Tidig morgon i poetens lägenhet

Tisdag morgon 06.29. Jag drömmer att jag befinner mig i en trång, dunkelt upplyst hall i en lägenhet som luktar svagt av rök. Väggarna är målade i grönt och hatthyllan bredvid dörren är gjord av teak.

Jag har kommit dit för att hälsa på hos mannen som bor i lägenheten, den kände poeten Bruno K Öijer. När jag tänker på honom uppenbarar han sig i öppningen in mot ett av rummen. Han är lång och gänglig, klädd i skrynkliga kläder som hänger löst på kroppen som bara tycks bestå av ben. Med långsam, släpig röst förklarar Bruno att han har bjudit in mig för att han tycker att jag skriver bra.

Jag tycker att det låter osannolikt och precis ifrågasätta det när hans sambo dyker upp. Det är Birgitta Lillpers. Med sig har hon en ung mörkhårig studentska som arbetar hos paret. Främst går hennes dagar åt till att skriva rent Brunos manus, berättar hon med stolthet i rösten. Studentskan hänger av sig kappan på klädhängaren och tränger sig förbi mig, in i lägenheten.

Birgitta Lillpers tittar forskande på mig som om jag inte hör hemma där och jag rodnar.

Bruno harklar sig. Lågt, hest. När han talar låter det likadant som när han gör sina poesiuppläsningar. Ehm, säger han. Ehm.

Exakt vad de där harklingarna betydde fick jag aldrig veta. Jag vaknade och tittade förvirrat på klockan. 06.29. Det var mörkt i rummet och jag somnade om.

När jag klockan ringde en halvtimma senare, förundrades jag. Bruno? Jag? Sambo med Lillpers?Va? Jag förstår ingenting, men det var en ganska fin dröm ändå. Om inte annat bara av den enkla anledningen att den hade lyckats få samma dröjande känsla som en dikt av Bruno himself.