Ny Sarah Waters i juni

Läser i Viragos nyhetsbrev att det kommer en ny Sarah Waters i juni nästa år! Lycka & glädje, säger jag. Waters är en favvo. Låter spännande gör den också, förlaget skriver: In this highly anticipated new novel she remains in the 1940s, setting her story in rural Warwickshire, in a crumbling country manor house haunted by a dying way of life - and perhaps by something more sinister...
Jag hoppas på en finfin kombo mellan spooky-inslagen i hennes tidiga böcker och miljön från Night Watch. Oj, som jag ser fram mot det här..!

Läser mer på Amazon - tydligen ska den heta The Little Stranger. Och hör på det här: In a dusty post-war summer in rural Warwickshire, a doctor is called to a patient at Hundreds Hall. Home to the Ayres family for over two centuries, the Georgian house, once grand and handsome, is now in decline, its masonry crumbling, its gardens choked with weeds, the clock in its stable yard permanently fixed at twenty to nine. But are the Ayreses haunted by something more sinister than a dying way of life? Little does Dr Faraday know how closely, and how terrifyingly, their story is about to become entwined with his. Prepare yourself.
Oh, yes - I'm så jäkla prepared!

Avskalad bio i bleka toner

Kom på att jag alldeles har glömt bort att skriva om helgens biobesök - jag fick ju äntligen se Låt den rätte komma in! Oj, som jag hade väntat. Oj, så höga förväntningar jag hade. Var nästan nervös när ridån gick upp.

Jag blev lite förvånad över hur extremt avskalad filmen var; plötsligt förstår jag varför de tänker göra en amerikansk version. Att visa så mycket tystnad och så många bleka färger för glammiga amerikaner torde vara omöjligt. Om man inte satsar på att bara visa den för konstnärligt lagda storstadsbor i svarta kläder, vill säga. Nåväl. Filmen är hur som helst mycket konsekvent gjort. Ytterst sparsam dialog, långsamma scener, färgsättning à la Roy Andersson och några äckeleffekter men mindre än man hade kunnat förvänta sig. Det är snyggt, skickligt och oklanderligt - men frågan är om det inte just därför också blir lite ofarligt.

Jag kan inte komma undan känslan av att de vrängt ut och in på sig själva för att göra en "fin" vampyrfilm, en huggtandsfilm för kultureliten, typ. Jag hade gärna sett att de gått några steg längre i själva skräcken; som det är nu blir den till skillnad från Ajvide Lindqvists bok aldrig riktigt läskig. Inte ens ett krypande obehag infinner sig. Scenen där alkisen kommer in och ska döda Eli i badkaret är symptomatisk - i boken är badkaret fyllt med blod och han är tvungen att sticka ned armarna och känna sig fram till kroppen på botten. I filmen ligger Eli istället tryggt inbäddad i filtar i karet och han viker helt sonika upp dem. En detalj, men ack så avgörande för stämningen.

Dessutom tyckte jag att de med den väldigt rena stilen hade råkat skala bort lite av det faktiskt väldigt vackra i Ajvide Lindqvists berättelse. Det poetiska försvann någonstans i all den grönbleka socialrealismen. Synd!

Men missförstå mig rätt här - trots alla invändningar ovan, var Låt den rätte komma in en bra film. Jag gillade den, men var inte lika överväldigad som de flesta recensenterna varit. Däremot hyser jag inga tvivel om att den kommer vara superviktig för framtiden (det lät väl tonårspretto) - säkert kommer den, precis som Ajvide Lindqvists gjort för bokbranschen, öppna möjligheter för andra att göra en ny typ av svensk skräckfilm. Ser mycket fram mot det!

Finfint på biblioteket

Var på biblioteket idag, för första gången på en halv evighet. Jag är sorgligt dålig på att gå dit, trots att vi har ett finfint stadsbibliotek här. Varje gång jag kommer dit tycker jag jättemycket om det, men sedan glömmer jag bort det igen. Nåväl. Idag lånade jag inget för jag hade inte mitt lånekort med mig men jag stannade kvar och bläddrade en lång stund. Jag hamnade på avdelningen för folianter - en klar favorit. Där kommer liksom det bästa med biblioteket fram; alla dessa enorma böcker i kolossalformat som man inte har en chans att släpa hem och som man inte kan köpa för de är för dyra - men på avdelningen för folianter går det fint att sitta och bläddra hur länge som helst.

Jag kikade först i en bok om Arnold Böcklin, sekelskiftesmålaren som gjorde Toten Insel, ni vet. Jag kan titta hur länge som helst på hans bilder. Vi såg en del av dem på riktigt i somras när vi var i Berlin, så nu var det extra roligt att kunna känna igen dem därifrån när jag kollade i boken. Böcklin hade ju dessutom stort inflytande på många författare - läste bland annat om hur Hjalmar Söderberg nämnt honom i Doktor Glas. Jag förstår definitivt att han fungerat som inspirationskälla; hans bilder är som hela berättelser och man får vara gjord av sten (eller outsägligt tråkig) för att inte börja fantisera när man ser dem. Till höger ser vi ett glatt självporträtt från 1872.

Därefter fluktade jag vidare. Konstaterade att de hade lite konstigt urval på avdelningen för engelsk fiction. Men det beror säkert på att många titlar är utlånade. På väg därifrån sprang jag på boken Blick, en samling av Cato Leins porträtt. Mest av författare, naturligtivs, men också av en del andra. Bestämde mig genast för att Lein ska få fota mig om jag blir författare; han lyckas alltid fånga personen bakom namnet. Man SER dem verkligen. I boken är många av bilderna behandlade något mer, tex med andra färgtoner än vad de brukar vara när de dyker upp på inre fliken på böcker men det gör dem ännu mer rättvisa. De är mycket vackra, ofta lite melankoliska eller udda.

På samma hylla fanns där dessutom en bok med Edith Södergrans bilder, Som en eld över askan. Där fanns både bilder från hemmet i Raivola och bilder från sanatoriet i Schweiz. Hann inte titta så länge som jag ville i den, men kunde åtminstone konstatera att det finns fler än jag som fyller hela albumet med kattbilder. Känns bra att veta. Boken väckte hur som helst en starkt lust att omedelbart när jag kom hem ta mig till bokhyllan och läsa lite Edith - det var alldeles för länge sedan sist. Hon är ju otroligt bra! Reduceras alldeles för ofta till lungsjuk poetissa för svartklädda gymnasister.

Måste gå till biblioteket snart igen! Ska försöka komma ihåg att ta med mig lånekortet då också...

Mercy och über-onda killen

Som en parafras på den där gamla tandläkarreklamen ni vet, fast med lätt övernaturlig touch: "Jag är inte bara vampyr, jag är demon också." Det är meningen jag inte får ur huvudet när jag läser inledningen till Patricia Briggs Blood Bound, del två i serien om Mercedes Thompson. The bad guy den här gången är nämligen inte måttligt ond utan über-ond. Ondare än ondast. Så att blommorna vissnar av ren skräck när han går förbi, ungefär. Mercy råkar ut för honom när hon ska hjälpa sin vampyrvän Stefan med en enkel sak. De klarar sig med nöd och näppe, men über-onda killen ser till att halva stan ballar ur istället. En sällan skådad våldsvåg drabbar inte bara den övernaturliga delen av Tri-cities utan skördar också en stor mängd människors liv. Någon måste göra något åt det och inte oväntat blir det Mercy och hennes varulvs-/vampyr-/övernaturliga bekanta som får ordna upp saker och ting.

Über-onda grabben visar sig vara en elak magiker som blivit vampyr och dessutom demonbesatt. De första kapiteln var jag som sagt tveksam - det blir liksom för mycket av det goda - men sedan lossnar det och blir om inte lika bra som seriens första del Moon Called, så åtminstone riktigt spännande. Mercy är en sån där gestalt som man gärna vill hänga med bara för att det är så trevligt. Hon är rolig och smart och sympatisk och fungerar som en alldeles utmärkt motvikt till bokens alla testosteronstinna varulvar. Jag gillar. Har redan lagt undan del tre i serien, Iron Kissed (anar jag en kärleksaffär?), på jobbet. Utmärkt urban fantasy.

Jag är bäst

Jag har länge längtat efter att skriva ett inlägg med den titeln och nu kände jag att möjligheten infann sig. Jag är bäst. Det är officiellt ett faktum. För nu är ju nomineringarna till August presenterade och precis som jag förutspådde i gårdagens inlägg fanns både PO och Bruno där. Jag rockar. Fast det var väl kanske inte varken så svårt eller otippat; det skulle snarare ha förvånat mig om juryn inte uppmärksammat dem.

När det gäller de andra nominerade i den skönlitterära klassen (Eva-Stina Byggmästar - Men hur små poeter finns det egentligen, Katarina Frostensson - Tal och regn, Malte Persson - Edelcrantz förbindelser och Sara Mannheimer - Reglerna) är det däremot lite mer otippat. Inte mycket, men lite. Framför allt tycker jag att det verkar som att juryn i år gått in för lite svårare böcker än de brukar. Lite smalare, lite mer experimentella till form och innehåll än vad det brukar bli. Inte något som alla kan läsa till jul. Och oj oj, så mycket poesi! Skoj. Det har kommit ovanligt många bra diktsamlingar i år, så det är kul att det märks även i nomineringarna. För övrigt tycker jag att Byggmästars Men hur små poeter finns det egentligen är en av de bästa boktitlarna någonsin. Gör definitivt läsaren nyfiken på innehållet. Jag föreställer mig en väldig massa väldigt små poeter som sitter och piper om att ingen förstår djupet i deras nattsvarta dikter. Underbart!

Om fack- och barn-/ungdomsnomineringarna har jag inte så mycket att säga mer än att jag med skräck ser ett scenario om Regi Bergman av Duncan och Wanselius vinner. För er som inte har sett den kan jag säga att den är enorm. Den ligger i en box och både väger och kostar multum. Det ska bli extremt spännande att se hur vi ska administrera det rent praktiskt i bokhandeln om den vinner. Vi hade problem att härbärgera de få ex vi fick när den gavs ut, så om alla helt plötsligt ska ha den och vi måste ha jättemånga på lager...tja, det kommer inte att bli en vacker syn. Samtliga i personalen kommer ha ryggskott innan jul.

Snart är det August

Om bara några timmar får vi veta vilka som blir nominerade till årets Augustpris. Jag känner mig löjligt säker på att både Bruno K Öijers Svart som silver och PO Enquists Ett annat liv kommer att finnas med bland titlarna i skönlitterära kategorin. Så säker att jag borde uppsöka något ställe för att satsa pengar på det. För visst känns de självklara båda två? Bruno för att han är stor och Bruno och stod för årets kulturhändelse när han släppte sin silverbok. Det hade naturligtvis blivit en händelse oavsett om hela boken bara varit fylld av ordet kaka sida upp och sida ner, men nu var den ju dessutom riktigt tiktigt bra. Kändes ny och fin och läsvärd och allt möjligt. Och jag är inte ironisk - bara för slö för att formulera mig originellare än så. Dessutom; det känns väldigt mycket som att det är dags för en poet i år.

Och så PO. Hans bok har jag inte läst ännu men det kommer jag att göra för han är ju en liten favorit (även om han dalat lite med de senaste böckerna - de tidigare var bättre). Med tanke på att han haft ett ganska händelserikt liv så kan säkert memoarerna vara spännande också, även om jag vanligtvis har svårt för det där "jag var alkis och det var jobbigt"-tugget. Är det någon som ska klara av att skriva bra om det så är det väl han.

Så nu väntar vi ett tag till på att få höra nomineringarna. Har jag rätt kommer jag bli olidlig.

Lika som bär

Jag fortsätter på tema omslag, denna gång med två små män som ser misstänkt lika ut om man studerar deras till höger utskjutande haklinje. Släktskap anas. Kanske skulle Historiska Media ha funderat på att lite försiktigt retuschera presidentkandidaten innan de smällde upp bilden på utsidan? För det är väl inte så att lundaförlaget sänder subliminala meddelanden i stil med rösta på Obama eller välj en mupp...

Tilläggas i sammanhanget kan att vi idag hade en kund som lite försynt kom fram till mig i infodisken med McCain-boken i handen och frågade Är det ok om jag eldar upp den här? Definitivt första gången jag hört den varianten.

Från snygg till ful

Packar upp en nyhetssändning på bokhandeln och häpnar när jag får Bodil Malmstens nya Sista boken från Finistère i handen. Vad har hänt?!? Den är rent ut sagt skitful! Grå med ett orange streck tvärs över. Baksidan är marginellt snyggare med ett svartvitt foto på Bodil överstruket med samma irriterande orange blobb. Är det något slags experiment som gått fruktansvärt fel? Jag antar att det ska vara stilrent men det är bara intetsägande och outhärdligt tråkigt. Desutom torde det ju vara något fel när baksidan av boken faktiskt ser bättre ut än framsidan...

En ful och en fin

Bodils senaste böcker har annars varit sjukt snygga; den förra i blått och den dessförinnan i guld. Med härlig, tjock papperskvalité, en liten ficka för urklipp, passande omslagsbilder och en fin snodd runt alltsammans. Och nu det här. Jag förstår inte. För det kan väl inte bara bero på att de tidigare titlarna givits ut av Finistère/Modernista medan den nya kommer på Albert Bonniers? Eller? Är det så illa ställt med smaken hos stora fina förlaget?

Slåss gör jag bara på helgen

Jag har lärt mig ett nytt ord: fritidsbrott. Tvärtemot vad man kan tro handlar det inte om att semesterfirare tröttnar på grannens osande grill och går lös på den med häcksaxen, utan om vanliga brott. Den lite underliga benämningen syftar istället på den som begår brottet. Fritidsbrott är nämligen beteckningen för de brott som begås av poliser som är lediga. Om du som polis misshandlar din fru på fredag eftermiddag efter jobbet är det ett fritidsbrott. Plötsligt låter ordet närmast surrealistiskt.

Det är just ett sådant brott som Katarina Wennstams nya roman Dödergök handlar om. Maria och Tobias hittar efter långt och idogt letande ett hus som de vill ha och som de faktiskt har råd med. Det är nästan misstänkt billigt, men de slår till. Strax efter att de flyttat in avslöjar Tobias för Maria att han hela tiden vetat varför priset var så lågt; den förre ägaren sitter nämligen i fängelse för att ha mördat sin hustru. Hon sköts till döds i husets kök. När Tobias börjar renovera hittar han blodspår under listerna.

Maria, som är arbetslös journalist, kan inte låta bli att gräva i historien och har snart bilden klar för sig. Mannen som de köpt huset av är polis och hade under flera år misshandlat sin fru. Till sist sköt han henne med sitt tjänstevapen. Men ju mer Maria forskar i fallet, desto mer säker blir hon på att det är något som inte stämmer. Fast vad skulle hända om det kom fram nya bevis? Även om polismannen kanske inte är den som i slutändan sköt sin fru, hade han ändå misshandlat henne grovt under flera år. Förtjänar han inte att sitta i fängelse?

Precis som i sin förra bok Smuts skriver Wennstam både spännande och riktigt ruggigt hemskt med ett enormt driv i berättelsen. Bara ett kapitel till, tänker jag och läser tre, fyra, fem mer än jag hade tänkt mig. Hon lyckas mycket väl med att kombinera deckargåtan med ett starkt engagemang i aktuella samhällsfrågor. Som läsare tvingas man ta ställning; hur skulle man själv ha handlat i samma situation? Det som till en början ter sig enkelt visar sig vara långt ifrån självklart. Wennstam är påläst och vet hur hon ska bygga en trovärdig intrig. Jag gillar sättet på vilket hon tar upp diskussionen från sina reportageböcker En riktig våldtäktsman och Flickan och skulden igen, fast nu i skönlitterär form. Hennes berättelser känns mycket mer solida än de flesta andra deckare som förses med etiketten "samhällskritisk".

Samtidigt blir det nästan för realistiskt ibland. Maria och Tobias gräl och tjat känns så jobbigt vanliga att jag nästan blir lite deprimerad av att läsa om dem. Det är säkert så folk har det, men shit så trist! Vardagsångesten kryper på. Hela kittet från Marias maniska Hemnetsurfande till Tobias trötta ointresse för sin partners inte längre så fasta och frestande kropp - det ger mig svenssonpanik. Gode gud låt mig aldrig bli sån! Men låt mig gärna bli lika duktig som Wennstam på att fånga folk som de faktiskt låter och är.

*******************************************

Katarina Wennstam berättar mer om det vanligaste fritidsbrottet - kvinnofridsbrott - här.

Werner och jag

Det finns de som undrar varför man tvunget måste äga sina böcker, varför det inte går lika bra att låna dem på biblioteket. Enkelt - det är för att man ska kunna umgås med dem närhelst man vill. Jag gör det ganska ofta, just umgås. Tittar på dem, drar ut en och annan ur hyllan, bläddrar lite, läser något stycke här och där. Det är viktigt att ha dem nära när andan faller på. De gör mig glad. Lite som att alltid ha sina vänner inom räckhåll.

En av de jag oftast tar ut ur hyllan under mina hang out with books-sessioner är Werner Aspenströms Snölegend. Jag är ingen stor lyrikläsare men Werner och jag har en pågående kärleksaffär sedan flera år tillbaka. Bäst gillar jag hans tidigaste diktsamlingar. De delar alla samma underbara olycksbådande stämning. Ofta börjar dikterna i dem lugnt och stillsamt vackert, gärna med en naturlyrisk scen som ter sig väldigt ljus och glad. Men sedan dyker det upp något oväntat och obehagligt som gör att allt ser annorlunda ut. Lite som att hitta en halv mask i det där yummi äpplet man just ätit största delen av.

Igår läste jag om diktsamlingen Hundarna och förvånades över att den var ännu mörkare än jag mindes den. Särskilt fastnade jag för dikten Bergslag i fem delar. Många som skriver om Aspenström reducerar honom till en jordnära naturlyriker, men det tycker jag är att både förminska och förenkla honom. För mig är han snarare en mystiker som ser bortom det uppenbara och alltid förmår binda samman det världsliga med det universella på ett ofta gåtfullt sätt.

Jag tror att dikten Bergslag oftast brukar tolkas som ett barndomsminne. Jag läser den snarare som ett slags ond saga, där man hela tiden känner att något namnlöst, okänt hotar. Barndomen är en mörk brunn och när diktjaget böjer sig över källan ser grodan som väntar på botten hur hans ansikte åldras. I diktens andra del är det varm och vacker juli men det hela avslutas med att månen stiger över skogen "blodig, som en nyss framdragen kalv." Efter en vinterbild i del tre följer något som nästan ger mig John Ajvide Lindqvist-vibbar:


Mjölnardottern var ensam i kvarnen.
Hunden lystrade, barnet kved i vaggan.
Någon närmade sig ute på stigen.
Det knackade inte, det talade inte.
Det var inte ugglan, inte vargen,
inte drängen som multnade i kärret.
Det var ett ondskefullt skimmer,
det var mörkrets vågor.
Ett väsen utan ansikte lockade där ute.
Och flickan gjorde sig redo.


Är det inte underbart skräckigt så säg? Varför får man aldrig läsa de här dikterna när man läser Werner i antologier? Nej, då är det Ikaros och gossen Gråsten som väljs ut. Om de slår på stort har de även med Den ni väntar passerar inte förstäderna som höjden av finess. Booooring. Werner förtjänar bättre.


Så jag fortsätter umgås med honom. Läser inledningsraderna i Snöbrev för tusende gången och ryser av välbehag. Igen.


Ett brev sänder jag dig nu
syster på den blå verandan
ett brev skrivet i snö
med svar på dina många frågor.
En häst och en ryttare av snö
skall bära det till din dörr.


Du och jag Werner. Nu och väldigt länge till.

Män med spetsiga tänder

Ikväll har SVT vampyrtema - det är med andra ord första gången vi får se statsunderstött blodsugande. Låt oss hoppas att det inte blir den sista :)

Jag hakar i alla fall helhjärtat på. Vampyrer it is. För de har ju alltid lurat där i bokhyllan, ända sedan jag någon gång i ett fjärran förflutet på högstadiet hittade Anne Rices En vampyrs bekännelse, som jag storögt läste. Hur bra den är kan man ju diskutera, men det spelade liksom ingen roll. Jag älskade både En vampyrs bekännelse och de därpå följande delarna i serien. Det var som att få veta en underbar liten hemlighet; allt behövde inte vara så tråkigt och socialrealistiskt som det jag hade runt omkring mig. Litteratur behövde inte vara synonymt med realism. Det hade jag förvisso inte trott tidigare heller, men Anne Rice var den första som visade det på riktigt. Det var något helt nytt och det var alldeles alldeles fantastiskt. Jag var hooked.

Någonstans efter de tre första böckerna gick sedan Rice vilse i sin egen serie och jag tappade intresset för Lestat, Loius och Armand. Istället började jag gymnasiet och snöade in på klassikerna: Bram Stoker, Sheridan LeFanu och hela den härligt dammiga 1800-talsskräcken. Drömde om män i svarta kåpor med rött foder och blev förälskad i Gary Oldman. Träffade min nuvarande sambo på väg till en festival - vi började prata med varandra på tåget om hur schysst det skulle vara att åka till Transsylvanien och titta på slott. Det var en raggningsreplik som hette duga, men den fungerade uppenbart alldeles utmärkt. Vi började prata vampyrer och det gör vi fortfarande alltsom oftast. Tack, Dracula.

Sedan dess har det blivit män med spetsiga hörntänder i en aldrig sinande ström. För ja, jag erkänner villigt att det är vampyrkillarna som intresserar mig. Flickorna lämnar jag oftast därhän. Allra bäst - det vet ni som följer den här bloggen och nu får ni höra det igen- tycker jag fortfarande om Charlaine Harris böcker om Sookie Stackhouse. Det finns ingen (åtminstone inte någon som jag har läst hittills) som lyckas göra nutida urban fantasy med vampyrer lika bra. Min favorit i serien är del fyra, Dead to the World. Sookie borde dejta Eric mer, det är min bestämda åsikt. Inte bara när han har tappat minnet. Det gör mig lite nervös att de valt Alexander Skarsgård till att spela Eric i True Blood (tv-serien baserad på böckerna om Sookie), men jag ska försöka vara lugn och fin kring det. Jag har än så länge bara sett delar av serien, men känner på mig att det nog kommer att inhandlas en och annan dvdbox innan det är över. Just nu försöker jag mest hålla mig ifrån att gå på shopping spree i HBOs webshop. Har lovat mig själv att jag ska klä mig åtminstone lite vuxet om dagarna och då går roliga tshirts med nördiga tryck bort. Vi får se hur det går med det där löftet - jag har ju redan brutit det genom att ikläda mig min nya fancy Breaking Dawn-tröja som jag fick av Loveina (Tack igen!).

Apropå tv-serier så är det just en sådan jag planerar att ägna början av min lediga helg med. Fast i bokform. Sambon har varit vänlig nog att köpa de två första samlingsalbumen av Angel After the Fall och jag känner att de tillsammans med lite kaffe kan göra min lördag mycket fin.

Apropå kaffe, visste ni att man kan köpa vampyrkaffe med vitsiga namn på Lestat's Dark Gift Shop? Finns både fanged och de-fanged. Moahahaha, skrattar jag och väntar på att kvällen ska sänka sig över nejden.

När katten ger dig fingret

Jag har hittat boken jag ska köpa och läsa för min katt: Sam Lloyds Herr Kattzon, en berättelse om kärlek som just kommit i svensk översättning.
Den handlar om Herr Kattzon, en stor röd sur katt som bor hos en snäll flicka som heter Emily. Hon älskar katten väldigt mycket och klappar, matar och fixar allt han behöver. Men Kattzon är inte nöjd. Han vill ha äventyr och rymmer därför hemifrån. Fast ganska snart går det upp för honom att det kanske inte är så hippt att vara oberoende utekatt ändå - då har man ju ingen som ordnar mat och inget varmt tryggt ställe att sova på. Herr Kattzon uppsöker närmaste telefonautomat och ringer upp flickan som får komma och hämta honom. När han kommer hem igen är han betydligt mer tacksam.

Jag tänkte att berättelsen om Herr Kattzon skulle bli godnattläsning för min extremt bortskämda och otacksamma katt. En moralitet att lära sig något av. Om jag låter bitter beror det på att jag just fått alla mina mattor nedspydda av kissen i fråga. Man kan ju inte bara kräkas på golvet, nej nej, man måste metodiskt gå runt i hela huset när det är dags att få upp hårbollar och Whiskas...

Plötsligt påkomna inköpsbehov

Sitter i infodisken på jobbet och förbereder mig mentalt för den väntade Nobel-anstormningen om ett par timmar. Två minuter över ett kommer det dyka upp ett antal personer som högt och ljudligt kommer beklaga sig över hur DÅLIGT det är av oss att inte vi har den samlade produktionen från årets Nobelpristagare. Det är ju en klassiker, kommer det låta. Att de själva inte hade en aning om vem det var när de vaknade imorse är en helt annan sak.
Jag kommer nicka och le beklagande och säga tyvärr, tyvärr, pristagaren finns inte i tryck, inte i lager, men vi får in dem om ett par veckor. VA? Inte förr, kommer de att utbrista förnärmat. Sedan går de iväg och muttrar lite, känner sig extremt intellektuellt/kulturellt överlägsna.
Håhåjaja.
Det är lätt att bli lite cynisk över Nobelgrejen.
Själv gissar jag på att det blir någon jag aldrig har hört talas om som får pris i år. Förmodligen en afrikan. Fast jag skulle inte satsa pengar på det...

Gratis är yummi

Idag bar jag hem en hel påse med gratis böcker från jobbet - vi hade utrensning i vår hylla med läsex som vi fått från förlagen. Sällan är det så trevligt att jobba på bokhandel som när man får välja bland en massa nya, fina, inbundna böcker utan att betala ett smack. Ännu bättre är det att vi som jobbar på butiken har ganska olika smak, så det blir sällan slagsmål om vem som ska få vad. Slagsmål och slagsmål förresten - eftersom vi är civiliserade löser vi alla vårdnadstvister om böckerna med hjälp av en tärning.

Om man ser söt ut kan det hända att man får extra många böcker.

Med mig hem fick jag ett knippe schyssta biografier: Amelie Björcks bok om Sonja Åkesson, Alex James - Blur, britpop och jag (nostalgi!) och Glenn Lauritz Anderssons Jack Uppskäraren: kriminalfall och legend. Biografier är en sån där typisk sak som jag går och fingrar på men är för snål för att köpa. Fiktionen vinner alltid när det ska prioriteras på köplistan. Men nu så!

Det var inte heller någon som ville ha Xiaolu Guos Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande, så den tog jag trots att jag redan har läst den. Läs vad jag tyckte om den här. Tänker mig att jag ska ge bort den vid lämpligt tillfälle.

Dessutom passade jag på att plocka några titlar som jag tror att svärmor kan vilja ha, Minette Walters - Kameleontens skugga, Sarah Addison Allen - Förbjuden frukt och Ellen Mattson - Glädjestranden.



Fullpackad med böcker vinglade jag hemåt och log litegrann. Det här är löneförmåner när de är som bäst! Lite som att vara alkis, jobba på Systemet och få med sig finsprit hem.

Mammas fläta i min handväska

Omslaget på mitt ex av Alice Sebolds The Almost Moon är överfullt av blurbar. Hyllningarna är så många att förlaget dessutom satt dit ett extra blad först i boken för att få plats med ytterligare några postiva recensioner. Egentligen är det helt onödigt - jag har väntat ända sedan The Lovely Bones på något nytt av Sebold och skulle lugnt ha köpt den här utan en enda blurb.

Redan första meningen får mig på fall: "When all is said and done, killing my mother came easily." Jag skulle allvarligt kunna överväga att offra mitt ena ben för att komma på en sådan inledning om jag vore författare. Den är genial. Jag läser maniskt vidare, äcklas av detaljerna som är så intima att man mest vill titta bort. För Helen har verkligen gjort det. Duktiga, medelålders, helt vanliga Helen har precis mördat sin dementa gamla mamma efter att ha skött om henne i flera år.

Det som mest skrämmer mig är lugnet. Helt sakligt berättas alltsammans i tur och ordning, från dödsögonblicket och vidare. Helen klipper upp mammans kläder, tvättar henne och lyfter ned liket i källaren. Klipper av hennes långa grå fläta och lägger ned den i sin handväska i en plastpåse.

Helen berättar under tiden om sin uppväxt, om hur hon och hennes far ansträngde sig till sitt yttersta för att ta hand om mamman som alltid varit milt sagt krävande. Det blir en uppenbarelse för Helen när en av grannarna klassar mamman som psykiskt sjuk och därmed ger Helen ord för att beskriva vad som händer och vad hon känner. Plötsligt förstår hon varför mamman inte går ut, varför speciella regler gäller. Helen försöker göra uppror för att bli fri, men fångas åter i det osunda symbiotiska förhållandet som suger kraften ur henne. I skuggan av sin mor lever hon ett halvt liv, ett inte-liv.

Sebold skriver fantastiskt bra om mor-dotterrelationen som är så kvävande och klaustrofobisk att man nästan får panik. Samtidigt finns där faktiskt också ett stråk av humor, hur osannolikt det nu än låter. The Almost Moon är aldrig tung att läsa. Det kunde ha blivit en effektsökande splatterthriller, men är istället ett oerhört fascinerande psykologiskt porträtt av två kvinnor. Jag jämför med Siri Hustvedt - så bra är det. Tystlåtet, eftertänksamt och just därför så mycket mer träffande. Jag kommer att bära med mig Helen länge - och rysa lite varje gång jag tänker på henne.

Puss in Books

Den katt är ännu inte född som inte charmar mig. Det är därför inte så där värst överraskande att jag var tvungen att omedelbart köpa Vicki Myrons Bibliotekskatten Dewey när jag fick syn på den. Jag menar, böcker OCH katter i samma berättelse - det kan väl knappast bli mer typiskt mig?


Historien om Dewey börjar en kall januarimorgon 1988 i den lilla staden Spencer i Iowa. När bibliotekarierna kommer till jobbet om morgonen hör de ljud från bokinkastet och när de öppnar den stora lådan för att undersöka saken, hittar de en halvt ihjälfrusen liten kattunge. Bibliotekschefen Vicki faller genast för katten - hon tycker att han ser rakt in i henne. Det blir början på en lång relation; Dewey Readmore Books som de döper katten till blir kvar på biblioteket. Han flyttar in och blir inte bara deras maskot utan också en symbol för staden. Ryktet om den röda katten med den tragiska historien sprider sig och snart kommer folk från när och fjärran bara för att se honom. Dewey själv älskar uppmärksamheten; han hoppar mellan hyllorna, gosar besökare och åker med på vagnen när de sätter ut böcker. Han är kort sagt den ultimata bibliotekskatten.

Parallellt med berättelsen om Dewey löper historien om bibliotekschefen Vickis eget liv, som påfallande ofta är miserabelt. Hon hamnar i ett dåligt äktenskap, både hon och hennes familj råkar ut för en massa sjukdomar, släktingar dör osv osv. Ganska ofta är Dewey hennes enda ljuspunkt. Man förstår verkligen att hon behövde en skojig kisse att titta på.


Det är svårt att inte jämföra boken om Dewey med John Grogans Marley and Me som kom i svensk översättning förra året. Även om jag som kattfantast naturligtvis borde rösta till Deweys fördel, måste jag säga att Marley är den bättre av de två. Inte som individ då, utan som bok betraktat. John Grogan skriver helt enkelt bättre. Vicki Myron har haft hjälp av medförfattaren Bret Witter men berättelsen känns ändå stel och styltig ibland. De olika delarna hänger inte riktigt ihop och det finns en del långa passager om staden Spencers utveckling som man gärna hade kunnat stryka. Väljer man en bok om en katt vill man knappast läsa om jordbrukskrisen i Iowa, liksom. Marley var också roligare som karaktär; han var ju helt bisarr med alla sina ovanor och hangups. Dewey tycks däremot ha varit ett helgon rakt igenom. God och blid och plikttrogen och ädel vakar han över biblioteket. Ursäkta om jag inte tror på det - katter som art är inte kända för att vara genomgoda. Kanske är det helt enkelt så att den där medförfattaren Bret Witter är anställd av katterna för att ta bort allt ofördelaktigt.


Hur det nu än är med Deweys helgonstatus och bokens litterära kvalitéer, så är Bibliotekskatten Dewey ändå en underhållande bok. Jag kan inte stå emot små söta djur som säger mjau, så är det bara. Jag kunde lätt ha varit en av alla de som reste hundratals mil bara för att se katten.

Trots att det har hunnit gå ett par år sedan Dewey dog (ja, jag grät naturligtvis när det hände i boken...) är kulten kring honom alive and kicking. Han har inte bara en egen sida på Facebook och en lookalike-tävling , utan även en egen avdelning på Spencers biblioteks hemsida där man kan läsa om honom och beställa vykort. Jag gillar det där han åker på bokvagnen:

Läs mer om Marley-/Dewey-trenden hos DN.

Man i vatten är det nya svarta

Äldre män i vatten = oroväckande omslagstrend på memoarhyllan. När jag packade upp den första boken med fuligt foto på framsidan tänkte jag bara att det var en tillfällig svacka. När det sedan kom en till från ett annat förlag blev jag rädd. Är det såhär det ska se ut nu? Horror!

Valutaspekulationer

Inser att mina prioriteringar skiljer sig från andras - när alla pratar bankkris på andra sidan Atlanten och får paniken över bolånen funderar jag istället: "hm, blir det billigare att beställa från amerikanska amazon än engelska nu då?"
Måste genast kolla upp!