Snälla (?) japanska spöken

Lika svårt som det är att skriva något om Joyce Carol Oates utan att nämna hennes (ö-)kända produktivitet, är det att skriva något om Taichi Yamadas roman Strangers utan att nämna den där andre japanen - ni vet, han vars namn börjar på M och som jag tycker mer och mer om allt eftersom och som jag därför tjatat sönder... Ni förstår säkert alla vem jag menar (om inte kan ni bara scrolla nedåt). Jag ska verkligen försöka att skriva om Strangers utan att säga för mycket om he who must not be named, för jag kan föreställa mig att Yamada är rätt trött på jämförelsen. Vi får se hur det går.

Strangers är berättelsen om den medelålders Harada som arbetar med att skriva manus till tv-serier. Sedan han skilde sig från sin fru har han bott i en minimal lägenhet i ett gigantiskt kontorskomplex, där bruset från den närbelägna motorvägen aldrig dör bort. Om nätterna är huset övergivet; Harada tror länge att han är den ende som är kvar i byggnaden efter arbetstid. Men en kväll, när han just fått veta att en av hans kollegor har hookat upp med hans ex-fru, ringer det på dörren. Utanför står en ung kvinna som säger att hon också bor i huset. Vill han kanske ta en drink?

Ungefär samtidigt händer också en annan oväntad sak. Harada är ute på stan när han får syn på en man som är en exakt kopia av hans sedan länge avlidne far. Han följer efter mannen och blir allt mer säker. Främlingen är inte bara lik pappan, det är pappan. Fast han har inte åldrats en dag; han ser fortfarande ut som han gjorde när han dog i trettioårsåldern. Dessutom tycks han känna till Harada. Mannen bjuder Harada att följa med honom hem. I lägenheten väntar en kvinna som inte bara liknar, utan faktiskt är Haradas mor. Även hon ser exakt likadan ut som när hon dog.

Spooky, spooky med andra ord. Yamada berättar stillsamt och vardagligt men ändå intensivt och spännande om hur Harada försöker förstå vad det är som händer honom. Trots att han är en vuxen man har Harada aldrig riktigt kommit ifrån känslan av övergivenhet som han bär med sig från barndomen då båda föräldrarna dog samtidigt i en olycka. Yamada skildrar på ett fint sätt sorgen som dröjer sig kvar utan att det blir sentimentalt.

Och spökerierna då? Till en början är de ganska o-spökiga eller hur man ska säga. Spökena är som folk är mest. Vill hänga lite, typ. Fast den som har minsta koll på hur det brukar fungera på the dark side vet att umgänge med döda alltid kostar mer än det i förstone kan verka som, och så blir det naturligtvis även här. När det kommer till den övernaturliga sidan av berättelsen visar Yamada samma sak som så många av sina landsmän - att japanska andar är fan så mycket läskigare än sina västerländska motsvarigheter. Japanerna kan sin skräck, det kan man konstatera (även om just Yamada är lite för lugn för att klassas i det mer hardcore skräckfacket). Någon dag ska jag utveckla det där med skillnaden mellan västerländska och japanska späken, för det är något som verkligen fascinerar mig. Japanerna är så oförsonliga på något vis, ondskan är oftast bara ond rakt igenom utan anledning eller hopp om bättring, medan andarna i väst alltid går att stoppa på ett eller annat sätt och nästan alltid har ett skäl till varför de är elaka (de är bara missförstådda, typ). Men mer om det en annan dag, som sagt.

Se fler japanska spöken här.

Yamada har med andra ord mycket som jag tycker om. Men han saknar skickligheten som behövs för att lyfta Strangers den sista biten från bra till fantastisk. Vissa saker säger han alldeles för många gånger, andra hoppar han över för snabbt. Men framför allt handlar det nog om att han är för försiktig. Han skulle ha skruvat upp temperaturen i berättelsen, gjort mer, större, läskigare. Fläskat på mer, helt enkelt. Gjort det obehagliga mer obehagligt. I nuläget är Strangers en ganska snäll spökis. Och det är här jag nog trots allt ändå inte kan låta bli att nämna han den där andre japanen. Med Fågeln som vrider upp världen i åtanke (lågmäld men extremt läskig på sina ställen), är det lätt att se hur Yamada borde ha gjort.

Med det sagt vänder jag ryggen till Japan en stund och hoppar så att säga från en stranger till en annan - ska börja läsa Sarah Waters The Little Stranger ikväll. Äntligen! Förväntningarna är skyhöga.

*************************************

Som bonusinfo kan tilläggas att Natur & Kultur kommer att ge ut Strangers i svensk översättning i höst. Trevligt initiativ!