Det här är inledningen på Hillary Jordans roman Mudbound, och de där få meningarna fångade mig omedelbart - jag är ju som bekant en total sucker för snitsiga inledningar. I det här fallet räckte det dessutom att jag läste bara ett par sidor vidare, så var jag ohjälpligt fast. Mudbound är en roman av typen som fullständigt slukar läsaren, som suger dig in och inte släpper greppet en sekund.
Mudbound kom i svensk översättning förra året (då med titeln Mississippi), och av någon anledning hade jag fått för mig att den var en rätt tung och träig sak om rasmotsättningar i amerikanska södern (fråga mig inte varifrån jag fått den idén). Jag var inte ett dugg intresserad av den förrän jag av en tillfällighet läste de där första meningarna, nyfiket läste vidare och fick se den första scenen framför mig.
Det är två bröder som gräver graven, ute på ett fält på en gård i Mississippi-deltat. Över dem är himlen svart och tung av regn. Den äldre broderns fru kommer gående - och på bara några få meningar lyckas Hillary Jordan öppna upp en avgrund kring männen. Mörker, ilska, åtrå, avund, skam, lust, you name it. Jordan använder bara några få ord, några korta rader, men de får håren att ställa sig rakt upp på kroppen. Av bara några få meningar, förstår man att relationen mellan de här tre personerna definitivt inte är vad den borde. Det är helt galet snyggt och skickligt gjort alltsammans, och det finns inte en chans att jag kan beskriva det så att det låter hälften så bra som det faktiskt är.
Detsamma gäller egentligen resten av boken också, så vi nöjer oss med att se hur det börjar: Det är tidigt 1920-tal och vi får följa Laura, som trots att hon närmar sig trettio fortfarande är ogift. Hon har i det närmaste givit upp hoppet, när Henry plötsligt kommer till staden. Han är också "äldre" (40, that is), ogift, skadad från sin tid som soldat i första världskriget, men tycks vara nog så trevlig. Definitivt långt mycket bättre än vad Laura kan hoppas på att få. De gifter sig, skaffar barn, allt är frid och fröjd - ända tills Henry plötsligt annonserar att han har köpt en gård och att de ska flytta. Född och uppvuxen i staden, går Laura motvilligt med på att flytta ut i ingenstans, ut till bomullsfälten i deltat. Och det är där allting börjar. Det är där allting går så fruktansvärt fel.
Mudbound är som sagt otroligt skickligt skriven - tänker man på att det är en debutant som har gjort det, blir man nästan lite mörkrädd. Språket är fantastiskt, har den där gammaldags klangen och ordvändningarna från djuuuupt nere i södern. Upplägget är perfekt - man får följa inte bara Laura, utan också en handfull andra personer som alla berättar i första person. Deras berättelser speglar, kontrasterar, kompletterar och motsäger varandra. Som läsare känner man att man vet så mycket som personerna inte vet om varandra, och åh, om de bara visste, och ... Åh. Galet bra.
Jag har hört att Mudbound jämförs med Kathryn Stocketts Niceville, men den jämförelsen tycker jag inte är riktigt rättvis för någondera av dem. Likheterna är ytliga. Mudbound är väldigt mycket mörkare, mer passionerad och oändligt mycket mer brutal - och även mer välskriven och litterär (förlåt, Kathryn Stockett, jag gillar din bok också, men det här är något helt annat). Mudbound är helt enkelt en sjukt bra bok, en otroligt glad läsöverraskning såhär i början av året. Outstanding!
Andra som också har läst: I Hyllan, Böcker x 3, Fru E.
