Tvillingarna och isen

Jag känner en lång, gänglig kille med mörkt hår som heter Björn och spelar i band. Det är med andra ord oundvikligt att jag castar honom i rollen som Björn Hallgren när jag läser Majgull Axelssons nya bok Is och vatten, vatten och is - det är ju precis så han beskrivs. Tack och lov går det bra mycket bättre för den Björn jag känner än för Björn i boken.

Björn är en av de människor man lär känna i romanen. Jag säger lär känna, för det är just så det är när man läser Axelsson; man blir personligt bekant med gestalterna. Hon har ett ruggigt sätt att hitta in under huden på dem och visar fram allt som de velat gömma, alla fula känslor och småsinta tankar. Allt de de flyr ifrån.

I Is och vatten, vatten och is börjar det med Susanne, författare som befinner sig ombord på isbrytaren Oden för att samla inspiration till sin nästa bok. Hon hoppas att fartygets långsamma lunk mot Norra Ishavet och den vackra naturen ska ge henne den skrivro hon behöver. Men lugnet uteblir. Någon bryter sig upprepade gånger in i Susannes hytt och rotar runt bland hennes saker. Kissar till och med på väggen. Ändå anmäler inte Susanne intrånget till kaptenen. För inkräktaren verkar känna till det där som hände Susanne för länge sedan, det hon har kämpat för att komma bort från hela sin uppväxt.

Den som läst Axelsson tidigare känner igen många teman i Is och vatten, vatten och is. Här finns skildringen av kvinnors liv och villkor, ofta med ett tydligt klassperspektiv i botten. Dessutom återkommer Axelsson till syskonmotivet som hon skrivit om flera gånger tidigare. Den här gången utgår det från tvillingarna Inez och Elsie som är de mest bedårande små flickor man kan föreställa sig. Oskiljaktliga och därför otänkbara som separata individer. Ändå glider de isär alltmer ju äldre de blir. En dramatisk händelse i tonåren gör att de tar rakt motsatta vägar - Inez blir den trygga och förnuftiga, gifta lärarinnan medan Elsie struntar i allt och går till sjöss. Kvar hos Inez lämnar Elsie sin nyfödda son Björn.

De flesta säger fula ord om den kvinna som lämnar sitt barn (om än i goda händer) och det är därför intressant att se hur Axelsson trots det lyckas visa både Björns och Elsies känslor så väl. Jag får lika mycket sympati för dem båda och det gör ont i hjärtat när jag ser deras tafatta försök att närma sig varandra.

De flesta recensioner jag läst av Is och vatten, vatten och is har fäst sig vid Susanne, men jag avviker en smula genom att tycka bäst om skildringen av Björn. Jag skulle jättegärna ha läst mer om vad som hände med honom - det faktum att vi får veta så lite om honom är den enda invändningen jag har mot en annars alldeles strålande roman.

För det är ju så - Axelsson har utan tvekan gjort det igen. Jag lutar mig tillbaka när jag läser och njuter av att texten fungerar så bra. Historien flyter på och jag saknar inget. Det är sorgligt och tragiskt och vackert och spännande och kanske till och med lite snyftvarning ibland, allt på en gång. Jag flaggar för om inte pris, så åtminstone nominering när det blir dags för August. Det gjorde jag förvisso efter förra romanen Den jag aldrig var också, utan framgång, men vi hoppas att det går bättre den här gången. Jag håller inte med de recensenter som gnäller på den - de recensionerna går att läsa till exempel här, här och här. Jag tycker att de är lite orättvisa och klagar mest för klagandets skull. De får argumentera bättre innan jag köper kritiken. Möjligen kan jag hålla med om att det finns en stor skillnad mellan den nutida och den dåtida delen av berättelsen. Men jag tycker att båda behövs, de tillför olika saker.

En alldeles särskild éloge ska Axelsson också ha för skildringen av Ishavet. Jag avskyr snö och kyla men hon lyckas få mig att oooa och aahaa över hur vackert där är. Jag blir nästan till och med lite nyfiken på hur en isbrytare fungerar. Det är definitivt en bedrift.