21 år, mycket kärlek och två böcker

Det är 1991. Mitt tonåriga jag sitter helt förstummad på golvet framför tv:n, där en svartvit, grynig video just har visats för första gången. Jag kan inte röra mig ur fläcken. Jag vet bara att det jag precis har bevittnat något slags mirakel, möjligen och troligtvis ett meddelande från en annan värld. Det är något helt nytt och det är helt fucking fantastiskt. Jag har aldrig hört något liknande eller något bättre. Jag har sett Pearl Jams Alive för första gången och Eddie Vedder har på mindre än fem minuter sjungit sig rakt in i mitt tonårshjärta.

Fast forward 21 år.

Det är 2012. Mitt lite äldre jag sitter helt förstummad på Lila Cockrell Theatre i San Antonio. Tio meter framför mig står Eddie Vedder på scen. Ljuset är nedsläckt och kulisserna omgjorda till en glimmande stjärnhimmel, under vilken Eddie gör en akustisk, helt fucking fantastisk version av Long Nights. Jag har aldrig hört något bättre. Det tog 21 år, men jag fick ha mitt fan girl-moment till sist. Nu har jag gått omkring och lett fånigt hela helgen, och klappat lite på min fina tygpåse med turnétryck som jag köpte i konsertens merchandise-butik. Tänker att den kanske ska få åka med på bokmässan nästa gång.

Och så har jag sett till att lägga Pearl Jams bok Twenty ännu högre upp på önskelistan inför jul än den redan befann sig. Jag har petat på den ett antal gånger tidigare, i ett antal butiker, men inte köpt för den är stor och dyr och jättefin. Bandets hela historia, med galet mycket roliga bilder. Jag ska vara jätte-jättesnäll, så får vi se vad tomten lägger i min julstrumpa.

Och så apropå Long Nights - den låten och flera andra som Eddie spelade under konserten kommer från soundtracket till filmen Into the Wild. Har ni inte sett den, gör det NU. Grymt bra! Den bygger på boken med samma titel av Jon Krakauer - måsteläsning för alla som någon gång längtat ut, bort, iväg.