Auster bryter ny mark

Efter Paul Austers milt uttryckt svajiga prestationer på sistone, var jag nästan lite nervös när jag öppnade nya Invisible för första gången häromdagen. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Och nu när jag har läst ut den är jag faktiskt inte riktigt säker på vad det egentligen var jag fick. Men jag tror ändå att jag gillar det.

Invisible är delad i tre delar, sinsemellan ganska olika till både stil och innehåll. Här finns också tre olika berättarröster. Det börjar när författaren Jim Freeman får oväntat ett paket med posten, innehållande ett manuskript. Avsändaren är Adam Walker, en man Freeman inte haft någon som helst kontakt med sedan de båda studerade vid Columbia University i mitten av sextiotalet. Walker är nu sjuk och har på sin dödsbädd börjat skriva ett slags memoarer om sina tämligen udda upplevelser under åren 1967-69, så starka upplevelser att de kom att forma om hela hans tillvaro och på djupet påverka hela hans framtida liv.

Jag ska faktiskt inte säga mer än så om handlingen, för en stor del av upplevelsen med boken var i mitt tycke överraskningsmomentet. Adam Walker gör saker jag aldrig någonsin trodde att en Auster-figur skulle göra. De brukar ju mest gå runt och filosofera kring slumpens inverkan på sina liv - men här har vi helt plötsligt en ung man som ägnar sig påfallande mycket åt ganska naughty sex med en person han som defintivt borde vara off limits. Hepp. Det kunde ha blivit väldigt fel, men fungerar oväntat väl i sammanhanget. Det finns inget sensationslystet eller billigt över det; det är mer bara något som händer, något som är nödvändigt för historien. Ändå - jag blir rätt överraskad.

Och missförstå mig rätt här nu. Tro inte att Auster har skrivit en porr-roman med massor av sex. Hoppas ni på det blir ni gruvligt besvikna. Vad jag menar är snarare bara att han i Invisible för in flera element som känns nya i hans författarskap, varav explicit sex är en av dem. Ett annat är vad jag snarast skulle beskriva som ett slags brutalitet och starkare kontakt med en råare verklighet. Invisible innehåller mycket som är typiskt Auster - om inte annat hör jag hela tiden texten läsas upp med hans röst i huvudet när jag läser - men den är också ett steg i en delvis ny riktning. Det välkomnas. Det är bra att han tar sig lite utanför sin comfort zone.

Samtidigt har jag en väldigt stark känsla av att Auster, inte bara i Invisible utan även i de andra romanerna han publicerat på senare år, i hög utsträckning skriver för att förstå något hos sig själv. Handlingen i berättelserna blir underordnad det där mysteriet i tillvaron som han vill komma åt. Utan att läsa in författaren i hans verk, kan man säga att många av de där filosoferande medelålders männen han skrivit om känns väldigt mycket som Austers alter egon. Det gäller delvis även för Invisible, men i mindre utsträckning än tidigare. I Invisible står berättelsen åter i centrum och det gör den mer intressant än det mesta annat han gjort på flera år.

Med det sagt är den långt ifrån en felfri roman. Jag saknar framför allt ett slut; det är en hel del som fortfarande hänger i luften när man vänt sista bladet. Formexperimentet med tre olika berättare fungerar inte heller lika bra överallt; att läsa ett låååångt kapitel helt skrivet i du-form är till exempel inte så kul hela vägen. Och när allt är läst vet jag inte riktigt vad Auster vill med romanen. Och varför heter den egentligen Invisible? Har teorier men jag vet inte om det alls har något att komma med. Nåväl. Auster har fått mig att fundera och det var roligt att läsa något helt annat än det jag trodde att han skulle ha gjort. Det är gott så.

**************************************

Läs mer om Invisible i en intervju med Auster här.

Bild på Auster från Mark Mahaney. Ursnygg om du frågar mig.