Författarfrisyrer vi minns

Igår blev det äntligen tid att låta frisören sätta saxen i mitt solblekta, knastertorra hår som hade fått vänta alldeles för länge på omvårdnad. Långa längder föll till marken och jag kom ut med tjugo centimeter mindre än jag hade när jag steg in. Lite färg på det och allt kändes genast mycket bättre. Hej då sommarblond - hej höstbrun intellektuell.

Förvandlingsnumret gjorde att jag började fundera på kombinationen bok+hår - går den alls ihop? Den stereotypa bilden av en författare är ju en nisse som blinkande mot ljuset kommer ut ur skrivarstugan med skrynkliga kläder och rufsigt hår (som ett resultat av att han upprepade gånger har dragit händerna genom det medan han har skrivit, får man förmoda). Neil Gaimans hårsvall är bara av många exempel på stilen, även om det i hans fall väl mest får anses charmigt slarvigt.

Välfriserade Hertha Müller

Själv skulle jag nog aldrig komma undan med just "charmigt-slarvigt"-beteckningen, utan får vackert leta efter andra litterära stilikoner. Att Hertha Müller har snygg frisyr har vi ju redan varit inne på, och att Donna Tartts klassiska page fyller sin funktion är ju självklart. Christine Falkenlands vita 90-tals dreadlocks är en klassiker och debutanten Therese Bohmans lockiga hårsvall gör mig lite avundsjuk. Men vilka finns det mer? Vilka författarfrisyrer minns vi, med skräck eller med förtjusning? Vem i bokbranschen har snyggast hår?