Werner och jag

Det finns de som undrar varför man tvunget måste äga sina böcker, varför det inte går lika bra att låna dem på biblioteket. Enkelt - det är för att man ska kunna umgås med dem närhelst man vill. Jag gör det ganska ofta, just umgås. Tittar på dem, drar ut en och annan ur hyllan, bläddrar lite, läser något stycke här och där. Det är viktigt att ha dem nära när andan faller på. De gör mig glad. Lite som att alltid ha sina vänner inom räckhåll.

En av de jag oftast tar ut ur hyllan under mina hang out with books-sessioner är Werner Aspenströms Snölegend. Jag är ingen stor lyrikläsare men Werner och jag har en pågående kärleksaffär sedan flera år tillbaka. Bäst gillar jag hans tidigaste diktsamlingar. De delar alla samma underbara olycksbådande stämning. Ofta börjar dikterna i dem lugnt och stillsamt vackert, gärna med en naturlyrisk scen som ter sig väldigt ljus och glad. Men sedan dyker det upp något oväntat och obehagligt som gör att allt ser annorlunda ut. Lite som att hitta en halv mask i det där yummi äpplet man just ätit största delen av.

Igår läste jag om diktsamlingen Hundarna och förvånades över att den var ännu mörkare än jag mindes den. Särskilt fastnade jag för dikten Bergslag i fem delar. Många som skriver om Aspenström reducerar honom till en jordnära naturlyriker, men det tycker jag är att både förminska och förenkla honom. För mig är han snarare en mystiker som ser bortom det uppenbara och alltid förmår binda samman det världsliga med det universella på ett ofta gåtfullt sätt.

Jag tror att dikten Bergslag oftast brukar tolkas som ett barndomsminne. Jag läser den snarare som ett slags ond saga, där man hela tiden känner att något namnlöst, okänt hotar. Barndomen är en mörk brunn och när diktjaget böjer sig över källan ser grodan som väntar på botten hur hans ansikte åldras. I diktens andra del är det varm och vacker juli men det hela avslutas med att månen stiger över skogen "blodig, som en nyss framdragen kalv." Efter en vinterbild i del tre följer något som nästan ger mig John Ajvide Lindqvist-vibbar:


Mjölnardottern var ensam i kvarnen.
Hunden lystrade, barnet kved i vaggan.
Någon närmade sig ute på stigen.
Det knackade inte, det talade inte.
Det var inte ugglan, inte vargen,
inte drängen som multnade i kärret.
Det var ett ondskefullt skimmer,
det var mörkrets vågor.
Ett väsen utan ansikte lockade där ute.
Och flickan gjorde sig redo.


Är det inte underbart skräckigt så säg? Varför får man aldrig läsa de här dikterna när man läser Werner i antologier? Nej, då är det Ikaros och gossen Gråsten som väljs ut. Om de slår på stort har de även med Den ni väntar passerar inte förstäderna som höjden av finess. Booooring. Werner förtjänar bättre.


Så jag fortsätter umgås med honom. Läser inledningsraderna i Snöbrev för tusende gången och ryser av välbehag. Igen.


Ett brev sänder jag dig nu
syster på den blå verandan
ett brev skrivet i snö
med svar på dina många frågor.
En häst och en ryttare av snö
skall bära det till din dörr.


Du och jag Werner. Nu och väldigt länge till.