst på alla tänkbara vis; de är fattiga, hungriga och vanvårdade, deras pappa sitter i fängelse, deras mamma är alkoholist och i skolan blir de mobbade. När Nella råkar se något hon inte borde ha sett blir det riktigt illa och de hotas av skolans värste elev - han som till och med alla de vuxna är rädda för. Men så inträffar något som inte går att förklara, och som ställer allt på ändå ...

Det är svårt att skriva om Havsmannen utan att spoila, så jag ska inte säga för mycket. Jag blir som sagt fascinerad av idén och jag gillar plotten, men jag kan inte låta bli att undra om C-J Vallgren verkligen är rätt författare för just den här berättelsen. Det känns mer som något som John Ajvide Lindqvist borde ha skrivit. Han hade förmodligen bättre klarat av det som brister lite här: att skildra en väldigt utsatt ung person med ett språk som känns 100 % trovärdigt och att på snyggast möjliga sätt klara den där svåra glidningen från vanligt till ovanligt eller kanske rent av övernaturligt utan att läsaren tvekar. Det lyckas Vallgren inte riktigt med. Språket och tankarna känns inte som att de är en tonårig tjejs, och en del övergångar blir lite klumpiga. Med det sagt - ändå en spännande och helt klart läsvärd bok. Jag gillar att Vallgren vågat pröva något nytt!

Andra som läst: SvD, Expressen, Eli läser och skriver, och dagarna går, Audrey Fenn, Litteraturmagazinet.