Den stora glömskan

Kanske borde man ge stilpoäng för rent och skärt mod: att heta Ajvide, utan att vara John, och att ändå ge ut en bok som skulle kunna klassas som skräck - det kräver nog ett visst mod. Lite som att vara son till Stephen King och skriva skräck, tänker jag mig (Joe Hill, alltså). Det kan inte vara alldeles enkelt. Om inte annat bara för att alla gör precis det jag gör nu - jämför med den man är släkt med.

I det här fallet känns dock en jämförelse mellan Mia Ajvide och hennes man inte helt omotiverad. Jag tror faktiskt att jag skulle ha gjort den associationen även om de inte alls varit släkt. För i Mias debutroman Mannen som föll i glömska finns det en ton eller en känsla, ett sätt att se på världen som i mångt och mycket påminner om John Ajvide Lindqvists böcker. Ett förhållningssätt. I Mannen som ... finns det dock inget övernaturligt, åtminstone inte i strikt mening. Vampyrer, zombies och andra väsen lyser med sin frånvaro.

Därmed inte sagt att allt är helt normalt. Det är snarare psykologisk skräck. I Mannen som ... följer vi Jack, en vanlig man som en dag plötsligt märker att något är väldigt fel. Folk reagerar konstigt på honom; hans kollegor tycks glömma bort att han är där och hans fru blir rädd för honom. Allt eftersom dagarna går blir det värre och till slut är det inte längre någon enda som känner igen honom. Han är en främling för sin egen familj och kan inte ta kontakt med någon eftersom alla glömmer honom i samma stund som de vänder blicken från honom. Han är fullständigt ensam och tvingas iväg från sitt hem.

Mia Ajvide

Mia Ajvide skildrar Jacks "försvinnande" på ett stillsamt men krypande obehagligt sätt som gör att man verkligen känner det som händer. Det är lätt att leva sig in i Jacks värld och hans problem, omöjligt att inte själv börja fundera på hur det skulle vara att leva i samma sorts totala isolering som han gör. Språket är exakt och ofta vackert; det märks att Mia Ajvide tidigare skrivit lyrik. Jag gillar också kopplingen bakåt i tiden och den historiska gåtan som Jack stöter på.

Däremot passerar boken någonstans i mitten den väldigt fina gränsen för vad som är trovärdigt och inte. Missförstå mig rätt - en skicklig författare kan få mig att tro på vad som helst och Mia Ajvide lyckas länge hålla mig fascinerad av Jacks osannolika berättelse - men efter ett tag blir det för mycket. Berättelsen vacklar betänkligt. Jag tror att det sker när Jack upptäcker att det finns andra bortglömda och börjar umgås med dem. Där blir berättelsen för överdriven, för otrolig och helt enkelt bara för mycket för att jag ska köpa den. Det blir sociala intriger i gruppen, action och maktkamp som slutar i en scen som milt uttryckt känns tveksam - och någonstans i allt detta går det jag gillade med boken helt förlorat. Jag tyckte mycket bättre om den i början, när fokus helt låg på Jack. Beskrivningen av hur han glider längre och längre ut från sitt vanliga liv var fantastisk. Resten - not so much.

Med det sagt hoppas jag verkligen att Mia Ajvide fortsätter skriva prosa. Jag gillade hennes dikter i Om en flicka vill försvinna, men hon har helt klart potential för att skriva längre berättelser också även om den här inte höll hela vägen. Väntar med spänning på mer!

Tack till Albert Bonniers förlag för rec ex!