Ursinnigt debattinlägg - Maria Svelands Att springa

Att kalla ämnet för Maria Svelands nya roman Att springa angeläget, vore en underdrift. Barns utsatthet inför olika sorters övergrepp är ständigt aktuellt, trots att samhället säger sig arbeta hårt för att lösa problemen. Maria Sveland visar tydligt att hon inte tror ett dugg på alla löften som ges och formar sin text därefter. Att springa är en brinnande arg uppgörelse med vuxna som inte agerar och ett samhälle där lagarna mest tycks skydda den som redan är stark.

Att springa handlar om de båda vännerna Emma och Julia. De ska just börja högstadiet efter en lång varm sommar när saker och ting sakta börjar förändras omkring dem. Omärkligt först, en förflugen kommentar här eller ett dröjande ögonkast där, men sedan allt tydligare. Julias far börjar tvinga henne att umgås med honom på ett sätt som känns fel, men som hon inte kan undkomma. Medan Julias mamma låtsas som ingenting, blir Julia pappans privata leksak. Och Emma hittar allt oftare urdruckna rödvinsflaskor hemma hos sig, medan mamman försvinner ut med olika män. Varken Emma eller Julia kan riktigt beskriva vad det är de upplever den där sommaren, men världen är sig inte lik och de båda flickorna går gång på gång vilse när de försöker orientera sig i det nya landskapet.

Precis som i Bitterfittan skriver Maria Sveland med ett rakt och enkelt språk om sådant som ligger och skaver på människorna tills det en dag blivit ett stort, smärtande sår. Men där huvudpersonen i Bitterfittan gjorde uppror, tvingas Julia och Emma att inordna sig eftersom de saknar den vuxna kvinnans handlingsutrymme och självbestämmanderätt. Att springa blir därför en stundtals nära outhärligt mörk berättelse, där man lider så med flickorna att man får ont i bröstet. Det de är med om ska ingen behöva uppleva - ändå händer liknande saker både på skolor och i hemmen varenda dag.

Det råder ingen tvekan om att Maria Sveland har ett brinnande engagemang för de frågor hon tar upp i romanen. Hon delar ut svidande kritik till såväl myndigheter som lagstiftare och privatpersoner, och det torde inte vara en alltför vågad gissning att den här romanen kommer låta tala om sig i medierna i höst. Den är som gjord för debatt i tv-soffan.

Frågan är dock hur den hävdar sig som roman betraktat. Klarar den av att vara både brandfackla och skönlitterärt kvalitativ? Nja. Kanske inte helt. I och med att ämnet är så starkt, kan man ha överseende med mycket, men här finns också en många dialoger som känns väldigt påklistrade och uppstyltade. Jag får lite 70-talsvibbar; det är som att lyssna på en gammal progglåt där musikerna tvingar in långa politiska resonemang i texten trots att de inte stämmer in alls med vare sig takt eller ton i musiken. Detsamma gäller bokens karaktärer, som blir bärare av idéer och ideal, förmedlare av en ensidig roll snarare än verkliga personer. Plotten lider av liknande problem; den tuffar på i den riktning som bäst passar för att få fram den politiska ståndpunkten istället för att ta den mest sannolika vägen.

Reslutatet blir därför tyvärr en berättelse som tappar i trovärdighet. Själva romanbyget vacklar högst betänkligt. Att springa är en flammande appell, en partsinlaga i en debatt som fortfarande har långt kvar till en lösning - men tyvärr blir den alltför enkelspårig för att bli den där riktigt stora läsupplevelsen. Ironiskt nog blir budskapet lättare att ignorera ju högre Sveland ropar ut det; en mer subtilt berättad historia där karaktärerna hade tillåtits vara människor, hade träffat läsaren ännu hårdare.

Läs mer på Maria Svelands egen hemsida.

Tack till Norstedts för rec-ex!