Curtis Sittenfelds Sisterland

Sisterland!
De viktigaste frågorna först.
Var den bra? Ja! Var den lika bra som American Wife och Prep? Nej.
Så, med det ur vägen kan vi ägna oss åt resten om denna galet emotsedda bok. Jag är så himla glad över att den äntligen kom och över att jag kunde läsa den på en gång. (Det kunde jag egentligen inte - jag försakade min nattsömn för att läsa den, men det var det ändå värt.)

Sisterland handlar om tvillingarna Kate och Vi, som ända sedan barnsben haft mediala förmågor. I glimtar har de sett saker som kommer hända långt mycket längre fram, och de har kunnat ana sig till kända och okända människors hemligheter. Präktiga, duktiga Kate har gjort sitt bästa för att trycka undan alla övernaturliga ingivelser, medan flummiga Vi har odlat dem så till den milda grad att de i vuxen ålder blir hennes yrke. När Vi så plötsligt förutspår att deras hemstad St Louis kommer att drabbas av en förödande jordbävning, startar en lång räcka händelser som kommer att påverka inte bara systrarna själva utan en hel stad.

Jag var väldigt pepp på hela medium-grejen (och med tvillingar, därtill!) innan jag började läsa, men blev överraskad över hur väldigt lite den saken egentligen påverkar. Eller - den både står i centrum och inte, på något lustigt sätt. Sisterland är en väldigt realistisk bok, trots att den har ett delvis övernaturligt tema. Gillar du inte att läsa om övernaturligheter så kan du vara helt lugn; du kommer inte ha några problem att läsa om Kate och Vi. Om du däremot i likhet med mig gillar underligheter av den typen, kan det hända att Sisterland känns lite tam stundtals.

Andra, mer scary tvillingar ...

Sisterland är istället snarare ännu ett extremt välskrivet kvinnoporträtt i god Sittenfeld-stil. Kate, som för ordet och får mest utrymme i berättelsen, är en ganska vanlig person (medelklass, 30-någonting, lagom välutbildad, lagom vardagsneurotisk, lätt att känna igen sig i). Det är här Sittenfeld är som bäst, när hon låter oss gå rakt in i en person och följa den genom livet, genom stort och smått. Eftersom hon är så duktig på att skriva, blir även ganska triviala saker spännande att läsa om och viktiga (Knausgård-syndromet!). Att så totalt gå in i en annan person lockar till sträckläsning och jag sjönk verkligen ner i Sisterland flera långa stunder för att sen förvirrat titta upp några timmar senare. Trots det kan jag tycka att berättelsen har lite förskjuten tyngdpunkt; det går stundtals vääääldigt långsamt i början medan det händer extremt mycket dramatiskt väldigt snabbt på slutet. Jag förstår poängen med det, men hade nog ändå gärna sett att det varit lite jämnare.

Så - mycket bra, men inte utan invändningar.

Andra som också har läst: Bokhora, Guardian, NY Times, Washington Post.