Det måtte blåsa gynnsamma vindar över Brooklyn. Eller så har Paul och Siri ätit sin spenat varje dag och därmed orkat arbeta mer än någonsin. För hur förklarar man annars att båda makarna kommit med varsin ruggigt bra bok med bara några månaders mellanrum? Jag var lite nervös för att läsa Man in the Dark, eftersom mina senaste sessioner med Paul var minst sagt skakiga. Varje gång blev jag lite mer besviken. Därför klämde jag in Man in the Dark i pauserna från Breaking Dawn. Inte så snällt mot Paul, kanske. Men till att börja med kändes det som ett helt riktigt beslut.
The man himself i Man in the Dark är August Brill, 72 år och på väg att sakta hämta sig från en allvarlig bilolycka. Under tiden bor han med sin dotter Miriam och barnbarnet Katya. Han har svårt att sova och för att hindra sig själv från att deppa ihop, hittar han på berättelser. Bara för sitt eget nöjes skull, bara för att ha något att göra under de långa nätterna. Eftersom han befinner sig i en bok av Auster, blir det hela naturligtvis ganska metalitterärt efter ett tag. Brill uppfinner en soldat, inkastad i ett pågående inbördeskrig i USA och denne får i uppdrag att döda mannen som startat alltsammans. Mordoffret visar sig så klart vara Brill själv.
Berättelsen om soldaten är stundtals hyfsat spännande men känns ändå lite blodfattig. Som om Auster/Brill inte riktigt vet vart den ska ta vägen eller varför den berättas. Den får också ett mycket abrupt slut. Kommen så långt i boken var jag ganska tveksam; den var ok men inte mer.
Men när berättelsen om soldaten tar slut, får man istället veta mer om Brills eget liv. Och det är då boken verkligen lyfter. Gestalterna får liv och man börjar intressera sig för dem på ett helt nytt sätt. Brill berättar om sin bortgångna fru och trots att deras kärlekshistoria egentligen inte alls är speciell, blir jag jätterörd. Om jag inte avskydde ordet "varmt" skulle jag använda det. Historien om hur deras liv tillsammans är väldigt mänsklig och fylld av en sådan ömhet att man får ha ett hjärta av sten för att inte påverkas. Detsamma gäller för berättelsen om vad som hänt barnbarnet Katya och hennes pojkvän Titus. Jag ska undvika att spoila alltsammans, men låt oss säga så mycket som att det är något man tänker på länge efter att man läst ut den. Auster skapar bilder som inte vill försvinna.
Med risk för att låta som en klyscha i en inredningstidning, måste jag säga att det som gör att jag fastnar för Man in the Dark är just det vackra i vardagen - det lågmälda men extremt intensiva sätt på vilket Auster beskriver Brills liv. Han har inte gjort något sensationellt, men man känner verkligen med honom där han ligger i mörkret och tänker tillbaka. En vanlig man - men med en värld inom sig. Med Man in the Dark visar Auster att han fortfarande kan. Han tycks ha hittat en väg ut ur såväl myten om sig själv som ur 9-11 depressionen. Det gör mig oerhört glad.
4 kommentarer:
Ja! Precis! Visst är det skönt att få ett konkret bevis på att han fortfarande kan! Jag gillade också lågmäldheten, det där vackert uppgivna. Och så tyckte jag att skildringen av förhållandet mellan Brill och Katya var så himla fin. Deras filmkvällar värmde i hjärtat. Det är ju det som är grejen med Auster: den fantastiska berättarandan i kombination med hans stora hjärta. För mig är det obegripligt att vissa ser Auster som kyligt distanserad och postmodern, för under formen bankar ju ett ovanligt stort och varmt hjärta.
Nu vill jag ha något större, maffigare, mer anspråksfullt från herr Auster. Det här var en välkommen indikation på att han är uppe i sadeln igen efter några halvdana böcker. Nu vill jag ha Moon Palace i 00-skrud, typ.
Mm, visst blir man lite avis på Katya - tänk att ha så nära kontakt med sin morfar! Fast han är ju ruskigt rättfram ibland; jag tror inte att jag skulle ha känt mig helt bekväm med att höra morfar prata sex :)
Jag hakar också på den där önskan om Moon Palace-00. Vore himla trevligt. I och för sig var en del av styrkan med Man in the Dark just det korta, koncentrerade formatet, men det hade varit otroligt schysst med något MER. Tills något sådant dyker upp fortsätter jag propagera för att alla ska läsa Mr Vertigo, en sorgligt bortglömd bok i Auster-sammanhang.
Paul Auster är som fyr som jag ständigt dras mot, men av någon anledning alltid väjer för. Jag läste New York-trilogin för längesedan. Har på senasre tid förstått att Auster bör läsas i viss ordning och frågar därför ödmjukast: vad rekomenderas läsas härnäst av den gode Paul? Jag har både Orakelnatten och Dårskaper i Brooklyn i hyllan. Kanske även Illusionernas bok (min bokhylla är inte en hylla så mycket som en stapel flyttkartonger för närvarande och mitt minne är uselt). Tackar för hjälpen, så här på förhand :-)
Jag vet inte om Mr Auster bör läsas i någon särskild ordning - det skulle i så fall vara att man hellre bör välja hans tidiga alster först så man hinner bli betuttad i honom innan man kommer till de senare som inte är lika bra :)
Men som sagt, Mr Vertigo är alltid ett säkert kort. Jag gillar den om inte annat för att det känns som att man möter en delvis annorlunda Auster där, någon som ännu inte fastnat i en form utan som fortfarande prövar sig fram.
Skicka en kommentar