Strålande om en vanlig ovanlig familj

Ni vet, den där pressen som uppstår när man har läst en fantastisk bok och därför känner att man måste skriva en fantastiskt intelligent och välformulerad recension så att alla verkligen förstår att just den här boken måste de läsa? Jag känner den kraftigt när jag sitter här och ska försöka säga något om Mikael Fants Vattnet i mars. För jäklar, vilken bra bok. Den ser i ärlighetens namn inte mycket ut för världen, och jag hade inga direkta förväntningar när jag började, men oj oj. Oj. Jag kan lova att den kommer stanna med dig länge.

Vattnet i mars följer tre generationer i familjen Aronsson i Nedansjö i Medelpad under ett år. Familjens matriark, mormor Inga, har nyss gått bort och lämnat familjen i spillror. För vad ska hända nu? Vem ska hålla samman dem? Vilka ska de vara, ensamma och med varandra? Här finns precis lika mycket olösta saker som i vilken vanlig familj som helst, lika mycket kärlek, svek, sorg, ömhet och dramatik. Och det är någonstans där det blir i det närmaste omöjligt att rättvist beskriva Vattnet i mars - allt man säger om den är liksom dömt att låta lamt jämfört med hur det känns när man läser. Som Jonna säger i bokens början: det här är en roman om "verkliga människor, ynkliga och förunderligt starka omvartannat". För i alla familjer finns ju de där historierna, de som man kan gå jättelänge utan att veta om och sedan häpna när man får höra. De som låter som om de kommer ur en roman men bara är livet, sådant det nu en gång blev. De finns överallt, hos alla. Att Mikael Fant lyckas locka fram dem och skildra dem så här, är inget mindre än en bedrift.

Vattnet i mars har tagit många år att skriva, säger Fant, och det förstår jag. Den är ett galet ambitiöst projekt, både till innehåll, omfång och form. Vi möter flera olika personer ur familjen som i egna kapitel alla berättar i jagform, samtidigt som deras berättelser hakar i och bygger på varandra så att den gemensamma historien förs framåt. Det är mycket snyggt gjort och man blir oerhört engagerad i dem, allesammans. Även dem man kanske inte gillar, förstår man och känner med. Jag är också grymt imponerad av hur Fant lyckats ge dem alla så tydliga egna röster; det är aldrig någon tvekan om vem det är som för ordet. Stilen ändrar sig helt och hållet från person till person, och känns rakt igenom trovärdig. "Jag ser genom allas ögon, du ser genom mina och en värld uppstår", säger Jonna. True that. Vattnet i mars är en hel liten egen värld att stiga in i, och en av de gladaste överraskningarna bland vårens böcker. Så läs! Ni kommer inte att ångra er.

Andra som också har läst: SvD, Sydsvenskan, Bloggar lugnt, Corren, HD, Dalademokraten, Och dagarna går, Lottens bokblogg, Bloggbohemen.