Pytte-Knaus

Så här efter tre lästa delar av Knausgårds Min kamp, borde jag kanske ha kunnat förutse att jag skulle vara helt knockad efter avslutad läsning, men icke. Jag sitter ännu en gång här och är överraskad över hur bra det är. Och det vill inte säga lite - eftersom jag tyckt så bra om de tidigare delarna har jag ju nu skyhöga förväntningar. Del tre infriar samtliga, och lyckas dessutom göra mer därtill. Helt sjukt. Ni kan således räkna med fortsatt Knaus-feber från min sida.

Del tre skildrar pytte-Knaus, alltså Karl-Ove från födseln och upp till de första skolåren. Familjen bor i ett villaområde i Tromöya och världen är liten. Jag blev förvånad över hur annorlunda den här delen kändes jämfört med de tidigare; både ton, stil och innehåll är en annan. Det känns verkligen som att Knausgård har gått in i sig själv som barn fullständigt, och helt lämnat sitt vuxna jag därhän. Blicken vi ser med är barnets, och världen avbildas just så som ett barn ser den. Det är omöjligt att inte börja minnas sin egen uppväxt, att inte minnas och verkligen känna hur det var.

Det mest påfallande - och upprörande - är den totala skräck som den unge Karl-Ove känner inför sin far. Folk har klagat på hur pappan skildras i seriens första del, med alkoholism etc, men jag blir väldigt mycket mer upprörd över hur pappan uppför sig här. Han håller ett mycket starkt grepp om hela familjen, skrämmer/hotar barnen på ett extremt obehagligt sätt. Han framstår som lynnig, omogen, sträng och orättvis. För Karl-Ove gäller det att hela tiden ligga ett steg före, att hela tiden försöka fundera ut hur pappan kommer att reagera för att om möjligt minska skadan och mildra hans humör. För är pappa arg, då händer det hemska saker. Det spelar ingen roll om man verkligen har gjort något dumt eller inte, om pappan tror att man gjort något blir man straffad. Hårt.

Det är hjärtskärande att läsa om hur totalt utlämnad Karl-Ove är, och det känns otroligt sorgligt att höra att det enda mål han som vuxen själv haft med sina egna barn är att de inte ska vara rädd för sin pappa på samma sätt som han var. Hemskt! Samtidigt ger del tre en bakgrund till mycket av det som händer i de tidigare delarna, gör dem lättare att förstå.

Var bara tvungen att testa hur det kändes att posta en korthårs-bild på Knaus.

(Det kändes ok, men långhårs-Knaus är fortfarande favvo.)

Skildringen av förhållandet till pappan är mörk, men det finns också mycket annat i boken (tack och lov, får man väl säga). Allt är inte grymt; det finns många passager som är väldigt roliga också. Pytte-Knaus är ett lite annorlunda, ganska känsligt barn och han försätter sig i många bisarra situationer. Jag gillar särskilt en scen där hans dåvarande lilla flickvän gjort slut, och han ikläder sig de fulaste kläder han kan hitta. Han går förbi utanför hennes hus i fulkläderna med dålig hållning, bara för att hon ska SE hur illa hon gjort honom. Hur ful sorgen efter henne gjort honom. Hehe.

Det finns mängder av scener som jag älskar, och som jag gärna skulle återberätta - men jag ska besinna mig och låta bli. Jag nöjer mig med att säga att Min kamp 3 är en lysande barndomsskildring, och att min beundran för Karl-Ove Knausgårds insats växer med varje bok. Det är ett mäktigt, märkligt projekt han givit sig in på, och jag kommer troligtvis dö en smula efter att jag läst sista delen. Jag vill bara läsa mer.

Andra som också läst: DN, GP, Therese E.