Gangsterliv à la 20-tal

Ojoj. Fyrahundra sidor gansterliv senare vandrar jag ut ur Dennis Lehanes Live by Night, lätt vimmelkantig. Blinkar mot ljuset, blir förvånad över att inte folk har på sig flotta kostymer, fina hattar och tvåfärgade skor. Inte röker de cigarrer, dricker smuggelsprit eller rånar banker heller. Världen jag har vistats i de senaste dagarna är tydligen inte densamma som jag råkar bo i.

För det är ju verkligen en hel värld att gå in i, att läsa Live by Night. 1920- och 30- talen blir extremt levande. Det smakar, luktar och låter, och redan i bokens öppningsscen känner man hur man står där på båtdäcket med den varma vinden i håret, tillsammans med Joe Coughlin. Just då har Joe ett litet problem; han står upp till knäna i snabbt torkande cement och alla väntar mest bara på att den ska torka så att de kan kasta honom överbord och därmed vara av med honom - men hey, sådant är ju livet som bov. Hänger man med hårda killar får man förvänta sig att de leker hårt. Andra regler gäller för de som lever i skydd av nattens mörker än för de som lever vanliga hederliga dagjobbarliv.

Live by Night följer Joe Coughlin under nästan 10 år, från det att han som småskurk i Boston rånar fel ställe och förälskar sig i fel flicka (vilket naturligtvis bådadera leder rakt ner i fördärvet), till det att han bygger upp ett smärre gangsterimperium i Florida där han smugglar sprit från Cuba. Det är verkligen flödande prosa; det känns som om Dennis Lehane har varit på strålande humör, haft sjukt kul när han skrivit och verkligen tyckt om perioden och människorna han berättar om. Lite grann tror jag att han levt ut en pojkdröm när han skrivit om de riktigt coola killarna, fått använda precis hur tuffa oneliners  och hur många skottlossningar han vill utan att någon rynkat på näsan. Jag tror att han har roat sig kungligt. Tack och lov har han fortsatt vara en bra författare när han har gjort det - Live by Night är fortfarande väldigt välskriven och man läser gärna vidare sida efter sida fastän det ibland kanske ligger lite väl nära maffiaklichén.

Är det någonstans jag har en invändning är nog just när det gäller de många sidorna. Live by Night är som sagt en alldeles utmärkt roman, men den hade inte mått dåligt av att ha en starkare, tydligare plott. Nu är det mest bara "en gangsters uppgång och fall" lite generellt sådär, historien tuffar på utan att där syns så värst mycket av någon dramaturgikurva eller så. Allt går i ungefär samma takt hela tiden, med få undantag, och det är trevligt så - men det hindrar mig från att sätta toppbetyg.

Bonussak: Live by Night är del två i en serie fristående romaner om en och samma irländska familj i Boston, där de flesta är poliser men lillebror Joe alltså gör precis tvärtom och blir skurk. Any Given Day  (som ju var först ut, men som jag inte har läst) handlade om en av Joes äldre bröder. Ett tämligen grandiost projekt som Lehane har givit sig in på med andra ord, men kul!