Annorlunda deckardebut

En sjuårig, naken och nedblodad flicka vandrar rakt in på ett bankkontor i Stockholm. En stund senare vandrar hon ut därifrån, med en större summa pengar, och försvinner spårlöst. Ingen vet vem flickan är eller vart hon kan ha tagit vägen.

Så börjar en av årets mer annorlunda deckare, Leona – Tärningen är kastad av debutanten Jenny Rogneby. Det är spännande från första sidan, och eftersom det dessutom dyker upp en hel del överraskande vändningar under vägen, så fortsätter jag girigt att läsa. Polisen Leona som får i uppdrag att utreda rånet, är en milt sagt ovanlig polis, och därför ganska mycket mer intressant att läsa om än många andra i genren.

Så – inte illa alls. Det enda jag har att invända är att slutet känns lite sådär. Där kunde jag ha önskat mig något mer. (Kanske framför allt eftersom jag drog på mig biblioteksböter för att hinna läsa ut det, haha!) Nej, men skämt åsido: helt ok debut, och klart roligt med något som sticker ut från mängden. Fortsättning är på väg och jag kommer säkert läsa den också.

Läs mer om Jenny Rogneby på hennes Facebooksida.
 

Den sjunkna staden

Den här dikten upptäckte jag via Helena på Instagram (fint att kunna hitta text där också, inte sant? inte bara bilder). Tycker väldigt mycket om den, både det tyska originalet och den engelska översättningen (vi tar den engelska här):

The sunken city,
sunken
for me
alone.

I swim
in these streets.
Others walk.

The old houses
have grand, new doors,
all of glass.

We swim,
the dead and I,
through the new doors
of our old houses.

Översättning: Eavan Boland

Ooh, ooh, ooh. Får så många bilder i huvudet av den, varje gång jag läser. Hilde Domin är det som har skrivit, nytt namn för mig som jag bestämt måste se till att kolla upp. Jag har läst ovanligt mycket poesi i sommar och hoppas att den vanan följer med in i hösten.

Hilde Domin 1909–2006

Förtjusande magiskt

Nu har jag ju inte sommarlov, men OM jag hade haft det, hade det här varit den perfekta boken att börja det med. The Ocean at the End of the Lane är typiskt Gaiman-magisk och precis lagom spännande för att läsas med ficklampan tänd under täcket. Ett förtrollat barndomsäventyr som både är roligt och sorgligt och samtidigt får en lite dovare ton av att det är en vuxen som minns tillbaka. Eller minns och minns ... det där med minnet kanske inte alltid är så pålitligt?

The Ocean at the End of the Lane är egentligen inte varken superoriginell eller så avancerad i sin plot, men är ändå mycket bra. Jag grämer mig lite över att det exemplar jag läste bara var lånat på biblioteket, för här fanns många meningar jag skulle ha velat stryka under och ha kvar, flera av dem handlade om hur det var att vara det där lilla udda barnet som helst bara satt i ett hörn och läste medan alla andra lekte runt ... Onödigt att säga att igenkänningsfaktorn var skyhög.

"I lived in books more than I lived anywere else. (...) I lay on the bed and lost myself in stories. I liked that. Books were safer than other people anyway."

Kampen är (inte) över

Knausgårds kamp – utläst. Sisådär 4000 sidor senare sitter jag här och tittar på de sex bandens olikfärgade ryggar i bokhyllan, och försöker bestämma mig för om jag vill ha mer ändå, nu när jag till sist har vänt sista bladet i sista delen. På ett sätt ja, absolut. Min kamp-serien är något av det mest läsvärda, mest fascinerande jag har läst. På ett sätt nej, för jag tycker han gjorde ett så snyggt och bra avslut i sexan, hela "njuta av tanken att jag inte längre är författare", det kom på ett så lagom ställe i berättelsen. Kanske får jag helt enkelt börja om från början, läsa igen. Det faktum att jag glatt skulle kasta mig över böckerna igen, gärna nu på en gång, torde säga något om hur bra de är. Det kommer bli tomt att inte ha några nya att se fram emot.

Och hur var sexan då? Well, den gjorde mig inte besviken. Den där beryktade, flera hundra sidor långa Hitler-essän var mer intressant än jag trott (men för lång), och det fanns många andra, mer teoretiska resonemang som i ärlighetens namn gick mig ganska mycket förbi. Men de andra delarna är fantastiska, framför allt de sista typ 200 sidorna som handlar om hur de första romandelarna kommer ut och reaktionerna börjar bli allt svårare att hantera samtidigt som han kämpar för att skriva klart och dessutom ta hand om privatlivet och familjen när Linda blir sjuk. Här finns scener som sliter så hårt i hjärtat att man kippar efter andan. Har man det minsta intresse för vad en psykisk sjukdom kan vara och vad den kan göra med både den drabbade och de anhöriga, har man mycket att hämta här. Och vill man bara ha en otrolig roman, så finns det också.

Så, unnar jag Karl Ove att vara icke-författare nu? Nä. Det vore ju nästan straffbart att inte skriva när man är så bra på det. Och lyckligtvis kommer det ju en ny bok i höst, Själens Amerika, om än med essäer och artiklar. Jag ser fram emot den samtidigt som jag hoppfullt fortsätter hålla tummarna för att det så småningom ska dyka upp en ny roman.

Den stora romanen om Texas

"Den stora romanen om Texas" har den kallats, Philipp Meyers bok Sonen. Efter vår Texasvistelse förra året var jag mycket nyfiken på att läsa, och nu tog jag mig äntligen an de nära 600 sidorna om familjen McCullough.

I romanen följer vi omväxlande tre av familjemedlemmarna; Eli McCullough som föds 1836 och som ung blir kidnappad av comancheindianer som han sedan växer upp med, hans son Peter som i början av 1900-talet kämpar för att bygga upp familjens ranch i en tid av hårda strider, samt den senare, nutida släktingen Jeanne Anne, som ser tillbaka på ett långt liv präglat av kampen att hålla kvar familjens hopsamlade rikedomar. Romanen pendlar mellan deras tre berättelser, som var och en får spegla sin egen del av den amerikanska drömmen/mardrömmen.

Jag har hört mycket gott om Sonen, och här finns otvivelaktigt en hel del som är bra. Meyer är duktig på att skapa starka karaktärer och skildra miljöer så man ser dem tydligt för sig. Det är roligt att läsa om ställen som vi var på; romanen utspelar sig till stor del i de delar av staten där vi bodde och åkte runt. Jag tycker också mycket om själva idén till romanen och här finns många scener som har ett verkligt driv. Men som helhet blir jag ändå ganska besviken. Boken är TJOCK och hade utan tvekan tjänat på att skäras ner en hel del. Nu känns den ojämn; vissa avsnitt är jättespännande, andra rent ut sagt urtrista. Jag hade t ex inte haft något emot om den bara hade fokuserat sig på Elis berättelse, både hans liv hos comancherna och efteråt, för det är i mitt tycke den bästa, mest intressanta delen av boken.

Men jag kommer inte riktigt överens med själva tonen i romanen. Meyer verkar ha gått in för att göra en stenhård, jättetuff bok om hur hårt livet därborta var (och är), och frossar i våldsamma detaljer. Jag överdriver inte när jag säger att det på flera sidor bokstavligen talat skvätter både hjärnsubstans, blod och avföring. Det kan det nu mycket väl få göra i en bra bok – men det måste ha ett syfte. Här vet jag inte riktigt vad det är. Poserande? Det är självklart att det var hårt därborta dåförtiden, men här blir det mest ett gottande i våld och brutalitet som känns väldigt macho på ett rätt tröttsamt sätt. Så njä. Inte min kopp te alls, detta. Synd, för både Texas och USA i stort har en enormt spännande historia som jag gärna läser om. Jag får hitta någon som berättar om det på ett sätt som passar mig bättre.  

Oemotståndlig film för boknördar!

Åh, åh, ÅH! Jag har hittat en liten animerad film som ni MÅSTE se!!! Jag kan lova att den kommer smälta bokälskande hjärtan på löpande band. 

The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore handlar om vad som händer när fridsamme Mr Morris en dag råkar ut för en fruktansvärd orkan, där både hans hus och hela hans bibliotek blåser iväg. Det blåser så mycket att till och med själva bokstäverna blåser bort från boken han håller med (förstå paniken!). Men när allt ser som mörkast ut, tittar Mr Morris upp i himlen och ser ... ja, vadå? Det ser ut som ett knippe flygande böcker ...?

Jag älskar den här lilla filmen – den är genial i all sin enkelhet. Det är jättesorgligt när alla böckerna har blåst bort (ja, det är även sorgligt att alla hus är trasiga, men böckerna ...!), jättesött med alla små böcker som springer omkring på smala ben, fantastiskt i det där biblioteket, roligt att han på morgonen klär på böckerna deras små skyddsomslag som varit upphängda som kläder i garderoben över natten, spännande när han lagar boken på anatomiska teatern ... ja, det är helt enkelt underbart, alltsammans!
Se filmen nu på en gång, här!

The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore är gjord av William Joyce och Brandon Oldenburg vid Moonbot Studios, Louisiana.

Det spökar i Vermont

Jomenvisst. Jennifer McMahons The Winter People var ju precis så bra som alla hade sagt att den skulle vara. Djupt nedsjunken i soffan sträckläste jag om den lilla byn West Hall i Vermont där så många besynnerliga saker hänt: försvinnanden, oförklarliga dödsfall, hemsökelser, you name it. Alla vet att man ska hålla sig borta från skogarna, och framför allt från klippformationen Devil's Hand, de stora klippblocken som liknar fingrar som spretande sticker upp ur marken. 19-åriga Ruthie vet det också, hon har hört alla berättelser, men så plötsligt en dag är hennes mamma bara borta. På köksbordet står mammans kallnande te och en bit paj kvar, precis som om hon bara rest sig upp för att gå in i ett annat rum och strax komma tillbaka – men hon finns ingenstans i huset och inte på gården. Ruthie är lämnad ensam kvar med lillasystern Fawn. Och när de letar efter mamman, hittar de inte bara gömda föremål som får dem att tvivla på att de någonsin riktigt känt sin mor, utan även en hundra år gammal dagbok som berättar om en av de där händelserna som byn är känd för. Och den hände på just deras gård ...

The Winter People är lättläst, spännande och stämningsfull. Den nutida berättelsen om Ruthies sökande efter sin mor varvas med händelserna ur den gamla dagboken. Man blir aldrig dörädd för den (även om jag personligen är väldigt glad över att det inte finns några garderober i vårt sovrum ... läs boken, och du kommer förstå varför), utan den är ganska lagom läskig, och har en bra balans mellan klassisk spökhistoria och originalitet. Till skillnad från McMahons tidigare, Don't Breathe a Word, som jag läste för ett tag sedan, tycker jag att här håller historien hela vägen. Det är helgjutet, och riktigt, riktigt bra avkopplingsläsning.

Ilska, osäkerhet och böcker, böcker, böcker

Om vi börjar med det viktigaste och bästa, ett Marguerite Duras-citat som man hittar i slutet av boken:

Ni går rakt in i ensamheten. Inte jag, jag har böckerna.

Det tyckte jag mycket om. 

Det finns fler citat ur olika böcker som jag gärna hade strukit under och skrivit upp – damn you, Dito-app som inte låter mig göra det! – Linda Skugge läser visst fem (!) timmar om dagen och strör både citat och tankar om det lästa kring sig i nya boken 40 Constant Reader. 

 

Jag hade gärna sett ÄNNU mer om just det, det hetsiga läsandet där en bok genast leder vidare till en annan, och nog får bokens titel och marknadsföring mig att tro att det är bara det som väntar – men 40 Constant Reader innehåller en väldig massa annat också. Den är en ofta arg, stundtals förtvivlad, monolog om hur det är att inte alls vara sådär älskvärd som man tycker att alla andra är, utan att istället vara förlamande blyg, att aldrig säga rätt saker (förmodligen inte säga något alls), att vara på ett sätt som andra uppfattar som jobbigt perfekt, att hetsjobba för att få in pengar och att ständigt konfronteras med att ALLA har en åsikt om en, ofta negativ. Jag blir lite ledsen när jag läser det; här finns så extremt mycket ilska, bitterhet och osäkerhet. Jag önskar när jag läser det mest att hon kunde må lite bättre, för det verkar så jobbigt att gå omkring och bära på allt det där. Och hur sorgligt att någon som jag alltid uppfattat som framgångsrik och kompetent, inte alls känner sig så utan istället ständigt tvivlar på sina förmågor. Du kan ju uppenbart både skriva och en massa andra saker, Linda, tvivla inte på det.

40 Constant Reader känns med andra ord väldigt personlig, på ont och gott. Det är skrivande som terapi, vilda kast mellan ämnen, ursinne som måste ut. Däremot vet jag inte om den ger just mig så mycket. Jag har ingen relation till Linda sedan tidigare, och sällar mig varken till gillar eller ogilla-lägret. Jag håller med om somt, annat inte. Kanske hade jag fått ut mer av boken om jag varit ett Linda-fan sedan tidigare? Möjligt. Och som sagt, jag hade gärna sett att det handlat ännu mer om böcker. Att några rants om dumma kunder och dumma människor i allmänhet fått lämna utrymme till läsnörderi. Lite "strunt i alla puckon – låt oss prata om det viktiga istället=böckerna!" Det brukar vara mer hälsosamt så.    

Andra som också har läst: Enligt O, Sydsvenskan, Bokhora, Expressen, Fiktiviteter, Bokbabbel.    

Som den där tryckta känslan innan sommaråskvädret bryter ut

En blurb behöver inte betyda något. Men ett helt imprint, under en känd författares namn? Ja, det räckte i alla fall som rekommendation för mig. Ivy Pochodas Visitation Street är en av titlarna som Dennis Lehane valt ut till HarperCollins satsning i hans namn. Konceptet är alltså nya, okända författare handplockade av redan känd författare. Utmärkt idé, åtminstone i det här fallet!

Visitation Street har också en viss Lehane-/noir-ton, märker man snart. Vi befinner oss i det halvsunkiga området Red Hook, Brooklyn, där de två tonårstjejerna Val och June en varm sommarkväll bestämmer sig för att döda tristessen genom att ge sig ut på en uppblåsbar liten flotte. Rakt ut från piren paddlar de, rakt ut på öppet vatten. Tidigt morgonen därpå hittas Val, blåslagen och medvetslös på stranden. Men June är spårlöst försvunnen. 

Jag gillar den starka miljöskildringen; här luktar, smakar och känner man varenda nyans av gatorna i området där karaktärerna rör sig. Stämningen är olycksbådande och dov, som luften precis innan det stora sommaråskvädret bryter ut. Här finns också ett helt persongalleri att förälska sig i, med kraftigt luggslitna människor man inte kan låta bli att tycka om, trots – eller på grund av – deras många brister. 

Jag läser Visitation Street girigt, framför allt i början. I bokens andra hälft tycker jag att den tappar en del i tempo; det hade kanske behövts något mer där för att hålla uppe intresset. Detta sagt medvetet om att Visitation Street är långt ifrån en klassisk thriller med allt vad det innebär av polisutredningar och actionscener. Visitation Street är istället berättelsen om de som brottet berör, vare sig de vill eller inte. Här finns också ett starkt socialt samvete, som varken väjer eller förenklar. 

Så – kanske inte helt perfekt, men verkligen inte illa! Jag ser fram emot både fler Lehane-valda böcker och fler romaner av Ivy Pochoda. 

Skräck med Plupp och Mumin

Genom en konversation på Twitter häromdagen påmindes jag om Plupp, ni vet, den där lilla figuren med blått hår. Twittersamtalet handlade om fina saker med Plupp, men jag associerade åt helt andra hållet – jag var nämligen jätterädd för Plupp när jag var liten. Exakt vari skräcken bestod vet jag inte; jag tror mest att det handlade om att jag tyckte att stackarn såg obehaglig ut där hen smög omkring på fjället med sitt stora blåa hår. Jag förstod aldrig varför hen hade de där konstiga hårslingorna ner över ansiktet, och tyckte att de oroväckande röda kinderna och näsan mest av allt såg ut att tyda på något kroppsligt fel. Miljön kändes också ödslig, fjället var tomt och kallt och vidsträckt, inte alls vänligt.

Sedan var det ju också det där med att det hela tiden var lite osäkert med vad Plupp egentligen var. Inget troll, utan en "osynling", sade ju författaren. Alltså osynlig för människor. Det tyckte jag var sjukt läskigt – tänk om Plupp var där intill mig någonstans utan att jag visste om det ...? Hu. Att läsa om spöken, vampyrer eller annat oknytt däremot, bekom mig inte det minsta.

En vän till mig hade (och har än, faktiskt!) en liknande rädsla inte för Plupp, men däremot för Mumintrollen. De fridsamma trollen var i hennes värld inte alls lugna, trevliga varelser utan konstiga, oformliga väsen som det inte gick att begripa sig på. Än i denna dag vägrar hon Mumin; hon får rysningar om hennes egna barn får Muminprylar i present.

Så här i vuxen ålder kan jag tycka att det är både ganska underhållande och lite fascinerande med vad vi var rädda för som barn. Det pratas så mycket om vad vuxna tror att barn kan reagera negativt på i böcker – jag tror ofta att det är helt andra saker än vi kan förutspå som skrämmer. Det är inte alls säkert att det är det som är "tänkt" att vara läskigt som gör dem räddast.

Vilka böcker/figurer skrämde er när ni var små?

På scen: Donna Tartt

En signerad The Secret History sätter jag in i min bokhylla idag – vilken skatt! Jag är kort sagt sjukt glad att jag stannade kvar och stod i den milslånga kön efter gårdagens Internationell författarscen i Malmö. Bokomaten och jag hamnade sist i kön och det tog oss närmare en timme att komma fram, men det var ändå värt det. Helt klart.

Själva framträdandet, då? Jo, mycket sevärt! Linn Ullman som intervjuade hade tyvärr lite väl långa frågor som ofta inte var frågor utan mer bara påståenden om hennes egen tolkning av The Goldfinch – jag hade gärna hört Donna själv berätta mer på egen hand. Som det var nu blev hon avbruten av Ullmann, och det var synd. Men vi fick ändå höra mycket, till exempel om hur Tartt skriver allt för hand (!), om hur hon först skrev avsnittet om Theo och explosionen för att sedan bokstavligen talat klippa sönder pappret och arrangera om meningarna och sedan klistra ihop det i en ordning hon var nöjd med. Jag tyckte också det var roligt att höra om hur hon menade att hennes fiktion utspelas i en slags hyperrealistisk verklighet, en miljö där allt ser ut nästan som vanligt men förstärkt, som ett foto i extremt skarpa färger. Hur hon liksom så många andra inspireras av film. Allt sådant - superkul att höra! Samtalet skilde sig också en hel del från när jag såg henne i Austin, så det gjorde absolut inget att gå två gånger, tvärtom. Får icke nog. Jag klappar på min Secret History och tänker på en sak hon sa som jag tyckte var så fin: "Books are dreams that we dream together."

Läs mer om framträdandet hos Bokomaten, Sydsvenskan (tittar man nooooga ser man mig och halva #boblmaf syd på bild nr 2!), Skånska dagbladet.

Ikväll: Donna Tartt!

Ikväll!!! Donna Tartt på Internationell författarscen i Malmö! Jag hoppas verkligen att vi får plats, trots att det inte går att förboka (jättedumt) och att vi inte kan komma från jobbet för att köa tidigt. Men stora delar av #boblmaf syd kommer ju att vara där, så det blir åtminstone fint sällskap för kvällen.
Ytlig som jag är, spekulerar jag naturligtvis också i vad Donna kan tänkas ha på sig för kläder? När jag såg henne i Austin var hon otroligt snygg i kavaj med vikt näsduk käckt i bröstfickan.
Och så är det Lin Ullmann som intervjuar - hoppas det betyder mer prat och mindre uppläsning än i Austin.
Så. Nu ska jag ägna resten åt eftermiddagen åt att vara lite orimligt förväntansfull. Hej så länge.

SVT har gjort en kortintervju med Donna - se den här!

Min kamps alla ansiken

Jag upphör aldrig att förvånas och förundras över hur väldigt annorlunda böcker kan se ut i olika lands utgåvor. Nu senast Karl Ove Knausgårds Min kamp-böcker, som ser ut så här om du vill läsa dem på engelska:

Här har vi en variant som mest av allt ser ut som deckare. Hade jag plockat upp de här i bokhandeln utan att veta något om dem, hade jag blivit väldigt förvånad när de visade sig vara romaner. Jag hade förväntat mig mörker och ond bråd död, framför allt av omslaget med det ödsliga, slitna huset på. 

På omslaget med pojken till del 3 har man hamnat lite mer rätt, kanske. Det handlar ju åtminstone om en ung pojke, en uppväxt. Men jag vet inte riktigt om den fångar känslan i boken? Framför allt känns det ju också som att alla de här omslagen är ganska separata; man får inte känslan av att det är en serie som hänger ihop. 

Och så mest konstig (och minst tilltalande) av alla; en amerikansk utgåva som jag tycker är rent ut sagt gräslig, både för att den är osnygg och för att den passar så hemskt dåligt till innehållet. Inte ser den ut som en roman heller:

Vill du istället läsa på tyska, så får du ytterligare ett helt annat intryck av böckerna. Då ser de ut så här (och heter av förklarliga skäl absolut ingenting kamp-artat):

De tyska är sådär, tycker jag. Inte heller de säger något rätt om innehållet, men de ger ändå en känsla som hamnar lite närmare vad det faktiskt handlar om. De är ljusår bättre än den här, spanska, som bara är hemsk:

Hu! Frågan är dock om den är värre än den italienska ... Den ser ut så här:

Alltså, här vet jag inte ens var jag ska börja. Det är så mycket som gått så väldigt fel här ... Kanske är det bäst att bara förbigå det med tystnad. Generad sådan. Hade jag varit författare, är det här med omslag, i det egna landet men framför allt i eventuella länder där ens bok översätts, varit något som givit mig total ångest. Jag hade nog krävt vetorätt, om det varit möjligt (vilket det knappast är). Men som sagt, hu! Hu! Hu, så fel det kan bli.

Vem äger dina e-böcker?

Jag läser mycket e-böcker och är förtjust i formatet eftersom det gör att jag kan ha med mig en hemskt massa böcker överallt utan att det tar upp någon plats. Men – är mina e-böcker verkligen mina? Nej, tydligen inte om man hårdrar det. Det handlar snarare om att man hyr eller lånar filerna, och har man otur kan hela ens bibliotek gå upp i rök om den leverantör som tillhandahåller dem får för sig att av någon anledning ta bort dem. En mardröm för varje bibliofil – men inte helt ovanligt. Här till exempel, kan man läsa om en kvinna plötsligt inte längre hade tillgång till sina Kindleböcker. The Horror!!!

Jag nojar jättemycket över det här, eftersom flera av de böcker jag köpt som e-böcker ligger mig mycket varmt om hjärtat (hade jag vetat att jag skulle komma att tycka så mycket om dem så hade jag nog faktiskt köpt dem som vanliga böcker redan från början ...). För vad händer till exempel om någon av de bokhandlar i vars appar man nu läser böcker går i konkurs och försvinner om några år ...? Vart tar mina böcker vägen då? Kommer man mötas av en tom app, alla texter borta? De exempel jag har läst där e-böcker av olika anledningar har blivit otillgängliga för läsaren som köpt dem, har än så länge mest handlat om Amazon, men samma sak borde ju kunna hända här. Be afraid, be very afraid, eller? Är det bara jag som oroar mig eller har ni också tänkt på det här?

5:2 för boknördar

Den enda 5:2-grej jag någonsin skulle kunna tänka mig att testa. 

Lukta som Jane Eyre

Jag vet inte varför jag inbillar mig att jag kan gå in på Etsy utan att drabbas av akut habegär ...?
De här hamnade direkt på önskelistan vid mitt senaste besök: litterärt inspirerade dofter från Ravenscourt Apothecary. Jag tyckte att de här var roligast, Jane Eyre & Heathcliff. Tydligen doftar Heathcliff svagt av pepparmynta ...

Här kan du se alla produkter från Ravenscourt.

Lyssna!

De senaste dagarna har jag haft det rysligt trevligt i köket om kvällarna när jag lagat middag, trots att jag varit alldeles själv. Anledningen stavas P-O-D-D. Närmare bestämt är det två stycken som jag lyssnat på medan jag skalat, stekt och kokat: Fantastisk podd och Allt vi säger är sant. Strålande prat om böcker, författare och skrivande!

Fantastisk podd görs av flera olika fantastikförfattare i Sverige och Finland. Här pratas det skrivande och skräck, oknytt och främmande världar. Podden växlar mellan att spelas in på olika ställen med olika författargäng – en garant för att det alltid är varierande och kul att lyssna.

Allt vi säger är sant görs av Lisa Bjärbo och Per Bengtsson, som pratar om ungdomsromaner. En särskild bok/ett särskilt tema får huvudutrymmet varje gång, men sedan handlar det även om mycket annat. Alltid smart, alltid ambitiöst och roligt.

Och nu behöver jag fler bokpoddar att höra på. Kom med era bästa förslag!

Mera mord i New Orleans

Förra året upptäckte jag av en slump Joy Castros cajun-doftande kriminalroman Hell or High Water, och blev stormförtjust både i huvudpersonen, journalisten Nola, och i hur Castro inte bara skriver en grymt spännande och tät deckare utan också skildrar New Orleans mörka sidor och klassproblematik. Nu finns uppföljaren Nearer Home ute, och jag var ju självklart tvungen att kasta mig över den också.

I Nearer Home joggar Nola en tidig morgon i Audubon Park när hon hittar liket av en mördad kvinna, som visar sig vara en av hennes tidigare lärare på journalistutbildningen. Vetgirig som hon är kan Nola naturligtvis inte låta bli att undersöka vad hennes gamla professor hade för sig dagarna innan hon dog, och snart har hon själv hamnat i samma hotfulla situation som ledde professorn till en för tidig död. Hon vet för mycket, och någonstans där ute finns någon som är beredd att mörda för att bevara sina hemligheter.

New Orleans är som gjort för mordhistorier av alla sorter. Den här bilden är från en kvällspromenad vi tog när vi vad där i december förra året. Inte svårt att tänka sig både en och tre hemska saker som försiggår bakom de stängda fönsterluckorna ...

Själva mordgåtan är i mitt tycke lite svagare i Nearer Home än den i första boken, och det blir inte riktigt samma intensiva spänning. Kanske beror det på att både mordet och motivet här är mycket mindre personligt än vad det var förra gången, och därför engagerar det inte lika mycket. Engagerar gör däremot skildringen av klass och kön, hur det är att försöka ta sig upp från ingenting till att bli någonting och att vistas i en klass där man alltid känner sig lite främmande, hur framgångsrik man än är. Castro är fenomenal på att beskriva känslan, och på att fånga de små men avgörande detaljerna. Och det är omöjligt att inte tycka om Nola. Hon är en av de där huvudpersonerna som redan från första sidan har en alldeles egen röst och som man känner att man blir vän med. Jag väntar redan på en bok nummer tre i serien – hoppas att det blir en sådan!

Besök Joy Castros författarwebb!

Mördaren ljuger inte ensam

En viss ytlighet – hur skulle man INTE kunna falla för de vådligt snygga omslagen på nyutgåvorna? – samt ett mångårigt vurmande bland bokbloggarna (jag tittar på er, Helena och Helena!), fick mig att till sist göra slag i saken och läsa min första bok av Maria Lang. Det känns skönt att äntligen ha kommit till skott, för är det inte snarast allmänbildning att ha läst henne ..? Jag skulle nog nästan vilja säga det.

Jag började för enkelhetens skull med debutboken, Mördaren ljuger inte ensam, och hann inte mer än öppna den förrän där kom en otroligt stark känsla av sommar, semester och ljuvlig slöläsning i hängmattan över mig. Det här är boken man borde ha med sig på en stugsemester, tänker jag. Det hade varit perfekt att läsa om hur den unga Puck hamnar mitt i en mordgåta när hon besöker sina vänners sommarstuga, samtidigt som man själv skulle sitta just i en sånt där typiskt svenskt litet sommartorp någonstans vid en sjö.

Miljön plus huvudpersonerna Puck och Eje är helt klart vad jag tycker bäst om med Mördaren ljuger inte ensam. Det känns fint att veta att man kan träffa dem i fler böcker. Och mordgåtan? Tja, den däremot är kanske lite gammaldags och inte så överraskande. Här får man ha i åtanke att det var en helt annan sak när boken skrevs. Det jag nästan istället blir mer nyfiken på är Maria Lang/Dagmar Lange själv, som verkar ha varit en verkligt udda fågel och en synnerligen egensinnig, viljestark person. Kanske fortsätter jag med Lena Lundgren & Lisbeth Wikners nya biografi om henne? Det känns som att den kan vara väl så spännande. Trevligt att äntligen ha fått stifta bekantskap med denna deckarikon, hur som helst!

Missa inte heller Fiktiviteters Maria Lang-tema nästa helg! 

Road trip till världens ände

Femtonåriga Jess pappa är djupt troende, kristen evangelikal, och övertygad om att världens ände är nära. The Rapture – att Gud rycker upp alla de rättroende till himlen medan resten av mänskligheten blir kvar på jorden och utsätts för allehanda prövningar – kommer att ske inom bara några få dagar. Pappa packar därför in Jess, hennes sjuttonåriga storasyster Elise och deras mor i bilen och ger sig ut på en sista road trip från hemmet i Alabama genom den amerikanska södern. Längs vägen ska de dela ut bibeltraktat och försöka frälsa så många som möjligt innan det är för sent. Resans mål är Kalifornien; eftersom gud tydligen har satt ett klockslag som The Rapture ska ske, tänker sig pappan att han ska kunna få se så mycket som möjligt t ex på tv om han befinner sig i en tidszon efter de flesta andra. I Pacific Time ska familjen se det sista av världen som vi känner den, innan de hämtas hem av Gud.

I The Last Days of California av Mary Miller följer vi familjens resa sedd ur Jess ögon. Jess, som inte egentligen vet vad hon tror på, som egentligen mest vill ut och se och uppleva saker, och som mest bara känner sig fel på det sättet man bara kan göra när man är femton och tycker att alla andra har gjort så väldigt mycket mer än man själv har. Jess speglar sig i Elise; hon är snygg och cool och har allt som Jess vill ha. Fast Elise bär också på en enorm hemlighet – hon är nämligen gravid. Trots att deras far förbereder dem för The Rapture, tänker Jess och Elise mest på killar, utseende, fest och hur länge man egentligen kan räkna med att uppkopplingen på mobilen funkar om man blir uppsnappad av gud.

The Last Days of California är många saker på en gång: en coming of age med ett mycket fint porträtt av två systrar, en både skarp och stundtals väldigt kul skildring av en familj och en smart road trip-berättelse om det moderna USA. Jag tyckte att det var extra kul att läsa den dels eftersom hela Rapture-grejen anknyter till delar av det min religionsvetarmake studerade nu när vi var där, dels eftersom Jess familj åker längs I-10, vilket är vägen som vi själva åkte flera gånger. Boken fångar interstate-resandet i en lång rad av halvsunkiga Waffle House-restauranger med sirapskladdiga bord, de enorma avstånden, de tomma grässlätterna i Arizona och New Mexico, slitna billiga motell där ismaskinen rasslar utanför dörren och det bara finns varmvatten en stund i duschen. Alltsammans är fångat på pricken, och ofta därtill väldigt snyggt formulerat. Jess röst är sådär dräpande och uttråkat tonåringsaktig som bara en blasé, lätt brådmogen och samtidigt fruktansvärt osäker femtonåring kan vara. Det är omöjligt att inte tycka om henne och Elise.

Och det religiösa då? Tja, det kan i sammanhanget vara värt att nämna att det är någonstans kring 40 miljoner amerikaner som i likhet med Jess pappa tror på The Rapture. Inte så att den ska ske nu, men att den ska ske förr eller senare, oklart när. Jess pappa är med andra ord inte riktigt lika udda som man svensk och icke-religiös lätt kan tro, tvärtom. Behöver man vara religiöst intresserad för att läsa och gilla The Last Days of California? Absolut inte. Det räcker att man gillar bra berättelser. Jag skulle förvisso gärna ha sett att Mary Miller skruvat historien ännu några varv hårdare, och kanske framför allt att hon haft en tydligare dramaturgikurva (det går lite i samma tempo hela tiden), och så kanske kanske skrivit ett lite mindre snällt slut. Men ändå – klart läsvärd, särskilt för alla som gillar americana!

Som vanligt tack till eminenta BookPeople i Austin för lästipset! Har tappat räkningen på hur många nya böcker jag hittat tack vare denna fantastiska butik ...

Pinsamt, Brooklyn

Jag hade sparat den senaste delen i serien om Brooklyn, bokbindaren med en obehaglig förmåga att alltid snubbla över lik, för att ha den vid något tillfälle när jag bara ville slöläsa, sådär lite avslappnat. Serien om Brooklyn brukar ju oftast erbjuda just det: total relaxing i bästa cozy crime-anda. Blev därför extremt BESVIKEN när det visade sig att A Cookbook Conspiracy inte bara var gruvligt seg och tråkig, utan även hade ett tämligen pinsamt korrfel.

Jag vet att jag i egenskap av redaktör och korrläsare är överkänslig, men när man i en bok som till stor del handlar om att huvudpersonen är boknörd, plötsligt läser att hon arbetar med en gammal utgåva av Jane Austens Northanger ALLey ... Hela det fiktiva bygget skakar lite där, kan man säga. Jag störde mig extremt mycket på att ingen hade upptäckt det (synnerligen genanta) felet innan boken gick till tryck. Så nä. Tråkig plott och tråkiga fel – A Cookbook Conspiracy får nog lägst betyg av alla i serien.

Läs om de andra delarna i serien Bibliophile Mysteries.

Filmtips för anglofiler och spökfantaster

För ett tag sedan ooh:ade jag åt att BBC gjort en filmatisering av Diane Setterfields spökroman The Thirteenth Tale. Någon möjlighet att se den fick jag dock inte förrän snälla Lingonhjärta skickade över en länk, men den visade sig vara väl värd att vänta på. Filmatiseringen var nämligen undantaget som bekräftar regeln – jag tyckte faktiskt bättre om den än om boken! Händer inte ofta, vill jag lova.

I bokform har The Thirteenth Tale allt som jag gillar: en mystisk författarinnna i ett likaledes mystiskt hus, ett gåtfullt förflutet fullt av ond bråd död, och så en intet ont anande biografiskrivare som kommer dit för att försöka få en story att skriva om. Det borde med andra ord ha varit en fullträff, men jag minns att jag när jag läste den hela tiden satt med en lite frustrerad känsla av att hela tiden gå vilse och ledas bort från det som var berättelsens centrum. Som att pulsa i snö och inte komma någonstans, ungefär.

I filmatiseringen är den känslan helt bortblåst. Manusförfattarna har stramat upp berättelsen något enormt och går rakt på kärnan på ett sätt som gör att filmen får en helt annan puls och ett långt mycket starkare fokus än boken. De har mejslat fram det som faktiskt är romanen, förstärkt exakt de elementen jag tycker om och samtidigt tagit bort det andra, onödiga.

Men framför allt är det miljöerna. HerreGUD så fint! Det var inte enkelt att googla fram något ur filmatiseringen att visa, så ni får helt enkelt ta mitt ord på det. Det här är måste-tittande för alla anglofiler med litterära böjelser. Vilda hedar, krypande dimmor, gammaldags stenhus, krokiga växter, slingriga småvägar, interiörer att döda för. Dysfunktionella familjer, läskiga barn, galenskap. Och en trevligt spökig stämning över alltsammans. Åh.

Så se! Ni hittar filmatiseringen här.

Feelgood för boknördar

Ni vet hur det är - ibland vill man bara ha något snällt och lättsmält. Inte för att man har förläst sig på skräck och allehanda mörker, oooh nej, men bara för att det regnar ute och för att man vill ha det lite trevligt när man sitter där insnurrad i sin filt i soffan. Lite enkelt men ändå underhållande.

För ändamålet valde jag Katarina Bivalds Läsarna i Broken Wheel rekommenderar, som jag gått och kikat på ända sedan jag först såg den i förlagskatalogen. Nu har den kommit i pocket, och därtill fått fina omdömen från människor med god smak (pålitliga bokbloggare, that is).

Läsarna i Broken Wheel är en feelgoodhistoria om en vänskap med bokliga förtecken: när svenska Sara köper en begagnad bok från Amy i Iowa, blir det starten på en lång brevväxling två bokälskare emellan. Sara, som är ganska ensam och som alltid har flytt in i böckernas skyddande värld, känner det snart som om hon är bästa vän med Amy. När Sara förlorar sitt bokhandelsjobb, går hon med på Amys förslag om att komma och hälsa på. Det är bara ett problem – när Sara äntligen kommer fram till den dammiga lilla staden, har Amy oväntat avlidit. Osäker, förvirrad och bortkommen stannar Sara ändå kvar, för vad ska hon väl annat göra? Hon blir erbjuden att bo gratis i Amys hus och även om allt till en början känns milt sagt konstigt, märker hon snart att hon faktiskt trivs. Kanske är Broken Wheel det hem hon aldrig känt att hon haft? Med Amys böcker som grund, startar hon en bokhandel och börjar långsamt lära känna staden och dess udda invånare.

Det är som sagt en söt berättelse, mycket feelgood-trevlig och okomplicerad. Böckernas motsvarighet till en fika med en god vän och en bit blåbärspaj med vaniljsås, typ. Söker man hur-ska-det-gå-spänning gör man bäst i att leta annorstädes, för här är det ganska lätt att gissa vad som kommer att hända. Varken storyn eller karaktärerna bjuder på några större överraskningar. Det är ingen världsomvälvande läsupplevelse man bjuds på. Men det gör inte så mycket. Jag gillar självklart boknördsspåret i berättelsen – ingen överraskning där heller. En mysig bok för en lugn och skön dag, helt enkelt.

Andra som också har läst: Piratdrottningen Alwilda, Bloggbohemen, SmP, Bokglam, Flickan och böckerna, Booze'n'Books.    

Regnläsning

Alltså vädret den här lördagen ... I ren protest tänker jag snurra in mig i en filt, dricka kaffe och inte röra på mig förrän jag absolut måste. Med in i filten tänker jag ta Katarina Bivalds Läsarna i Broken Wheel som jag började på igår kväll. Verkar lovande så här långt, väldigt söt liten sak om livet som boknörd.

Den fina läsaren med paraply kommer från Shealynn's.

Finstämd coming of age

The Mourning Hours av Paula Treick deBoard - säger det er någonting? Nej, jag hade heller aldrig hört talas om varken författaren eller titeln förrän den dök upp som tips hos Amazon när jag planlöst surfade runt och letade efter litterärt mörker att försjunka i. Jag frestades av det fina omslaget med eldflugor i burk och klickade på den livsfarliga - jag upprepar - LIVSFARLIGA - "send sample to iPad"-knappen. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; den där knappen är Amazons smartaste grej. Jag har tappat räkningen på hur många böcker jag köpt efter att lite oskyldigt sådär klickat hem smakprov. "Ska bara se om den verkar bra", lurar jag mig själv varje gång. Och ja, The Mourning Hours var ju bra. Efter att ha läst början, var det omöjligt att inte fortsätta.

The Mourning Hours utspelar sig i Wisconsin, strax utanför det lilla samhället Watankee. Där bor familjen Hammarstrom på en liten bondgård: två ganska unga föräldrar och deras tre barn. Kirsten är yngst, bara nio år. Hennes storebror Johnny är känd i hela byn som en synnerligen lovande brottare, och ska snart upp i det stora mästerskapet. Därefter väntar stipendier och college. Han är också tillsammans med Stacy Lemke, som i Kirstens ögon är helt perfekt. Vacker, populär, rolig, söt. Kirsten smyger efter dem, spionerar, drömmer om att vara likadan. Men en dag råkar hon se något som oroar henne. Och så kort därefter, ytterligare något. Allt kanske inte är så bra mellan Johnny och Stacy trots allt? Stacy kanske inte är så perfekt som hon verkat vara? Och en kväll försvinner Stacy spårlöst. Det är snöstorm, och Johnny var den sista som såg henne.

Jag tycker jättemycket om Kirsten som berättare, både henne som karaktär och perspektivet det ger hela berättelsen. Barnet som ser allt, men kanske inte förstår, och som tolkar fel. Hur man som vuxen ser något helt annat. Och jag älskar miljön och familjen Hammarstrom; The Mourning Hours är så fint skriven att det känns som om man verkligen står där ute på åkern på deras gård i Wisconsin, med snön singlande ner omkring sig. Paula Treick deBoard skildrar både platsen, människorna och deras inbördes relationer otroligt väl. Trots att berättelsen stundtals har en väääääldigt långsam takt (letar du action ska du söka annorstädes), vill man ändå bara läsa mer och mer bara för att få vara i berättelsen och umgås med karaktärerna. Älskar verkligen när det är så!

Det enda jag har att invända är väl just det med tempot. Här finns ju ett slags kriminalfall, ett försvinnande, som allting kretsar kring, och även om The Mourning Hours väl snarare är tänkt att vara en roman som mer lutar åt relations- eller coming of age-hållet, och som fokuserar på vad som händer efter det värsta redan har hänt, så hade jag gärna sett att deBoard drivit på liiiite mer kring själva kriminalgåtan. Framför allt känns det som om hon kunde ha gjort mer av slutkapitlen. Där tappar berättelsen betydligt. Fast kommen såpass långt, har man ändå fått så mycket ut av den att det ändå känns ok. Jag är inte så förtjust i ordet "finstämd", men frågan är om det inte är vad som passar bäst här ändå. The Mourning Hours är en finstämd, stämningsfull och välskriven roman, helt klart läsvärd. Ett litet fynd!

Läs mer på Paula Treick deBoards författarwebb och på hennes blogg.

Omslagsbonanza

Idag roar jag mig med att titta på gamla bokomslag. Den här skojiga Hobbit-varianten, till exempel: 

Och så här såg det ut när Tolkien i i finsk utgåva fick ett omslag signerat Tove Jansson. 

Jag gillar draken! 

Först en riktigt snygg Gatsby: 

Och så en mer pulp fiction-artad Gatsby som spänner sina bröstmuskler rakt 

i ansiktet på den potentiella läsaren:

Ha en trevlig helg, allesammans!