Lila Wilkins, 45, har just blivit avskedad från journalistjobbet hon haft i tjugo år när hon upptäcker annonsen från A Novel Idea. Den litterära agenturen söker en praktikant som kan gå igenom alla manus som aspirerande författare skickar in i hopp om publicering. Lila, som älskar att läsa, blir eld och lågor. Här är hennes chans att läsa böcker och få betalt för det! Hon söker, och får till sin stora glädje tjänsten på studs.
Verkligheten på agenturen visar sig dock snabbt vara både mindre glamourös och mindre litterär än Lila föreställt sig. Hon har så nära drunknat i alla taskigt skrivna manus när en till synes hemlös trashank till man dyker upp på kontoret för att ta reda på om det manus han lämnat in blivit läst. Lila - och alla hennes kollegor - avfärdar honom. Inte kan väl en sån som han ha något att komma med? En kort stund senare hittas han död i agenturens väntrum. Upprörd över att hon verkar vara den enda som bryr sig om den fattige döde mannens öde, börjar Lila ensam söka efter ledtrådar till vad som hänt honom.
Buried in a Book är en rolig bok - det tror man kanske inte när man läser min beskrivning här ovan. Men Lucy Arlington skriver underhållande och ibland lite bitskt om Lila och hennes kollegor i bokbranschen. Precis som sig bör i en cozy crime-bok, finns här också ett gäng trevliga bybor och vänner, samt en miljö som är lätt att finna sig tillrätta i och tycka om. Buried in a Book var med andra ord exakt det jag sökte när jag köpte den: lättläst, inte alltför överraskande, men trevlig underhållning med lätt boknördsstämpel. Gillar, även om jag har ett par invändningar mot själva deckargåtan (går inte att tala om vilka utan att spoila, så jag struntar i det). Jag kommer säkert att läsa uppföljaren Every Trick in the Book också vad det lider. Det är liksom så enkelt och behagligt att läsa den här typen av böcker. Verklig avkoppling, nu när jag har semester och allt.
Bonuskul: jag har en namne i boken! En av agenturens bäst säljande författare är den romanceskrivande, flärd- och talangfulla Calliope. Hihi!
29 juli, 2012
27 juli, 2012
Och nu till något helt annat
Jaha, nu är Elizabeth Hands Generation Loss utläst (rec kommer!). Vad göra? Tja, det logiska steget är väl att plocka upp E L James Fifty Shades of Grey för att se vad all uppståndelse handlar om, eller hur? Hehe. Efter att ha sett megahypen som är kring EL James trilogi här i Amerikat - drygt 31 miljoner sålda ex hittills, samtliga delar i trilogin överst på topplistorna - så måste jag ju bilda mig en egen åsikt. Jag är lite rädd för att under läsningen drabbas av akut andnöd, inte av sexet utan snarare av alla språkliga fadäser som jag förstått att den ska innehålla, men det kommer säkert gå bra ...
Läser också i tidningen att ett engelskt hotell skapar rubriker genom att låta byta ut de klassiska nattduksbords-Biblarna mot exemplar av 50 Shades. Hotelldirektören berättar:
Läs hela artikeln om hotellet här och stay tuned för rapport om hur det går med min läsning.
Och så sänder vi en tacksamhetens tanke över att ryktet om att Emma Watson skulle spela Anastasia i filmatiseringen tycks ha varit fel ... Av så många anledningar!
Läser också i tidningen att ett engelskt hotell skapar rubriker genom att låta byta ut de klassiska nattduksbords-Biblarna mot exemplar av 50 Shades. Hotelldirektören berättar:
"Fifty Shades of Grey is all that people are talking about at the moment, but I know that some are too shy to buy it for themselves, hotel manager Wayne Bartholomew told the Daily Mail. I thought it would be a special treat for our guests to find it in their bedside cabinet and that includes the men too."Hm. Återstår att se hur det experimentet går. Men utan att veta vad för sorts gäster hotellet har, gissar jag nog att många av dem nog faktiskt kommer läsa en rad eller två i boken när de hittar den ...
Läs hela artikeln om hotellet här och stay tuned för rapport om hur det går med min läsning.
Och så sänder vi en tacksamhetens tanke över att ryktet om att Emma Watson skulle spela Anastasia i filmatiseringen tycks ha varit fel ... Av så många anledningar!
24 juli, 2012
Amishdeckare!
Ni minns Half Price Books som jag skrev om häromdagen? Nu har det visat sig att om man bara kör en liten bit åt andra hållet från där vi bor, så kommer man till ytterligare en av kedjans butiker. Den här, nyupptäckta, är ännu större och har ännu roligare böcker. Gah! Jag och maken tillbringade en timme där och kom ut med en hel påse böcker. Jag fyndade bland annat en amishdeckare: Karen Harpers Return to Grace. Både titel och författare är helt okända för mig, men eftersom jag har en förkärlek för allt som andas amish (fråga mig inte hur det kommer sig), var jag ju tvungen att testa när det nu nästan inte kostade några pengar alls. Den är egentligen del två i en serie (ettan heter Fall from Pride), men de ska som jag förstår det funka att läsa fristående också. Ska bli spännande att se hur den är!
Ska också bli spännande att se hur mycket pengar vi kommer att ha gjort av med på Half Price Books innan vår vistelse här är slut ...
22 juli, 2012
Köp bok - få kaffe!
Titta, en skylt som vill övertyga mig om att underhålla BÅDA mina missbruk! Bokshopping OCH kaffe, i ljuv förening. Oh. Oooh. Jag tycker att idén är ypperlig.
Skylten står utanför ett café som ligger vägg i vägg med Half Price Books, en butik som säljer begagnade böcker, skivor, tidningar, serier mm inte så långt hemifrån oss. Mycket trevligt ställe, där man kan fynda framför allt böcker som kom ut för ett par år sedan men som man av en eller annan anledning inte hann köpa då. Nu kan man få dem för en billig peng; priserna ligger i allmänhet kring 6-7 dollar för en inbunden bok i gott skick. Jag hade lite solsting när jag besökte butiken och kunde inte få min stackars solstekta hjärna att samarbeta nog för att välja ut någon bok att köpa, men jag lär ju återvända fler gånger och då är det givet att jag ska utnyttja kafferabatten!
Half Price Books är en kedja och finns på flera ställen runtom i Texas, samt i bl a Washington och Kalifornien (se lista över alla butiker här). Väl värt ett besök om man råkar befinna sig i närheten!
20 juli, 2012
Unboxing, Texas style
Man tager vad man haver, inte sant? Eftersom jag inte har varken min gigantiska katt eller min minimala hund med mig här i Amerikat, fick vår jackalope agera stand in-djur vid dagens unboxing. Som synes hade jag nu tänkt att efter premium-medlemskapet i Gillian Flynns fanclub, ansöka om provmedlemskap i den andra av bokbloggarnas stora fan clubs: den som tillägnas Elizabeth Hand. Jag har inte läst henne tidigare, men när jag nu plötsligt var på rätt sida Atlanten för att få chansen att beställa Generation Loss begagnad i jättefint skick för bara två dollar + frakt, slog jag till. Ser mycket fram emot att läsa & har naturligtvis orimligt höga förväntningar!
Jackalope? Legendariskt nordamerikanskt djur, vanligt förekommande i Texas. Dess ursprung är höljt i dunkel men en teori är att den är en korsning mellan en mördarkanin och en pygméhjort. Den är skygg men kan höras sjunga med ute i mörkret på prärien när cowboysen sitter och trallar runt lägerelden på kvällen. Den kan härma mänskliga röster men beware - den är farlig! Den är ganska sällsynt eftersom den bara kan föröka sig under åskväder med inslag av hagel, men man kan locka fram den med en skvätt whisky.
18 juli, 2012
Lyckostigen
Som en färgglad karamell är det, omslaget till Anna Fredrikssons Lyckostigen. Mycket snyggt! Dock kan jag nog såhär efter avslutad läsning tycka att det är lite vilseledande; det känns väldigt glatt jämfört med vad man hittar innanför pärmarna. Där finns istället en förvisso lättläst men ganska mörk berättelse om klass, skuld och skam. Vad tar vi med oss från vår uppväxt och hur skapar vi bilden av oss själva? Är det möjligt att lägga ett svårt förflutet bakom sig?
Johanna bor med två tonårsdöttrar i en typisk svensk småstad, där hon arbetar med missbrukare på ett behandlingshem. Hon är skicklig på det hon gör, men hon kämpar med att få ekonomin att gå ihop och är ganska bitter på exmaken Calle som valde att flytta ifrån byn för att göra karriär i Stockholm. När det visar sig att en av döttrarna blir mobbad i skolan, står Johanna handfallen. Alla hennes försök att hjälpa stjälper än värre.
Men så vinner hon på Lotto, 20 miljoner, och allt förändras. Av en slump hittar hon en lyxig vindsvåning som är till salu i Stockholm - och den visar sig ligga i samma hus som exmaken och hans nya sambo bor. Utan att tänka efter flyttar Johanna dit med döttrarna; nu ska Calle inte längre kunna smita undan ansvaret för deras gemensamma barn.
Att flytten till vindsvåningen inte riktigt går som Johanna tänkt sig är onödigt att säga. Fredriksson sätter sina karaktärer i en sjukt avig situation, och man lider med dem allihop. Det jag tycker mest om med boken är dock hur den på ett väldigt handgripligt sätt visar vilken betydelse klass fortfarande har. Calles sambo Fanny har vuxit upp med välbärgade föräldrar medan Calle helt på egen hand fått kämpa sig fram och upp. Calles osäkerhet är typisk för klassresenären när han ständigt jämför sig med de andra, de för vilka allt verkar så självklart och enkelt. Han hör till, men ändå inte. Johanna får ekonomisk skjuts på vägen upp från den där fattigdomen som nästan kväver henne, men finner sig ändå inte tillrätta. Superintressant alltsammans, och Fredriksson skriver väldigt bra om det. Väldigt konkret.
Mindre förtjust är jag dock i sättet på vilken berättelsen skrivs - det känns som om Fredriksson stundtals går i den där välbekanta show vs tell -fällan. Jag får känslan av att jag snarare läser en roman som återberättas (först hände det och då kände han såhär, sen hände det och det och det och då var det såhär...), än av att jag läser den faktiska romanen. Det är mer en redogörelse, komplett med anvisningar om hur man ska tolka karaktärernas uppförande i varje given situation, än det är en berättelse där läsaren själv får bedöma det som händer. Det är synd, för vi vet ju sedan förra boken Sommarhuset att Fredriksson kan långt bättre än så. Håller tummarna för en tredje roman som sitter som en smäck!
Andra som också har läst: SvD, GP, DN, ... och dagarna går, Bokparet.
Johanna bor med två tonårsdöttrar i en typisk svensk småstad, där hon arbetar med missbrukare på ett behandlingshem. Hon är skicklig på det hon gör, men hon kämpar med att få ekonomin att gå ihop och är ganska bitter på exmaken Calle som valde att flytta ifrån byn för att göra karriär i Stockholm. När det visar sig att en av döttrarna blir mobbad i skolan, står Johanna handfallen. Alla hennes försök att hjälpa stjälper än värre.
Men så vinner hon på Lotto, 20 miljoner, och allt förändras. Av en slump hittar hon en lyxig vindsvåning som är till salu i Stockholm - och den visar sig ligga i samma hus som exmaken och hans nya sambo bor. Utan att tänka efter flyttar Johanna dit med döttrarna; nu ska Calle inte längre kunna smita undan ansvaret för deras gemensamma barn.
Vindsvåningen i Vasastan med teppanyakikhällen! Minns ni? |
Mindre förtjust är jag dock i sättet på vilken berättelsen skrivs - det känns som om Fredriksson stundtals går i den där välbekanta show vs tell -fällan. Jag får känslan av att jag snarare läser en roman som återberättas (först hände det och då kände han såhär, sen hände det och det och det och då var det såhär...), än av att jag läser den faktiska romanen. Det är mer en redogörelse, komplett med anvisningar om hur man ska tolka karaktärernas uppförande i varje given situation, än det är en berättelse där läsaren själv får bedöma det som händer. Det är synd, för vi vet ju sedan förra boken Sommarhuset att Fredriksson kan långt bättre än så. Håller tummarna för en tredje roman som sitter som en smäck!
Andra som också har läst: SvD, GP, DN, ... och dagarna går, Bokparet.
16 juli, 2012
I det förfallna huset intill den gröna sjön
Åh! Älskar den här miljön! Hur många ruggiga romaner känner man inte smyger sig på bara av att titta sig omkring här? Det förfallna gamla huset, det gröna vattnet i sjön, de slingrande växterna, de handflatestora svarta fjärilarna som fladdrar förbi och den klibbiga värmen ... Kanske är jag felprogrammerad, men jag tänker omedelbart mord och allehanda andra ruskigheter. Som en roman i promenadform, typ.
Bilderna är tagna under vår utflykt till San Antonio Botanical Garden - helt klart ser botaniska trädgårdar lite annorlunda ut här borta än hemma ... Väl värt ett besök, om inte bara för att få mata de där små sköldpaddorna i dammen. Maken gjorde det men blev då attackerad av en stor vit gås som också ville ha godsaker. Den var mycket påstridig (Death by Duck eller kanske Gone Goose Gone, kunde den där ruggiga romanen heta ...)
Just det här är från delen de kallar Texas Native Trail, där man kan kika på sånt som är vanligt här. Hoppas få se mycket mer av det framöver, i vild version!
14 juli, 2012
Amazing Gillian
Jag gör varken understrykningar eller hundöron i mina böcker, men om jag gjorde det skulle Gillian Flynns Gone Girl vara full av markerade rader och stycken. För jäklar, så hon kan formulera sig! Flera gånger under läsningen stannar jag upp, i ren och skär förundran över hur hon lyckats komma på just den där ordvändningen, just den där bilden som passar så perfekt och ändå känns så 100 % originell. Helt outstanding.
När jag sedan har läst ut boken, kan jag lite matt konstatera att det där med outstanding inte bara gäller språket, utan ganska mycket alltihop. Gone Girl är så snyggt komponerad och så bra att jag blir mörkrädd (kan man även bli av andra anledningar efter att ha läst den). Flynn får mig att känna lite grann som när jag läste Curtis Sittenfelds American Wife; hon är en sådan där författare som skriver så sjukt bra att det stundtals närmast ter sig överjordiskt. En sådan som trots att själva romanbygget är gigantiskt och komplicerat, skriver med så lätt hand att det inte tycks vara någon ansträngning alls. De skrämmer mig lite, de där superförfattarna, men oj så trist det skulle vara utan dem.
Så ni får förlåta mig, ni läsare som sitter där ute och är utleda på bokbloggar-lovsånger till Gillian Flynn. Är hon så bra? undrar ni. Ja, säger jag. Jag tycker om hur Gone Girl börjar med ett rätt vanligt deckar-upplägg; Nick och Amy är det hippa, välbärgade paret från New York som efter att ha blivit arbetslösa flyttar till Nicks barndomsstad i Missouri för att ta hand om hans döende mor - men inget blir som de har tänkt sig för på deras 5-åriga bröllopsdag försvinner plötsligt Amy. Dörren till villan på vid gavel, strykjärnet fortfarande på, tecken på strid i vardagsrummet. Så långt är allt ganska vanligt deckarmässigt. Men sedan. Oj. Oj och oj igen. Det är av största vikt att inte spoila här, så jag nöjer mig med att säga att du garanterat kommer bli överraskad. Både en och två och sju gånger. Allt eftersom man förstår mer och mer, blir det läskigare och läskigare. Skildringen av Nick och Amy - gaaah. Gaaaah!
Så - jag lär få satsa på något slags premium-medlemskap i Gillians fanclub efter det här. Finns det? Om inte, uppfinner jag det i detta nu.
Bonuskul: Gone Girl är på väg att bli film; Gillian själv ska skriva manus och bl a Reese Witherspoon ska producera. Flynn sägs ha fått ett sjusiffrigt belopp för rättigheterna.
Bonusfråga: i slutet av boken tackar Gillian sin familj, och kallar då sin son Flynn. Alla andra nämns vid förnamn, så jag undrar bara om barnet heter Flynn Flynn?? (Nej, jag antar att barnet har pappans efternamn Nolan. Eller?)
Andra som också har läst: Helena hos English Bookshop, Helen Alfvegren, Boktok 73, Bokstävlarna.
När jag sedan har läst ut boken, kan jag lite matt konstatera att det där med outstanding inte bara gäller språket, utan ganska mycket alltihop. Gone Girl är så snyggt komponerad och så bra att jag blir mörkrädd (kan man även bli av andra anledningar efter att ha läst den). Flynn får mig att känna lite grann som när jag läste Curtis Sittenfelds American Wife; hon är en sådan där författare som skriver så sjukt bra att det stundtals närmast ter sig överjordiskt. En sådan som trots att själva romanbygget är gigantiskt och komplicerat, skriver med så lätt hand att det inte tycks vara någon ansträngning alls. De skrämmer mig lite, de där superförfattarna, men oj så trist det skulle vara utan dem.
Så - jag lär få satsa på något slags premium-medlemskap i Gillians fanclub efter det här. Finns det? Om inte, uppfinner jag det i detta nu.
Bonuskul: Gone Girl är på väg att bli film; Gillian själv ska skriva manus och bl a Reese Witherspoon ska producera. Flynn sägs ha fått ett sjusiffrigt belopp för rättigheterna.
Bonusfråga: i slutet av boken tackar Gillian sin familj, och kallar då sin son Flynn. Alla andra nämns vid förnamn, så jag undrar bara om barnet heter Flynn Flynn?? (Nej, jag antar att barnet har pappans efternamn Nolan. Eller?)
Andra som också har läst: Helena hos English Bookshop, Helen Alfvegren, Boktok 73, Bokstävlarna.
12 juli, 2012
Viktoriansk, skandalös och skitsnygg
Min superkraft tycks vara att hitta übersnygga spännande böcker som jag vill läsa men inte riktigt tycker jag har råd att köpa för tillfället. Senast i raden är Kate Summerscales nya, Mrs Robinson's Disgrace, som lägligt stod och ropade mitt namn när jag kom in på bokhandeln. Den är inte bara vådligt vacker med sitt fiiiiina omslag (live är mönstret kopparfärgat, metalliskt och mystiskt glimmande), utan verkar också hemskt intressant.
Liksom Summerscales förra bok The Suspicions of Mr Wicher, handlar Mrs Robinson's Disgrace om ett verkligt och synnerligen skandalöst rättsfall i viktorianska England. Här är det en man som hittar sin hustrus dagbok, läser den - och till sin fasa upptäcker att den är full av redogörelser för romantiska möten med inte mindre än tre andra män. I synnerhet handlar det om dr Edward Lane, som är en gift vän till familjen. Relationen till honom beskrivs på ett sätt som får maken att tro att den inte bara varit romantisk, utan sexuell. Det blir början till en synnerligen komplicerat och uppmärksammat rättsfall, där maken ansöker om skilsmässa och hustrun hävdar att hon var sinnessvag och att alltsammans bara var påhittat. Ingen enkel sak att göra i dåtidens England, kan man säga ...
"A compelling story of romance and fidelity, insanity, fantasy and the boundaries of privacy in a society clinging to rigid ideas about marriage and female sexuality, Mrs Robinson's Disgrace brings vividly to life a complex, frustrated Victorian wife, longing for passion and learning, companionship and love", skriver Amazon.
Ooooh kööööpa, tänker jag ... Skulle den mot förmodan visa sig vara dålig, kan jag ju ha den som dekoration i hyllan ...
Läs mer om boken och hör Kate Summerscale berätta om den på dess hemsida.
Liksom Summerscales förra bok The Suspicions of Mr Wicher, handlar Mrs Robinson's Disgrace om ett verkligt och synnerligen skandalöst rättsfall i viktorianska England. Här är det en man som hittar sin hustrus dagbok, läser den - och till sin fasa upptäcker att den är full av redogörelser för romantiska möten med inte mindre än tre andra män. I synnerhet handlar det om dr Edward Lane, som är en gift vän till familjen. Relationen till honom beskrivs på ett sätt som får maken att tro att den inte bara varit romantisk, utan sexuell. Det blir början till en synnerligen komplicerat och uppmärksammat rättsfall, där maken ansöker om skilsmässa och hustrun hävdar att hon var sinnessvag och att alltsammans bara var påhittat. Ingen enkel sak att göra i dåtidens England, kan man säga ...
"A compelling story of romance and fidelity, insanity, fantasy and the boundaries of privacy in a society clinging to rigid ideas about marriage and female sexuality, Mrs Robinson's Disgrace brings vividly to life a complex, frustrated Victorian wife, longing for passion and learning, companionship and love", skriver Amazon.
Ooooh kööööpa, tänker jag ... Skulle den mot förmodan visa sig vara dålig, kan jag ju ha den som dekoration i hyllan ...
Läs mer om boken och hör Kate Summerscale berätta om den på dess hemsida.
11 juli, 2012
Hur luktar Jane Austen?
Luktar Jane Austen godare än Oscar Wilde?
I det här fallet, definitivt ja.
Jag hittade en hel liten serie litterära doftljus på bokhandeln, där varje doft fått namn efter en författare. Exakt hur vem fått vilken doft är oklart, för det fanns såvitt jag kunde se ingen koppling mellan förut nämnde Oscar Wilde och den synnerligen läskiga doften av billigt, gubbigt rakvatten som han fått sätta namn på. Jane Austen däremot, luktade mycket gott. Lite blommigt, trädgårdigt, sådär. Funderar på att köpa.
Ljusen tillverkas av Paddywax.
10 juli, 2012
Scrabble - book lover's edition
Oooh!!! Behöver jag säga att jag väldigt gärna skulle vilja ha ett sånt här?? (Maken - det här är en hint inför kommande födelsedagar och annat, om det inte redan framgår ...)
Det finns två spelsätt att välja mellan, antingen vanligt Scrabble eller bok; i det senare får man bonuspoäng för ord med litterär anknytning (fråga mig inte hur de räknar det, dock), samt att man har något som heter Plot Twist Cards (ska tydligen öka spänningen på något sätt, oklart hur). Spelet torde vara givet på alla bokbloggsträffar, eller vad säger ni?!?
09 juli, 2012
You may also like ...
Det här är smart: när jag handlade cozy crime och en reseguide på vår lokala Barnes & Noble häromdagen, fick jag tillsammans med kvittot en sån här liten flärp med You may also like ...-tips.
Det är faktiskt första gången någonsin jag får en sån, åtminstone automatiskt i kassan, men varför är det ingen annan som har tänkt på att man kan göra så? Jättesmart, ju! I nätbutikerna får man det alltid, så varför inte också i den fysiska bokhandeln? Det förutsätter naturligtvis att butiken har ett tillräckligt bra datasystem för att klara av att ge rekommendationer, men så länge de har det - skitsmart! Andra butiker: härma gärna, tack!
Det är faktiskt första gången någonsin jag får en sån, åtminstone automatiskt i kassan, men varför är det ingen annan som har tänkt på att man kan göra så? Jättesmart, ju! I nätbutikerna får man det alltid, så varför inte också i den fysiska bokhandeln? Det förutsätter naturligtvis att butiken har ett tillräckligt bra datasystem för att klara av att ge rekommendationer, men så länge de har det - skitsmart! Andra butiker: härma gärna, tack!
06 juli, 2012
Farlig värmebölja
Värmeböljan ligger tung över
Stockholm, och under några tryckande varma veckor driver Maria och
hennes vänner omkring i stan. De festar, går på spelningar, repar
med bandet, hänger. Maria vet att hon egentligen borde ta sig samman
och äntligen komma igång med att ta det där körkortet som hennes
föräldrar tjatar om, men som så mycket annat blir det liksom
aldrig av. Att hennes lyckade, välordnade övre medelklassfamilj
hela tiden berättar om hur bra det går för alla deras bekanta,
hjälper inte direkt heller.
Så möter hon Emmy, och allt annat
bleknar bort i jämförelse. Emmy är vacker, modig, originell, och
har skimrande intensiva ögon. Maria som aldrig tidigare har varit
intresserad av tjejer, finner sig plötsligt handlöst förälskad
och inleder ett förhållande med Emmy trots att hon hela tiden hör
rykten om hur strulig hon varit i tidigare relationer. För Maria blir Emmy allt.
Trots att den sorteras in i skräckfacket, läser jag länge Johanna Strömqvists debtroman Smittad
främst som en kärlekshistoria. Strömqvist skriver bra och
realistiskt om hur det är att drabbas av den där enorma
förälskelsen som suddar ut allt annat, hur det är att bara vilja
vara med den andra, att inte bry sig om något utanför. Lika bra
skriver hon om hur hemskt det känns när det plötsligt dyker upp
små detaljer som stör och oroar, och om hur Emmys ständiga
festande och drogmissbruk slår sprickor i förhållandet.
Så småningom glider dock berättelsen långsamt över i något annat, när Maria börjar ana att Emmy kanske är inblandad i något större, mörkare, något som
kan vara farligt för dem båda två. De där våldtäkterna och
överfallen som plågat stan hela sommaren – vem eller vad ligger
egentligen bakom dem?
Smittad har ett starkt driv i berättelsen och jag läser snabbt för att få veta vad som ska hända. Någonstans i mitten av boken börjar det dock kännas lite segare; berättelsen tappar fart som om den väntar på något. När sedan det skräckiga väl dyker upp, känns det trots att det stundtals är både våldsamt och blodigt ganska tamt och nästan lite ointressant. The big bad framstår som en rätt blek figur (no pun intended, haha) och hela skräckdelen av plotten känns lite formulär 1a. Skräckdelen av berättelsen blir tyvärr aldrig lika bra, välskriven och intensiv som kärlekshistorien, och det är synd. Som jag förstått det ska det dock bli ytterligare två böcker i samma serie, så det är inte slut ännu. Smittad är ojämn men har många bra sidor, så det ska bli spännande att se hur Strömqvist väljer att fortsätta.
Tack till Mix förlag för rec ex!
Andra som också har läst: DN, Beroende av böcker, Eli läser och skriver, Swedish zombie, SvD, Bokhora, Bokstävlarna.
05 juli, 2012
Arroganta grodans vinimport
När jag blir stor, då ska jag starta en vinimportfirma och importera vin enbart baserat på om dryckerna ifråga har skojiga etiketter på flaskorna. Jag tänker mig till exempel att den här snubben har helt rätt attityd för att vara med på vilken bokbloggsträff eller poesiuppläsningskväll som helst:
Arrogant Frog heter vinet, och det ska drickas ikväll för att fira 4:e juli. Yum!
Arrogant Frog heter vinet, och det ska drickas ikväll för att fira 4:e juli. Yum!
03 juli, 2012
Vålnader på Borgeby slott
Att vara i Texas är kul, att flyga
till Texas – not so much. Särskilt inte när man som jag råkar ut
för först ett inställt flyg, sedan ett annat flyg som blir flera
timmar försenat eftersom det krockat med en fågel strax efter start
(jo, sånt händer tydligen), vilket gör att man missar sin
anslutning och blir tvungen att sova över ensam på ett trist hotell
mitt ute i ingenstans ... Inte kul. När allt det där och lite annat
smått och gott hände mig på hitresan, var jag väldigt tacksam
över att ha laddat paddan med bra läsning, bland annat i form av Frida
Skybäcks Den vita frun. Den lyckades med konststycket att förflytta
mig från den trista väntan på flyget till Borgeby slott, sent
1700-tal. Inte illa jobbat!
I Den vita frun följer vi föräldralösa Maria som kommer till Borgeby slott som sällskapsdam åt unga Juliana Bielke. Julianas mamma
har tillsammans med slottsfrun ordnat ett besök så att deras
respektive barn kan möta varandra, eftersom samtliga är i
giftasmogen ålder. Väl på slottet råkar dock Maria ut för en serie
oförklarliga, obehagliga och underliga händelser, och när hon
försöker fråga familjen om vad det kan vara, tiger alla, samtidigt
som en av sönerna gör förvirrande närmanden mot Maria. Ju längre
tiden går, desto tydligare blir det att allt inte står rätt till
på slottet. Borgeby rymmer hemligheter, familjen har baktankar och
på något sätt tycks Maria själv vara centrum för alltsammans.
Den vita frun är hälften-hälften
spökhistoria och kärleksroman. Det är kanske inte så svårt att
gissa hur det går i någondera delen av berättelsen, men det gör
faktiskt inte så mycket. För mig ligger den stora behållningen i
skildringen av karaktärer och miljöer, som båda känns väldigt
levande. När det kommer till miljöerna och de tidstypiska delarna
av berättelsen märks det här, precis som i förra boken, Charlotte Hassel, att
Frida Skybäck har lagt ner mycket arbete på research. Hon lyckas
alldeles utmärkt med att skapa en trovärdig scen för berättelsen
att utspelas på. Det känns verkligen 1700-tal, och jag gillar det skarpt. Jag blir
även jättenyfiken på att åka till Borgeby slott – det ligger
nära hemma i Skåne – trots att jag under en period för några år
sen dagligen passerade det på väg till jobbet, har jag faktiskt
aldrig varit där. Det får helt klart bli ändring på det när
USA-vistelsen är slut!
Tack till Frank förlag för rec ex!
Passa också på att kika in på Frida Skybäcks blogg!
01 juli, 2012
Paus-kaktus
Under tiden lovar jag att läsa ut Smittad och komma med åsikter både om den och om Frida Skybäcks Den vita frun, som jag läste ut på flyget hit. Hoppas också äntligen kunna få påbörja Gillian Flynns Gone Girl - förstå frustrationen i att äntligen ha den liggande hemma och så inte ha tid att läsa den ...