Mörkt, sinnligt och snyggt - Therese Bohmans Den drunknade

Det kändes oerhört passande att jag till stor del läste Therese Bohmans debut Den drunknade ombord på ett tåg. Romanen inleds nämligen med just en tågresa - och eftersom det dessutom var ett skånskt slättlandskap som susade förbi utanför såväl mitt som huvudpersonens tågkupéfönster, kändes det väldigt lämpligt. När man utöver det även betänker att mitt andranamn råkar vara detsamma som huvudpersonens förnamn, ja då går det nästan från att vara lite lättsamt life imitating art till att kännas tungt ödesbestämt. En Marina på ett skånskt tåg läser om en annan Marina på ett skånskt tåg... Det var nästan så att jag förväntade mig att det skulle stå en mörk, halv-diabolisk konstnär à la bokens Gabriel och vänta på mig när jag steg av.

Nu var det väl kanske tur att så inte var fallet; jag föredrog att gå hem till min egen lugna lägenhet framför att hamna ute i romanens ödsligt belägna hus, men stämningen från boken dröjde sig envist kvar ändå. Bohman skapar en så stark laddning i romanen att man som läsare omedelbart känner sig fångad, både i berättelsen och i relationen mellan de tre huvudpersonerna Marina, Stella och Gabriel. Att se dem driva varandra allt längre mot den oundvikliga katastrofen ger andnöd - fast på ett bra sätt. Bohman skildrar det intrikata triangeldramat och de förbjudna känslorna av kärlek, passion och skuld på ett oerhört skickligt sätt. Det är så snyggt gjort att jag hela tiden ifrågasätter att det verkligen är en debutant jag läser. Texten är så omsorgsfullt och konsekvent formad att jag omöjligen kan tro att det inte rör sig om en långt mycket mera erfaren författare. Att läsa Den drunknade torde ge de flesta med författardrömmar lite ångest - Bohman sätter ribban för debutanter väldigt högt med sin klassiska historia i ny tappning.

Det jag framför allt tycker om är miljöskildringarna och den förtärande stämningen mellan de tre huvudpersonerna. Den yttre miljön tillåts följa den inre på ett sätt som skulle kunna ha känts sökt, men som här fungerar utmärkt. Naturen och årstidernas växlingar blir en fond som förstärker det som händer mellan människorna och bidrar till att sätta känslan i varje scen. Växter, väder och interiörer ger grundtonen som dramat utspelar sig mot. Det är sinnligt, levande och vackert. Bohman har även ett gott öga för detaljer och lägger dessutom in citat och referenser till både konst och litteratur.

Den drunknade är ganska kort, bara 170 sidor. Det är ruggigt skickligt att få med så mycket på de få sidorna, och jag vacklar mellan att vilja ha mer-mer-mer och att tycka att den är alldeles lagom som den är. Efter moget övervägande beslutar jag mig för att Den drunknade är perfekt som den är: en mer form- och stilsäker, driven debut blir svår att hitta.

Andra om Den drunknade: Boktoka, Bokbabbel, DN och GP, för att nämna några. Missa inte heller Therese Bohmans egen blogg.

Tack till Norstedts för rec-ex!