Alla älskar Ajvide - och jag också

Behöver John Ajvide Lindqvist fler lovord för sin nya roman Lilla stjärna? En snabb titt ger vid handen att såväl de flesta dagstidningsrecensenterna som majoriteten av bokbloggarna gillar den. Så han kanske är trött på beröm. Ändå blir jag tvungen att sälla mig till hyllningskören: Lilla stjärna är fantastisk. Och det alldeles utan övernaturliga monster.

Eller ja, nästan. Ett flickebarn som sjunger klara toner redan när hon fiskas upp ur en plastpåse i skogen av en tragisk svensktoppsföredetting, det får väl kanske räknas till om inte övernaturligheter, så åtminstone till kategorin konstigheter. Men om vi säger så här - Lilla stjärna innehåller varken tentakler, vampyrtänder eller zombiehjärnor. Ändå är den klockren skräck. För mig räckte det som jag sade häromdagen att läsa till sidan 16 för att jag glatt skulle konstatera att jag var rädd. Monstren lyser med sin frånvaro, men jäklar i min lilla låda så ruggigt han lyckas få det ändå.

På ett ställe i boken sägs det att "det ska vara fan vara torterare med endast vardagslivets gissel att tillgripa för att nå fram till brytpunkten". Uttalandet tillskrivs inte någon av karaktärerna, utan känns snarare som det skulle kunna komma direkt från Ajvide själv - men är det något han inte har problem med så är det ju just det. Han är mästerlig på att låta de små detaljerna i vardagen en efter en lägga sig på rad för att få största möjliga negativa effekt. Det är toksnyggt gjort och man accepterar utan problem allt underligt som händer, just eftersom han har lagt grunden till det så väl.

Största behållningen för mig i Lilla stjärna ligger dock inte i skräckscenerna där blodet sprutar (och tro mig, sådana finns det en hel del, riktigt, riktigt läskiga), utan faktiskt i skildringen av den totala ensamhet som den ena av tjejerna, Teresa, känner. Ajvide fångar på pricken hur det är att vara tonåring och känna sig som ett ufo, som någon som aldrig någonsin kommer att passa in. Det är tragiskt, det är desperat och det är alldeles, alldeles sant. Just så är det. Att han lyckas så väl med den delen gör att inget av det som sedan händer känns konstigt eller ansträngt - det är bara den logiska följden.

Så jag hoppas att John Ajvide Lindqvist läser alla glada tillrop som nätet fyllts av idag, och att han tar åt sig ordentligt av allt beröm. Det är synnerligen välförtjänt. Lilla stjärna är en fantastisk bok.

Läs om fler som gillar, i varierande grad: DN, UNT, GP, Sydsvenskan, Helena på Bokhora och Fiktiviteter, för att nämna några få.