I mord finns inga vinnare

En ung kvinna mördas brutalt i sitt hem och när polisen kommer till platsen finner de en stor summa pengar, tjocka sedelbuntar gömda under bordet i köket. Samtidigt begår en mycket illa omtyckt affärsman självmord en bit därifrån. När kriminalinspektör Alex Morrow utreder de båda dödsfallen hittar hon ledtrådar som pekar på att de hänger samman. Men vad är det egentligen de två döda har dolt?

Getingsommar är Denise Minas andra bok om Alex Morrow; en fristående fortsättning på I midnattens stillhet. Jag har inte läst första delen, men det kändes inte som att det gjorde så mycket. Det gick fint att följa med ändå. Jag tycker att serien om Alex Morrow (åtminstone det jag har sett av den hittills) är ganska typisk Denise Mina; den påminner en hel del om hennes Garnethill-trilogi, framför allt om man ser till stilen. Det är samma skitiga, råa känsla, samma brutala och ofta fattiga, socialt utsatta människor som skildras. I Getingsommar får vi förvisso följa med in i den rika världen, men det visar sig snart att det är ungefär lika skitigt där också...

Om jag låter lite trött, beror det på att jag inte riktigt föll för Getingsommar. Jag tyckte att den lät grymt spännande när jag läste om den innan, men när jag väl var inne i berättelsen lyste den där spänningen med sin frånvaro. Läsaren vet redan från början vem som begick mordet, och berättelsen om hur polisen försöker nysta upp fallet räcker inte riktigt till för att man andlöst ska vilja läsa vidare. Handlingen flyter mest på i ett stilla tempo rakt igenom. Nog för att det kan vara intressant att se drivkrafterna bakom ett brott, att följa klasskildringen och den feministiska agendan som Mina ställer upp - men där tycker jag inte att hon lyckas helt. Förklaringarna blir grunda och känns ganska stereotypa. Det hade behövts något mer för att riktigt gripa tag.

Och så var det det här med råheten. Attityden, och det stenhårda språket. Jag kan inte riktigt förlikas med det i det här fallet, även om jag vet att det är en sida hos Mina som många uppskattar. För mig ställer det sig snarare i vägen för gestalterna; den hårda attityden de visar upp stoppar mig från att lära känna dem (eller ens vilja göra det). Undantag finns, men de är få. Istället känns det som om det är en tävling om vem som kan vara hårdast, vem som kan sätta upp tuffaste ansiktet utåt. Jag kan gilla hårdkokta deckare/skildringar av utsatta miljöer, men här funkar det inte riktigt för mig. Jag har också lite problem med att så mycket lämnas outsagt - det är meningen att man ska förstå ändå, men det gör inte jag... Kanske är jag lite osmart, jag vet inte.

Så Getingsommar blir tyvärr inte den där sjukt spännande boken jag hade hoppats på. Jag tror absolut att många kan gilla den; många kommer säkert bättre överens med Alex Morrow och hennes kollegor än vad jag gör. Något Mina-fan som kan jämföra mer än jag kan med de andra böckerna?

Andra som läst: DN, SvD, Snowflakes in rain.