Bland gengångare och bokmanus i Oxford – intervju med Amanda Hellberg, del I

Illavarslande aningar, spöksyner och döda som försöker meddela sig med de ännu levande; i Amanda Hellbergs böcker är gränsen mellan vår vanliga verklighet och den övernaturliga tillvaron mycket tunn. Det är en skrämmande och osäker värld där ondskan ofta är påtagligt närvarande – men dit man som läsare ändå gärna återvänder, gång på gång.

Calliope Books har intervjuat Amanda Hellberg och ni kan följa alltsammans i två avsnitt här på bloggen, ett idag och ett på fredag. Det blir ett samtal om skrivande, inspiration och rädslor – och så tar vi reda på vad som egentligen skrämmer en skräckförfattare...

Hej Amanda!

Varför skriver du skräck?

Eftersom jag är lite kär i den genren. Jag tror det skulle vara svårt för mig att upprätthålla det intresse som krävs för att avsluta ett skrivprojekt om jag inte rörde mig bland motiv och miljöer jag själv tycker är spännande.

Varifrån har du hämtat inspirationen till dina berättelser?

Från min närmiljö, från nyheterna, från samtal med vänner, och ofta när jag går på museum eller konstgalleri, eller på konsert. Nyligen berättade Leif GW Persson i Veckans Brott om en svår utredning i Mariestad där polisledningen faktiskt försökte använda sig av en siare i jakten på en gärningsman - detta hände nära där jag växte upp och under samma tid. Verkligheten överträffar ofta dikten.

Dina båda böcker skiljer sig en del åt; Styggelsen är på många sätt mer brutal än Döden på en blek häst. Berätta om hur du tänkt kring det!

Med Styggelsen ville jag titta på ondskan och våldet med båda ögonen öppna, det bestämde jag tidigt. Det är möjligen ett mer litterärt och kanske mer utmanande verk för läsaren. Efteråt kände jag nog att den sortens berättande var "gjort" för mig; att jag ville prova något annorlunda med Döden på en blek häst. Aningen mer underhållande och lättillgängligt och samtidigt förhoppningsvis tankeväckande.

Något jag gillar med dina böcker är att det övernaturliga så lätt glider in i berättelsen tillsammans med de vanliga, vardagliga sakerna. Hur jobbar du med det? Hur får du läsaren att tro på de övernaturliga inslagen?

Tack! Det där glappet intresserar mig, känslan av att inte kunna lita på sina sinnen, att konfronteras med det oerhörda. Det kan ju ligga ett slags vansinne där och lura. I ett hemsökt hus ska det finnas gestalter med hemsökta psyken, då blir det verkligt intressant och skrämmande för mig. Jag funderar mycket på övergångarna mellan det medvetna och det undermedvetna, olika lager och tolkningar, vad som finns under ytan. Och på myt och saga förstås. För mig är gengångaren kanske litteraturens mest spännande centralgestalt; inte bara som ett eko från det förflutna men också som en spegling av, och kanske en ledsagare till, det egna undermedvetna.

Varför tror du att man, både som läsare och författare, dras till skräckgenren?

Intressant fråga. Någon har sagt att skräck och spänning; en förnimmelse av mysterium och kuslighet, är den första riktigt vuxna känsla som det lilla barnet får uppleva. Och det är förstås väldigt attraktivt, och något jag kan identifiera mig med. Sedan finns det ju en teori som heter "Skräckparadoxen", som går ut på att det faktiskt gynnar individens utveckling att vara nyfiken på rysliga, blodiga eller tragiska berättelser eftersom man liksom får "öva" i trygghet i den händelse att man själv skulle hamna i en liknande situation.

Många kan inte alls förstå tjusningen med att läsa om sådant som är övernaturligt. Vad säger till dem? Hur förklarar man poängen?

Det är ju en smaksak - vissa tycker att golf eller aktier är jättespännande! Men en av mina läsare sa det så bra: Det är som en adrenalinsport för oss som inte gillar att hoppa fallskärm eller åka stora bergbanan. Man får kittla fly- eller fäkta-instinkten i total trygghet hemma i läsfåtöljen.

****************

Nästa del av intervjun med Amanda Hellberg kommer nu på fredag. Stay tuned!

Köp Styggelsen hos Bokus eller Adlibris

Köp Döden på en blek häst hos Bokus eller Adlibris