Mammas fläta i min handväska

Omslaget på mitt ex av Alice Sebolds The Almost Moon är överfullt av blurbar. Hyllningarna är så många att förlaget dessutom satt dit ett extra blad först i boken för att få plats med ytterligare några postiva recensioner. Egentligen är det helt onödigt - jag har väntat ända sedan The Lovely Bones på något nytt av Sebold och skulle lugnt ha köpt den här utan en enda blurb.

Redan första meningen får mig på fall: "When all is said and done, killing my mother came easily." Jag skulle allvarligt kunna överväga att offra mitt ena ben för att komma på en sådan inledning om jag vore författare. Den är genial. Jag läser maniskt vidare, äcklas av detaljerna som är så intima att man mest vill titta bort. För Helen har verkligen gjort det. Duktiga, medelålders, helt vanliga Helen har precis mördat sin dementa gamla mamma efter att ha skött om henne i flera år.

Det som mest skrämmer mig är lugnet. Helt sakligt berättas alltsammans i tur och ordning, från dödsögonblicket och vidare. Helen klipper upp mammans kläder, tvättar henne och lyfter ned liket i källaren. Klipper av hennes långa grå fläta och lägger ned den i sin handväska i en plastpåse.

Helen berättar under tiden om sin uppväxt, om hur hon och hennes far ansträngde sig till sitt yttersta för att ta hand om mamman som alltid varit milt sagt krävande. Det blir en uppenbarelse för Helen när en av grannarna klassar mamman som psykiskt sjuk och därmed ger Helen ord för att beskriva vad som händer och vad hon känner. Plötsligt förstår hon varför mamman inte går ut, varför speciella regler gäller. Helen försöker göra uppror för att bli fri, men fångas åter i det osunda symbiotiska förhållandet som suger kraften ur henne. I skuggan av sin mor lever hon ett halvt liv, ett inte-liv.

Sebold skriver fantastiskt bra om mor-dotterrelationen som är så kvävande och klaustrofobisk att man nästan får panik. Samtidigt finns där faktiskt också ett stråk av humor, hur osannolikt det nu än låter. The Almost Moon är aldrig tung att läsa. Det kunde ha blivit en effektsökande splatterthriller, men är istället ett oerhört fascinerande psykologiskt porträtt av två kvinnor. Jag jämför med Siri Hustvedt - så bra är det. Tystlåtet, eftertänksamt och just därför så mycket mer träffande. Jag kommer att bära med mig Helen länge - och rysa lite varje gång jag tänker på henne.