Döden lurar vid vattnet

Behöver Sverige ännu en deckarserie som utspelar sig i något litet kustsamhälle? Vi har ju redan Camilla Läckberg, Viveca Sten och alla de andra, så något skriande behov är det nog inte som fylls av Ann Rosmans böcker om kriminalinspektör Karin Adler och hennes kollegor på Marstrand. Däremot kan jag tänka mig att de funkar alldeles utmärkt om man ska ut på båtsemester och vill ha något lagom spännande med sig att läsa.

Själakistan är andra delen i serien som började härom året med Fyrmästarens dotter (finns i nyutkommen pocket för den som vill börja i rätt ända). Jag har inte läst del ett, men hade ändå inga problem med att komma in i handlingen i Själakistan. Rosman skriver enkelt och lättläst och de viktigaste detaljerna ur den tidigare historien återberättas.

Själakistan börjar när en skolklass på utflykt hittar en halshuggen kropp vid Offerstenen i närheten av Carlstens fästning på Marstrand. Nästan samtidigt hittar en av de bofasta damerna på ön också ett avhugget huvud i sin trädgård - men när Karin Adler börjar utreda fallet visar det sig att kroppen och huvudet inte tillhör samma person. När dessutom polisen i Trollhättan meddelar att de haft ett liknande fall, står det klart att det är en seriemördare som härjar.

Själva plotten är med andra ord inte superoriginell. Styckade människor är den förhärdade deckarläsaren ganska van vid. Det som gör Själakistan läsvärd är istället allt runtomkring. Ann Rosman bor själv på Marstrand och det är tydligt att hon är väl påläst om öns historia. Fakta om hur livet var i det lilla kustsamhället förr i tiden blandas på ett bra sätt in i den nutida berättelsen och skildringen av platsen är mycket levande. Är man som jag bohusläning men ute i förskingringen, börjar man genast längta hem när det skrivs om blått, kluckande saltvatten.

Däremot hade jag gärna sett att Rosman dragit ner en smula på käckheten. Berättelsens gestalter är stundtals så Svensson-hurtiga att man blir lite trött. Kalla mig anti, men sån är jag. Är det för klämkäckt och hurtigt får jag utslag. Förmodligen är det också där, i skildringen av relationer och familjer, som Rosman kommer närmast Läckberg - och då är det inte i någon positiv bemärkelse. Till nästa gång ser jag gärna mer av de mörka dragen som ändå finns där. Förstärk dem, satsa på de originella dragen och fortsätt med öns historia, så blir nästa del i serien riktigt, riktigt bra.

Ann Rosman har en innehållsrik hemsida där hon bloggar och berättar mer om sina böcker.