Jag förstår ju hur det ser ut - jag skriver ett inlägg om jordens undergång, och sen försvinner jag spårlöst. Dagarna går, inläggen lyser med sin frånvaro. Nå, frukta icke. Jag har inte försvunnit, bara haft långväga släktbesök. Hejdå läs-/blogg-/egentid ...
Den avslutande lässtatistiken för året torde således bli starkt lidande. Har börjat på den extremt lovande Stallo av Stefan Spjut, men räknar inte med att kunna läsa ut den förrän det blivit vardag igen.
On the bright side, dock - jag fick väldigt trevliga julklappar. Maken hade den goda smaken att köpa mig en Penguin-vattenflaska (inse att jag ser ut som en total Penguinnörd; jag har redan både termos, anteckningsbok, tygpåse och muggar).
Och så låg där ett platt litet kuvert som innehöll presentkort på trevliga Book People - oooh! När jag inte arrangerar släktutflykter arrangerar jag därför nu min inköpslista. Här ska shoppas! Bidra gärna med era bästa, mest oumbärliga boktips på engelsk pocket. Säg den boklista som inte mår bra av att bli längre, menar jag ...
21 december och allt verkar än så länga vara sig påfallande likt. Jorden snurrar vidare och undergången tycks ännu en gång ha blivit uppskjuten på obestämd framtid. Om det nu var någon som förväntat sig något annat? Jag vet inte. Någonstans sitter det säkert någon som sålde alla sina saker och klättrade upp på ett berg för att ha bra utsikt över allt som skulle ta slut. Kanske är denna någon trots allt lite besviken över att allt bara fortsätter som vanligt.
Anyhoo, dagens boktips är givet. Karen Thompson Walkers The Age of Miracles låg länge och väntade i min ständigt överfulla att läsa-hög, och jag såg den dyka upp här på bloggar med bra smak, så när jag nu äntligen kom mig för att börja läsa den var förväntningarna höga. Samtliga infriades. The Age of Miracles är en vacker undergångsberättelse och en bitterljuv coming of age-historia i ett. Med tanke på att den även är författarens debut, är den imponerande. Originell & synnerligen fint skriven.
I The Age of Miracles kommer katastrofen smygande. Jorden börjar plötsligt sakta in och dygnen blir längre och längre. Ingen vet varför, och forskarna står handfallna. Panik uppstår när myndigheterna går ut och bekräftar att det här faktiskt sker, men allteftersom veckorna går tvingas man hitta något sätt att liksom leva mitt i alltsammans. Man är ju inte död. Inte än, i alla fall.
Karen Thompson Walker gör ett fantastiskt jobb med att skapa ett både stämningsfullt och trovärdigt scenario. Att jorden saktar in får naturligtvis en rad obehagliga konsekvenser, men eftersom allt sker gradvis, blir känslan en annan än vid de flesta andra stora naturkatastrofer. Här handlar det om fåglar som långsamt förlorar förmågan att flyga, grödor som vissnar, nätter som sträcker ut sig över flera dygn. Vi följer det som händer ur 11-åriga Julias perspektiv; tillsammans med sina föräldrar försöker hon från hemmet i Kalifornien manövrera genom den förändrade vardagen. Hon ska växa upp, komma igenom tonåren, katastrof eller inte. Needless to say, en inte så avundsvärd uppgift.
Mycket av behållningen med The Age of Miracles ligger i krocken mellan vardag och katastrof, frågan om hur man fortsätter leva - för det måste man ju - trots att allt med största sannolikhet är slut. Karen Thompson Walker skildrar det på en synnerligen fint sätt. Det blir aldrig något gottande i läskiga scener, utan bara ett skarpt iakttagande av de där små, små detaljerna som förändrar allt. Det är väldigt mänskligt, väldigt gripande. Jag tänker Martinsons Aniara, och TS Eliots "The Hollow Men": This is the way the world ends, not with a bang but with a wimper. Hemskt, och samtidigt väldigt vackert.
Andra som också har läst: Bia bloggar, I hyllan, SvD, Bokstugan, Fiktiviteter, Bokbabbel, Bokhora. The Age of Miracles finns på svenska under titeln En tid för mirakel. (Generellt sett verkar det dock som om de som läst den på originalspråk tyckt bättre om den än de som läst i översättning, så kanske hände det något på vägen?)
Och för er som undrar - jag tror att det var pga nedanstående som världen klarade sig undan idag:
Jaha, nu har jag (hets-)läst ut Kepler-makarnas Sandmannen och kommer troligen att drömma mardrömmar om Jurek Walter och låsta psykmottagningar resten av livet. Gah! Keplersarna skriver ju verkligen spännande och effektivt, men hu så ruggigt och kallt och hårt och dystert det är. Och det säger jag, som ändå lugnt brukar tugga i min allsköns litterärt mörker. Sandmannen väjer i likhet med de tidigare delarna i serien inte för varken våld, misshandel (både fysisk och psykisk) eller död, utan skildrar tvärtom gärna så många kusliga detaljer som möjligt, företrädesvis i en kall stil som gör att det många gånger är farligt nära gränsen för vad man vill läsa. Vet du med dig att du har det minsta svårt för sådant i bokform, bör du välja annan läsning. Detsamma gäller om du lider av klaustrofobi ... här finns scener och bilder du inte vill ska fastna i ditt huvud.
Jag kan också bli lite trött på att Saga Bauer här blir något slags lillasyster till Lisbeth Salander: en lika delar genialisk och dödligt farlig amazonkvinna. Det måste hela tiden påpekas hur sjukt tilldragande hon är och hur hon hypnotiserar alla med sitt utseende. Det är sådär kul.
Men - samtidigt är Sandmannen ju ruggigt spännande och extremt driven. Det är utmärkt sträckläsning, om man är på jakt efter sådan nu till helgerna. Jag ska inte säga så mycket om handlingen för jag vill inte spoila något, men jag kan ju säga så mycket som att jag är väldigt nyfiken på nästa del i serien ... Joona Linna och slutet av den här ... Gah! Dubbel-gaaah! Jag väntar med spänning.
Säg den bokhög som inte blir bättre med en katt på toppen!
Ok, ganska många med tanke på att de oftast välter om någon försöker klättra upp på dem, men ändå. Sööööt katt. Söt bokhög också.
Och bara för att toppa alltsammans, här är sötaste bokstödet någonsin:
Jag skrev ju om litterärt julpynt häromdagen, men jag måste göra det igen. Ty titta här vad jag har stött på under mitt ivriga letande efter bokstäver och annat skojigt att hänga i granen:
Harry Potters golden snitch! Här hittar du instruktion om hur du tillverkar en egen.
Fifty Shades of smaklöst Grey-julkulor! Säljes på Etsy, av en butik som även säljer diverse andra egenhändigt målade kulor ...
Smörig Edward & Bella-bröllopsdekoration från Hallmark!
Att Etsy.com borde förses med en stor fet varningsskylt för bokvänner, är knappast något nytt. Att jag, just därför, borde hålla mig därifrån, är heller inget nytt. Nu när det dessutom har dykt upp en behändig app som gör att man ännu lättare kan surfa runt på sajten från sin iPad, t ex faller jag alltid dit under reklamavbrott på tv:n, så blir det ju inte direkt mindre destruktivt för min stackars plånbok.
Men titta, titta, så fina saker man kan hitta - de här underbara små broscherna kommer från Etsys House of Ismay och är gjorda av gamla boksidor:
Vill ha, vill ha och vill ha. Titta in på sajten, så hittar du ännu fler fina. Om du vågar, vill säga. Allt tittande sker på egen risk ...
En tidig julklapp till att Ruth Galloway-fans: Elly Griffiths har skrivit en kortnovell, Ruth's First Christmas Tree, som man kan ladda ner och läsa gratis! Hur trevligt är inte det! Tycker att fler författare gärna får göra likadant, hint, hint.
Har du Kindle, kan du ladda ner novellen gratis via Amazon, i annat fall kan du få den härifrån.
Ungefär så här skulle jag vilja att det var - jag, lugnt och stillsamt läsande i mörkret. Hur det är? Jag, hysteriskt jobbande extralånga dagar för att hinna med alla uppdrag som ska slutföras innan jul. Efter att ha suttit med manus och korrektur hela dagen är man inte så sugen på att nöjesläsa, I tell you. Eller snarare, man längtar efter det, men orkar inte med mer text, så istället hamnar man framför tv:n. På bordet ligger Age of Miracles och gråter för att jag inte läser mer än ett par sidor om dagen i den. Jag är grymt imponerad av alla er som både hinner med decemberstök och att runda av era årslistor så att de hamnar på ett jämt, fint antal lästa böcker.
Nåväl. Snart är uppdragen färdiga, och då, då jäklar. Hoppas hinna med en liten läskoma innan det är jul och släktbesök och tjohej. Då hoppas jag bland annat kunna ta mig an den här, som jag är mycket nyfiken på, Girlchild, av Tupelo Hassman:
It's Caturday! (Så härligt att det inträffar varje vecka, tycker jag!) Dagen då alla crazy cat ladies dekorerar sina bokhyllor lite extra fint. Saknas bara några kulörta lyktor här, så är allt perfekt.
Häromdagen ojade jag mig på Twitter och konstaterade att jag borde ha två julgranar varje år. En som var lite mer fin, till de flotta prydnaderna. Och så en annan där jag kunde hänga upp alla fåniga grejor som jag är expert på att köpa. Vanligtvis blir det saker med två helt olika stilar som ska trängas i en och samma gran, och resultatet ... tja, vi kan väl kalla det eklektiskt för att vara snäll.
Anyhoo, så tyckte jag att vi kunde behöva lite boklig pynt-inspiration. Såna här skulle jag gärna hänga upp hemma:
Såna här strutar tycker jag är en bra idé, och de borde inte heller vara så svåra att knåpa ihop (även om min nog skulle se lite annorlunda ut än den här:
Bara för att jag tittade på den där bedårande stickboken för hundar och deras hussar för ett tag sedan, så tycker Amazon nu att jag ska vara intresserad av den här: Literary Knits, 30 Patterns Inspired by Favorite Books. Det är hemskt att de känner mig så väl, för visst har de rätt ...
I Literary Knits finns det mönster för stickade saker med inspiration från Pride and Prejudice, Moby Dick, Narnia, Wuthering Heights, The Cather in the Rye och en handfull andra klassiker. Sjalar, vantar, tröjor ... det verkar som att man kan göra en hel litterär garderob (om man nu till äventyrs skulle vilja vara klädd i stickat från topp till tå). Det blir bara mer och mer tragiskt att jag när det kommer till handarbete är totalt hopplös. Får se om jag kan övertala mor min kanske; hon har alla stick-gener som jag saknar.
Hittar den här, Medical Muses av Asti Hustvedt, hos English Bookshop och blir genast nyfiken. Dels på själva boken, som har undertiteln Hysteria in 19th Century Paris, dels på författarnamnet. Hur har jag kunnat missa att det finns en Hustvedt till som skriver böcker, förutom Siri?
En googling senare, är jag nästan lite rädd. Tydligen är det inte bara Siri som är sådär blond, intellektuell, tjusig och skrämmande intelligent - nej, även lillasyster Asti har en flott examen (PhD i fransk litteratur), och hon både översätter och skriver böcker. Det verkar som att familjen Hustvedt helt enkelt är skrämmande begåvad. Föreställ er samtalen under familjemiddagarna ... Nå, hur som helst verkar det ju vara en spännande bok. Hamnar på önskelistan!
Bokfynda redan innan man ätit frukost?
Jomenvisst. Imorse köpte jag Keplers Sandmannen som e-bok till det facila priset av 79 kr, redan innan jag fått i mig min müsli (det här är vad som händer om man har ovanan att kolla sina mail på paddan samtidigt som man äter). Erbjudandet var första delen av julkalendern hos Dito.se, där det varje dag fram till jul kommer läggas upp ett nytt e-boksfynd. Trevligt! Jag anar att fler spontana inköp kommer att ske innan december är över ... Farligt, farligt.
Och andra julkalendrar då? Jag kommer inte att ha någon egen här på bloggen i år, för tiden räcker inte till att göra någon. Men jag kommer att följa desto fler andra bloggkalendrar och annat julkul på nätet. Några av dem, som ni absolut inte får missa: Flickan & kakornas cupcakekalender, Fiktiviteters 24 frågor och Dark Places julbonanza.
Har du också en julkalender på din blogg? Eller vill du tipsa om någon? Skriv i kommentarerna!
Säg hej på min nya kylskåpsmagnet!
Kunde inte motstå denna upprörda, oförstående kisse när jag fick syn på den i helgen. Sparkly vampires ...? Why you read this crap? undrar hen och är så söt att man bara vill peta på den breda vita nosen. Jag har över huvud taget inget försvar när så söta varelser ställer så relevanta frågor.
Mörkt, kallt och en massa, massa jobb som gärna skulle ha varit klart redan förra veckan. Det finns bara en sak som hjälper - att fylla sin Penguinmugg med varm choklad och obscent mycket grädde.
(Kan också hända att jag efter bilden tagits toppade alltsammans med minimarshmallows, men ... ehum. Gott var det!)
Om det var sommar. Om jag hade snitsiga solglasögon, en gammal skrivmaskin och ett torp i skogen. Då (skulle jag förmodligen åka hem igen för jag gillar inte skogen. Men idén - och bilden - är fin!).
Samma dag som jag gick och köpte mig en utsökt burk saltgurka, skaffade jag ett ex av Elizabeth Hands Available Dark. Uppenbart behövde jag något lite skarpt och kärvt, typ. Både gurkan och boken konsumerades ohälsosamt snabbt när jag väl kom hem.
Om vi lämnar saltgurkan därhän, så var Available Dark precis som jag hoppats att den skulle vara. Jag längtade efter Cass Nearys halvbrutala, halv(ok då, hel-) sunkiga sällskap, längtade efter att höra den där raspiga (inbillar mig att den är det) rösten som cyniskt kommenterar allt runtomkring. Kanske gillar jag henne som person ännu mer än vad jag gillar plotten i böckerna? Cass kvalar hur som helst in som en av de där gestalterna som man liksom gärna bara vill hänga en stund med; det måste inte nödvändigtvis hända så mycket sensationellt i berättelsen, man vill bara sitta där och lyssna på henne en stund.
Nu händer det emellertid ganska mycket i Available Dark; Cass reser till Island eftersom hon fått i uppdrag att värdera/bedöma äktheten på några väldigt speciella foton som ska säljas. Väl där går allt naturligtvis väldigt snabbt väldigt fel - det vore väl ingen Cass Neary-bok annars. Jag gillar kopplingen till den norska dödsmetallscenen under tidigt 90-tal och jag förstår verkligen att händelserna där har inspirerat Elizabeth Hand. Absurt, ruskigt, tragiskt och fascinerande, allt på en gång. Det är svårt att inte se en bok i det. (För den som vill läsa mer om vad som faktiskt hände, rekommenderar jag varmt boken Blod, eld, död som jag skrev om här.)
Anyhoo, med risk för att framstå som en väldigt osjälvständig del av bokbloggarmaffian (finns det någon som inte gillar Elizabeth Hand?), ser jag nu väldigt mycket fram emot nästa bok om Cass. Med tanke på hur Available Dark slutade, känns det som om förutsättningarna för tredje boken är ruggigt bra!
Kan inte låta bli att känna att det vore väldigt trevligt om någon kunde tänka liiiite utanför boxen när det kommer till casting av bok-klassiker som ska filmatiseras, d v s välja någon annan än Keira Knightley till den kvinnliga huvudrollen ... Kvinnan torde ju snart inneha rekord i deltagande i filmatiserade klassiker.
Oh well, jag kommer säkert se den ändå, om inte annat bara för kläderna och miljöernas skull. Ser mycket flott ut alltsammans.
Har på grund av jobbet och en elak liten bacill varit aningen frånvarande på både bloggar och Twitter de senaste dagarna, så ni kanske redan har ooohat och aaaahat över den här. Men jag tycker nog att den är värd ett ooooh här också: i april nästa år kommer Jessica Kolterjahn med Den bästa dagen är en dag av törst, en roman om Karin Boyes liv i Berlin.
Så ooooh igen! Ser fram emot det!
Det är 1991. Mitt tonåriga jag sitter helt förstummad på golvet framför tv:n, där en svartvit, grynig video just har visats för första gången. Jag kan inte röra mig ur fläcken. Jag vet bara att det jag precis har bevittnat något slags mirakel, möjligen och troligtvis ett meddelande från en annan värld. Det är något helt nytt och det är helt fucking fantastiskt. Jag har aldrig hört något liknande eller något bättre. Jag har sett Pearl Jams Alive för första gången och Eddie Vedder har på mindre än fem minuter sjungit sig rakt in i mitt tonårshjärta.
Fast forward 21 år.
Det är 2012. Mitt lite äldre jag sitter helt förstummad på Lila Cockrell Theatre i San Antonio. Tio meter framför mig står Eddie Vedder på scen. Ljuset är nedsläckt och kulisserna omgjorda till en glimmande stjärnhimmel, under vilken Eddie gör en akustisk, helt fucking fantastisk version av Long Nights. Jag har aldrig hört något bättre. Det tog 21 år, men jag fick ha mitt fan girl-moment till sist. Nu har jag gått omkring och lett fånigt hela helgen, och klappat lite på min fina tygpåse med turnétryck som jag köpte i konsertens merchandise-butik. Tänker att den kanske ska få åka med på bokmässan nästa gång.
Och så har jag sett till att lägga Pearl Jams bok Twenty ännu högre upp på önskelistan inför jul än den redan befann sig. Jag har petat på den ett antal gånger tidigare, i ett antal butiker, men inte köpt för den är stor och dyr och jättefin. Bandets hela historia, med galet mycket roliga bilder. Jag ska vara jätte-jättesnäll, så får vi se vad tomten lägger i min julstrumpa.
Och så apropå Long Nights - den låten och flera andra som Eddie spelade under konserten kommer från soundtracket till filmen Into the Wild. Har ni inte sett den, gör det NU. Grymt bra! Den bygger på boken med samma titel av Jon Krakauer - måsteläsning för alla som någon gång längtat ut, bort, iväg.
Mitt i en period med väldigt mycket jobb, kändes det som en utmärkt idé (icke-utmanande, liksom) att läsa Sophie Kinsellas I've Got Your Number. Jag hoppades på underhållning för mosig hjärna, något väldigt enkelt och förhoppningsvis lite roligt - och det var väl ungefär vad jag fick. I've Got Your Number är en tämligen sockersöt och rätt lättsam chick lit 1A-historia om Poppy Wyatt som tappar bort sin förlovningsring, den där gigantiska, ärvda saken som fästmannen Magnus lämnat i hennes ömma vård. När hon letar efter den, hittar hon av en slump en mobiltelefon i en papperskorg, och på mobilen finns en man vid namn Sam som hon plötsligt finner sig intrasslad med på alla möjliga sätt. Exakt hur det går till är en rätt lång story så jag ska bespara er det - men det är såpass förutsägbart att ni säkert ändå kan gissa själva ungefär vad som händer. Att det redan efter bara några sidor var så lätt att gissa exakt hur allt skulle gå var lite trist, och jag tyckte även att boken var några sidor för lång. Den är inte en av Kinsellas bästa, men inte heller dålig. Lagom för en moshjärna, helt enkelt.
Ojoj. Fyrahundra sidor gansterliv senare vandrar jag ut ur Dennis Lehanes Live by Night, lätt vimmelkantig. Blinkar mot ljuset, blir förvånad över att inte folk har på sig flotta kostymer, fina hattar och tvåfärgade skor. Inte röker de cigarrer, dricker smuggelsprit eller rånar banker heller. Världen jag har vistats i de senaste dagarna är tydligen inte densamma som jag råkar bo i.
För det är ju verkligen en hel värld att gå in i, att läsa Live by Night. 1920- och 30- talen blir extremt levande. Det smakar, luktar och låter, och redan i bokens öppningsscen känner man hur man står där på båtdäcket med den varma vinden i håret, tillsammans med Joe Coughlin. Just då har Joe ett litet problem; han står upp till knäna i snabbt torkande cement och alla väntar mest bara på att den ska torka så att de kan kasta honom överbord och därmed vara av med honom - men hey, sådant är ju livet som bov. Hänger man med hårda killar får man förvänta sig att de leker hårt. Andra regler gäller för de som lever i skydd av nattens mörker än för de som lever vanliga hederliga dagjobbarliv.
Live by Night följer Joe Coughlin under nästan 10 år, från det att han som småskurk i Boston rånar fel ställe och förälskar sig i fel flicka (vilket naturligtvis bådadera leder rakt ner i fördärvet), till det att han bygger upp ett smärre gangsterimperium i Florida där han smugglar sprit från Cuba. Det är verkligen flödande prosa; det känns som om Dennis Lehane har varit på strålande humör, haft sjukt kul när han skrivit och verkligen tyckt om perioden och människorna han berättar om. Lite grann tror jag att han levt ut en pojkdröm när han skrivit om de riktigt coola killarna, fått använda precis hur tuffa oneliners och hur många skottlossningar han vill utan att någon rynkat på näsan. Jag tror att han har roat sig kungligt. Tack och lov har han fortsatt vara en bra författare när han har gjort det - Live by Night är fortfarande väldigt välskriven och man läser gärna vidare sida efter sida fastän det ibland kanske ligger lite väl nära maffiaklichén.
Är det någonstans jag har en invändning är nog just när det gäller de många sidorna. Live by Night är som sagt en alldeles utmärkt roman, men den hade inte mått dåligt av att ha en starkare, tydligare plott. Nu är det mest bara "en gangsters uppgång och fall" lite generellt sådär, historien tuffar på utan att där syns så värst mycket av någon dramaturgikurva eller så. Allt går i ungefär samma takt hela tiden, med få undantag, och det är trevligt så - men det hindrar mig från att sätta toppbetyg.
Bonussak: Live by Night är del två i en serie fristående romaner om en och samma irländska familj i Boston, där de flesta är poliser men lillebror Joe alltså gör precis tvärtom och blir skurk. Any Given Day (som ju var först ut, men som jag inte har läst) handlade om en av Joes äldre bröder. Ett tämligen grandiost projekt som Lehane har givit sig in på med andra ord, men kul!
Kalendern säger att det idag är sex månader sedan jag och maken gifte oss - tjohej för oss! Eftersom ingen vågar säga emot en relativt nybliven fru (right?) så bestämmer jag att dagens bloggpost ska ägnas åt lite av det där litterära bröllopsdrömmandet som var så vanligt förekommande i våras. Så för er som inte fick nog då (eller som nätt och jämt har hämtat er), här är en liten bildfrossa i bokliga bröllopsidéer av alla de sorter. Enjoy!
Här måste jag dock invända att hade tilltänkte maken friat genom att göra så här med någon av mina HP-böcker, så hade han icke fått ett ja till svar ...
Kolla, ett bröllop med Night Circus-tema! Ni MÅSTE titta på resten av bilderna från det här, det är en order!
