Slåss gör jag bara på helgen

Jag har lärt mig ett nytt ord: fritidsbrott. Tvärtemot vad man kan tro handlar det inte om att semesterfirare tröttnar på grannens osande grill och går lös på den med häcksaxen, utan om vanliga brott. Den lite underliga benämningen syftar istället på den som begår brottet. Fritidsbrott är nämligen beteckningen för de brott som begås av poliser som är lediga. Om du som polis misshandlar din fru på fredag eftermiddag efter jobbet är det ett fritidsbrott. Plötsligt låter ordet närmast surrealistiskt.

Det är just ett sådant brott som Katarina Wennstams nya roman Dödergök handlar om. Maria och Tobias hittar efter långt och idogt letande ett hus som de vill ha och som de faktiskt har råd med. Det är nästan misstänkt billigt, men de slår till. Strax efter att de flyttat in avslöjar Tobias för Maria att han hela tiden vetat varför priset var så lågt; den förre ägaren sitter nämligen i fängelse för att ha mördat sin hustru. Hon sköts till döds i husets kök. När Tobias börjar renovera hittar han blodspår under listerna.

Maria, som är arbetslös journalist, kan inte låta bli att gräva i historien och har snart bilden klar för sig. Mannen som de köpt huset av är polis och hade under flera år misshandlat sin fru. Till sist sköt han henne med sitt tjänstevapen. Men ju mer Maria forskar i fallet, desto mer säker blir hon på att det är något som inte stämmer. Fast vad skulle hända om det kom fram nya bevis? Även om polismannen kanske inte är den som i slutändan sköt sin fru, hade han ändå misshandlat henne grovt under flera år. Förtjänar han inte att sitta i fängelse?

Precis som i sin förra bok Smuts skriver Wennstam både spännande och riktigt ruggigt hemskt med ett enormt driv i berättelsen. Bara ett kapitel till, tänker jag och läser tre, fyra, fem mer än jag hade tänkt mig. Hon lyckas mycket väl med att kombinera deckargåtan med ett starkt engagemang i aktuella samhällsfrågor. Som läsare tvingas man ta ställning; hur skulle man själv ha handlat i samma situation? Det som till en början ter sig enkelt visar sig vara långt ifrån självklart. Wennstam är påläst och vet hur hon ska bygga en trovärdig intrig. Jag gillar sättet på vilket hon tar upp diskussionen från sina reportageböcker En riktig våldtäktsman och Flickan och skulden igen, fast nu i skönlitterär form. Hennes berättelser känns mycket mer solida än de flesta andra deckare som förses med etiketten "samhällskritisk".

Samtidigt blir det nästan för realistiskt ibland. Maria och Tobias gräl och tjat känns så jobbigt vanliga att jag nästan blir lite deprimerad av att läsa om dem. Det är säkert så folk har det, men shit så trist! Vardagsångesten kryper på. Hela kittet från Marias maniska Hemnetsurfande till Tobias trötta ointresse för sin partners inte längre så fasta och frestande kropp - det ger mig svenssonpanik. Gode gud låt mig aldrig bli sån! Men låt mig gärna bli lika duktig som Wennstam på att fånga folk som de faktiskt låter och är.

*******************************************

Katarina Wennstam berättar mer om det vanligaste fritidsbrottet - kvinnofridsbrott - här.