Vardagslyx är att kunna välja vilken bok som helst från bokhandeln att läsa på lunchen. Försiktigt naturligtvis, så man inte bräcker ryggen på den eller spiller ketchup. Idag kände jag mig väldigt svår och intellektuell när jag tog med mig Bruno K Öijers Svart som silver för att avnjuta tillsammans med spenatlasagne.
Mitt tidigare förhållande till Bruno har varit lite svajigt; en del han har gjort har jag gillat jättemycket, annat har bara kännts hopplöst pretto.
Men Svart som silver var en glad överraskning. Det känns som den delvis bjuder på en ny Bruno - äldre, mer avslappnad och kanske till och med lyckligare. Mer tillfreds, även om omvärlden fortfarande får en och annan käftsmäll. Särskilt tycker jag om hans bildspråk, där döda ting får både liv, känslor och handlingsförmåga. "Skymningen ställer fram en stol åt mig" skriver han till exempel. Någon som minns sina litt-vet-lektioner bättre än jag och kan svara på vad det kallas när man gör så?
Nåväl, vi behöver inte kunna termerna för att njuta av Bruno. Faktum är att vi inte ens behöver läsa boken; vi behöver bara knäppa på tv:n 21.30 ikväll när han är på Babel. Perfekt.
4 kommentarer:
Det heter besjälning, tror jag :)
Jag har bara läst en dikt av Öijer, Du fick aldrig veta, och den tyckte jag mycket om.
Besjälning säger även jag!
Tur att jag har folk med bättre minne än mitt som hänger här :)
Jag tror att jag nöjer mig med Babel ...
...sa hon som blandade ihop Bruno med Bob. Hansson alltså.
//Catrin
Skicka en kommentar