28 december, 2013

Jul med Ruth Galloway

I år hade jag lyxen att kunna unna mig ovanligt mycket lästid under juldagarna - herregud så skönt att kunna ligga i soffan, dricka kaffe, mumsa choklad och bara läsa, läsa, läsa! Det var på tok för länge sedan sist. En del av tiden tillbringade jag med allas vår arkeolog Ruth Galloway, närmare bestämt i A Dying Fall.


Boken är femte delen av Elly Griffiths serie om Ruth, och vid det här laget känner läsaren henne rätt väl. Jag valde den här som julläsning för att jag tänkte att den kunde vara lagom avkopplande och lite småspännande, och de förväntningarna infriades väl på ett ungefär. Ruth kontaktas av en vän och arkeologkollega som hon inte träffat sedan studietiden; han vill att hon ska titta på ett gravfynd han gjort och som han tror kan vara smått sensationellt - men innan Ruth kommer dit dör han i en anlagd brand.

Det börjar ganska spännande, och sedan puttrar det på. Och puttrar på. Och puttrar ännu mer ... Bortsett från en scen på ett nöjesfält mot slutet, blir A Dying Fall aldrig så värst spännande, tycker jag. (Tycker också att jag känner igen den känslan lite även från tidigare Griffiths-läsningar; kanske gillar jag egentligen inte serien lika mycket som jag inbillar mig? Jag vet ju att det här är en av de mest omtyckta böckerna i serien, och ändå faller jag inte pladask?) Det är mer sådär mysdeckaraktigt och trevligt och snällt mest hela tiden. Det är inte dåligt, men jag hade nog ändå velat ha något med lite mer dramatik och action i. Blodtörstig, jag? Jovars.

Och vad ÄR det för övrigt med Ruths viktfixering? Den har ju diskuterats åtskilliga gånger tidigare bland Ruths bokbloggarfans - men i A Dying Fall blir den extrem. Ruths vikt (när man räknar om den till kilo är hon ju inte ens särskilt tjock!) och hennes förhållande till mat nämns så många gånger att man blir helt trött. Så gott som varenda kvinna hon möter, definieras också utifrån sin vikt (=oftast påfallande smala och vackra jämfört med Ruth). Tröttsamt!
Så mjä. A Dying Fall är trevlig och ok, men jag ska nog istället välja något betydligt ruggigare att läsa nästa gång.

Andra som också har läst: Annikas kultur- och litteraturblogg, Stringhyllan, Books ABC, Bokomaten, Enligt O.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tillhör en av dem som tycker det här var en av de bättre böckerna. Men håller med om det där med vikten, är onödigt och fyller ingen funktion. Och pluttrigt är det ju men det är ju hela grejen, småmysigheten :).

Calliope sa...

Ja, jag förväntade mig ju att det skulle vara småmysigt - hade bara velat ha liiiite mer spänning också. Tror kanske att jag helt enkelt valde fel bok vid fel tillfälle. Skulle nog ha slagit till på något blodigare!