28 juni, 2013

Räddad av Ruth

I kategorin "Det kan hända dig också, när som helst" (en undergrupp till "Skräck för abibliofober"), råkade jag igår ut för HEMSKHETEN att precis i början på en evighetslång flygresa upptäcka att boken jag tagit med mig för att läsa inte alls var så bra som jag tänkt ... Horror! 


Elizabeth Blacks The Drowning House lovade mycket med fint omslag och lite lätta southern gothic-vibbar i beskrivningen: en sorgtyngd kvinna återvänder till sin barndoms Galveston, där hon åter dras in i den tragedi som fick henne att lämna ön för så länge sen; tänk familjemysterium med unga vackra människor som dör för tidigt, omöjlig kärlek och what not. Och så börjar hon dessutom att undersöka ett mystiskt drunkningsfall i samband med den stora orkanen år 1900, då hela staden förstördes. 

Det lät ju som sagt lovande alltsammans, och det började bra, men sedan blev det vääääldigt mycket pratande. Och pratande. Och några trådar för mycket, som var för lika varandra. En lång stund där hade jag panik - skulle jag vara fast på planet med det här i flera timmar??? 


Men fear not - som den inbitna nörd jag är, hade jag packat ner en bok till ifall att den första inte skulle räcka hela vägen - i väskan låg Elly Griffiths A Room Full of Bones. Så Ruth to the rescue; jag började läsa den istället och allt kändes genast bättre igen. Situationer som denna, kära vänner, det är för dem man packar FLERA böcker. Kan vara värt att nämna för sambos, barn och andra som uttrycker tvekan inför varför alla dessa miljoner böcker tvunget måste med på semestern ... 

25 juni, 2013

Curtis Sittenfelds Sisterland

Sisterland!
De viktigaste frågorna först.
Var den bra? Ja! Var den lika bra som American Wife och Prep? Nej.
Så, med det ur vägen kan vi ägna oss åt resten om denna galet emotsedda bok. Jag är så himla glad över att den äntligen kom och över att jag kunde läsa den på en gång. (Det kunde jag egentligen inte - jag försakade min nattsömn för att läsa den, men det var det ändå värt.)


Sisterland handlar om tvillingarna Kate och Vi, som ända sedan barnsben haft mediala förmågor. I glimtar har de sett saker som kommer hända långt mycket längre fram, och de har kunnat ana sig till kända och okända människors hemligheter. Präktiga, duktiga Kate har gjort sitt bästa för att trycka undan alla övernaturliga ingivelser, medan flummiga Vi har odlat dem så till den milda grad att de i vuxen ålder blir hennes yrke. När Vi så plötsligt förutspår att deras hemstad St Louis kommer att drabbas av en förödande jordbävning, startar en lång räcka händelser som kommer att påverka inte bara systrarna själva utan en hel stad.

Jag var väldigt pepp på hela medium-grejen (och med tvillingar, därtill!) innan jag började läsa, men blev överraskad över hur väldigt lite den saken egentligen påverkar. Eller - den både står i centrum och inte, på något lustigt sätt. Sisterland är en väldigt realistisk bok, trots att den har ett delvis övernaturligt tema. Gillar du inte att läsa om övernaturligheter så kan du vara helt lugn; du kommer inte ha några problem att läsa om Kate och Vi. Om du däremot i likhet med mig gillar underligheter av den typen, kan det hända att Sisterland känns lite tam stundtals.

Andra, mer scary tvillingar ...
Sisterland är istället snarare ännu ett extremt välskrivet kvinnoporträtt i god Sittenfeld-stil. Kate, som för ordet och får mest utrymme i berättelsen, är en ganska vanlig person (medelklass, 30-någonting, lagom välutbildad, lagom vardagsneurotisk, lätt att känna igen sig i). Det är här Sittenfeld är som bäst, när hon låter oss gå rakt in i en person och följa den genom livet, genom stort och smått. Eftersom hon är så duktig på att skriva, blir även ganska triviala saker spännande att läsa om och viktiga (Knausgård-syndromet!). Att så totalt gå in i en annan person lockar till sträckläsning och jag sjönk verkligen ner i Sisterland flera långa stunder för att sen förvirrat titta upp några timmar senare. Trots det kan jag tycka att berättelsen har lite förskjuten tyngdpunkt; det går stundtals vääääldigt långsamt i början medan det händer extremt mycket dramatiskt väldigt snabbt på slutet. Jag förstår poängen med det, men hade nog ändå gärna sett att det varit lite jämnare.

Så - mycket bra, men inte utan invändningar.

Andra som också har läst: Bokhora, Guardian, NY Times, Washington Post.

20 juni, 2013

Strålande om en vanlig ovanlig familj

Ni vet, den där pressen som uppstår när man har läst en fantastisk bok och därför känner att man måste skriva en fantastiskt intelligent och välformulerad recension så att alla verkligen förstår att just den här boken måste de läsa? Jag känner den kraftigt när jag sitter här och ska försöka säga något om Mikael Fants Vattnet i mars. För jäklar, vilken bra bok. Den ser i ärlighetens namn inte mycket ut för världen, och jag hade inga direkta förväntningar när jag började, men oj oj. Oj. Jag kan lova att den kommer stanna med dig länge.


Vattnet i mars följer tre generationer i familjen Aronsson i Nedansjö i Medelpad under ett år. Familjens matriark, mormor Inga, har nyss gått bort och lämnat familjen i spillror. För vad ska hända nu? Vem ska hålla samman dem? Vilka ska de vara, ensamma och med varandra? Här finns precis lika mycket olösta saker som i vilken vanlig familj som helst, lika mycket kärlek, svek, sorg, ömhet och dramatik. Och det är någonstans där det blir i det närmaste omöjligt att rättvist beskriva Vattnet i mars - allt man säger om den är liksom dömt att låta lamt jämfört med hur det känns när man läser. Som Jonna säger i bokens början: det här är en roman om "verkliga människor, ynkliga och förunderligt starka omvartannat". För i alla familjer finns ju de där historierna, de som man kan gå jättelänge utan att veta om och sedan häpna när man får höra. De som låter som om de kommer ur en roman men bara är livet, sådant det nu en gång blev. De finns överallt, hos alla. Att Mikael Fant lyckas locka fram dem och skildra dem så här, är inget mindre än en bedrift.

Vattnet i mars har tagit många år att skriva, säger Fant, och det förstår jag. Den är ett galet ambitiöst projekt, både till innehåll, omfång och form. Vi möter flera olika personer ur familjen som i egna kapitel alla berättar i jagform, samtidigt som deras berättelser hakar i och bygger på varandra så att den gemensamma historien förs framåt. Det är mycket snyggt gjort och man blir oerhört engagerad i dem, allesammans. Även dem man kanske inte gillar, förstår man och känner med. Jag är också grymt imponerad av hur Fant lyckats ge dem alla så tydliga egna röster; det är aldrig någon tvekan om vem det är som för ordet. Stilen ändrar sig helt och hållet från person till person, och känns rakt igenom trovärdig. "Jag ser genom allas ögon, du ser genom mina och en värld uppstår", säger Jonna. True that. Vattnet i mars är en hel liten egen värld att stiga in i, och en av de gladaste överraskningarna bland vårens böcker. Så läs! Ni kommer inte att ångra er.

Andra som också har läst: SvD, Sydsvenskan, Bloggar lugnt, Corren, HD, Dalademokraten, Och dagarna går, Lottens bokblogg, Bloggbohemen.  

17 juni, 2013

Utsökt nyupptäckt spök-noir

Hallå alla fans av Elizabeth Hand och Gillian Flynn! Jag har en ny bok åt er att läsa: The Sleeping and the Dead av Jeff Crook. Delikat mörk, välskriven och ruggig. Och med extra bonus - spöken! Jag hittade den av en slump på biblioteket och är väldigt glad över att den fick följa med mig hem.

I The Sleeping and the Dead möter vi Jackie Lyons, fd polis i Memphis. Efter att hon blivit avskedad på grund av drogmissbruk, hankar hon sig numera fram genom enstaka inhopp som brottsplatsfotograf. För att dryga ut den magra lönen säljer hon i hemlighet vissa av bilderna vidare till samlare med smak för det morbida.


På senare tid har Jackie fotograferat flera extrema, bisarra mord som polisen misstänker alla har begåtts av en och samme gärningsman, The Playhouse Killer. Men när Jackie undersöker bilderna, skymtar där saker som ingen lagt märke till på plats. Någon tycks smyga omkring på brottsplatserna, gömma sig men ändå följa varenda liten del av polisens arbete. Det borde vara omöjligt. Eller? Samtidigt som Jackies eget liv faller sönder allt mer omkring henne, blir hon allt mer övertygad om att hon ser något som ingen annan förmått upptäcka.

Jag gillar verkligen hur Jeff Crook beskriver den extremt trasiga och självdestruktiva Jackie. Hon är - och inte bara på grund av kameran - som en litterär syster till Cass Neary från Elizabeth Hands böcker. Samma avoga, taggiga sätt, samma mörker inombords (fast frågan är om inte Jackie faktiskt har lite mer skäl att vara anti/nere än Cass; hennes liv har verkligen varit fruktansvärt). Jackie upplever det som att hon själv ser spöken, både i verkligheten och på bilderna - och här finns vissa scener som får håret att ställa sig rakt upp när man läser - men det är ändå upp till läsaren att bestämma om det verkligen är något övernaturligt eller bara något hon inbillar sig som ett resultat av hennes extremt ohälsosamma leverne. Mycket snyggt gjort av Crook.

Det enda jag har att anmärka på är att mordplotten, liksom i så många andra seriemördarböcker, blir en aning överdriven. Det hade räckt med hälften så många mord, hälften så störd mördare, hälften så bisarra sätt att dö för offren. Det är ändå inte behållningen med boken. Men man köper det ändå, för Crook skriver såpass bra, både med stämning, miljöer och karaktärer. Han är som sagt helt okänd för mig och The Sleeping and the Dead är hans första thriller. Han har tydligen skrivit fantasy tidigare - men efter det här hoppas jag att han skriver fler deckare eller romaner, för oj vilken glad överraskning det här var! Passar utmärkt som mörk och mystisk semesterläsning!

Underligt bonusfakta: boken är blurbad av Tom Franklin, Jennifer McMahon - och Åke Edwardson?! Mycket skumt val. Kanske ville man åt det berömda skandinaviska deckarmörkret, eller något ...?

14 juni, 2013

En trygg famn att läsa i

Jaha, vem köper en elefant att läsa med/på till mig? Jag vill ha en nu, tack. 
Mjuk och stor och snäll ska den vara. 

07 juni, 2013

Äntligen i min hand


Efter lång och ivrig väntan, lite gnäll, lite vånda och excellent anskaffningshjälp på Twitter är Curtis Sittenfelds Sisterland äntligen i min hand! Whee! Är helt orimligt pepp på denna stackars bok. Nu saknas bara tid att läsa den; pga jobb kommer jag nog inte kunna börja på den förrän nästa vecka, vilket ju är outsägligt tragiskt. Samtidigt vill jag ha tid att gotta ner mig ordentligt när jag väl börjar, så egentligen kanske jag borde spara den till semestern ...? Fast hur skulle det gå till? Och då vinner ju Bokbabbel utmaningen om vem av oss som läser ut den först ... Svårt, detta. Mycket svårt. Men hur som helst - pepp!

06 juni, 2013

Hej då Sookie!

I den senaste versionen av Kindle-appen för iPad finns en behändig liten knapp som heter X-ray. Trycker man på den får man upp ett slags register för boken man håller på att läsa; man ser alla namn på personer och platser som nämns på sidan/i kapitlet/i hela boken och på vilka sidor de finns. Till de viktigaste får man också en liten kort förklaring. Bortsett från att det är en praktisk funktion som jag säkert kommer att använda en hel del, drabbas jag under tiden jag läser sista och senaste Sookie Stackhouse-boken Dead Ever After, av en mycket stor lust att ta reda på hur många gånger ordet shower förekommer i texten. För jäklar i min lilla låda vad det duschas i den här boken. Sookie har nog aldrig varit så skinande ren som här.


Tyvärr blir också det där evinnerliga duschandet det bestående intrycket av boken. Med tanke på att det är sista delen i serien och att Charlaine Harris ju blivit mordhotad av upprörda fans, hade jag förväntat mig lite mer - men Dead Ever After blir just aldrig så värst spännande. Visst, det händer väl ett och annat sådär, men jag blir aldrig sådär fångad och förtjust som jag blev i början av serien. Dead Ever After är precis som sina närmaste föregångare mest ett litet ledset eko av en serie som en gång var kul men som borde ha fått dö för länge sedan. Den är inte dålig, men alltsammans känns bara lite trött.

Och vad tyckte jag om slutet då? Lugn, jag ska inte spoila. Jag tyckte att slutet var ok - det kändes som om Charlaine Harris tog farväl av en karaktär hon känt länge och tyckte mycket om och som hon därför ville väl. Jag tyckte slutet var rätt logiskt och i linje med serien. Så ja, helt ok på det sättet. Synd bara att det inte var lite spännande också. Men, men. Nu känns det mest skönt att serien äntligen är slut.


Eller nej - vänta nu - naturligtvis är det inte slut. Lika förutsägbart som att monstret reser sig igen efter att ha förmodats vara dött i en kass skräckfilm, kommer en uppföljare till serien redan i oktober. After Dead är förvisso ingen "riktig" bok, utan mer en uppslagsbok om vad som händer de respektive karaktärerna efter seriens slut, men ändå. GUD LÅT SERIEN DÖ NÅGON GÅNG, ÄR DU SNÄLL, CHARLAINE!!! Jag förstår att det är svårt, men snälla ...

05 juni, 2013

Penguin horror covers

Ok, jag erkänner att jag är lite trött och inte så smart just nu, men HAHAHAHA!!!! Kan ingen vara snäll och tillverka de här åt mig på riktigt?


03 juni, 2013

Tips till beundrare


Klipp bort Harlequin-loggan nertill, så håller jag helt och fullständigt med.
Och, on that note:
Nu har jag ju redan en finfin make, men för den som vill
fånga annan valfri medlem av #boblmaf tänker jag mig
att en bokhandelsdejt vore en bra start. 

01 juni, 2013

Djävulskt nyfiken


Hittade den här i Forums senaste nyhetsbrev och blev väldigt nyfiken: Djävulen hjälpte mig av Caroline  Eriksson, en roman om Yngsjömordet
Så här skriver förlaget om den:
Det ansågs lite märkligt att den vackra unga dottern till häradsdomaren valde att gifta sig med den blyge bondsonen Per, som efter faderns död levde ensam med sin mor. Men Hanna kände att han var den rätte och hon längtade efter att få skapa ett eget hem. Att svärmodern var omtalat tvär och ilsk skulle hon nog komma över bara det fick gå lite tid.Så fel Hanna hade. Tillvaron på gården blir ett helvete. Den svartsjuka svärmodern styr med järnhand, och hur Hanna än försöker bryta in i gemenskapen mellan Per och hans mor stängs hon ute. Varje gång hon lyckas få en egen stund med sin man straffas hon dubbelt.Något är allvarligt fel i familjen - dessvärre är Hanna Johansdotter den sista att förstå det.En kall morgon i slutet av mars år 1889 hittas hon ihjälslagen nedanför källartrappan. Polisens misstankar faller snart på Hannas man Per och hans mor Anna Månsdotter. Fram träder ett tragiskt triangeldrama, fyllt av svartsjuka, skam och förbjuden åtrå. Det verkar som om en förbannelse vilar över Möllegården och alla som bor där.
Djävulen hjälpte mig är en stark psykologisk spänningsroman. En suggestiv skönlitterär tolkning av det ökända Yngsjömordet, som ledde till den sista avrättningen av en kvinna i Sverige.
Som sagt - mycket nyfiken! Någon av er som varit snabb och hunnit läsa den redan?