Lyckostigen

Som en färgglad karamell är det, omslaget till Anna Fredrikssons Lyckostigen. Mycket snyggt! Dock kan jag nog såhär efter avslutad läsning tycka att det är lite vilseledande; det känns väldigt glatt jämfört med vad man hittar innanför pärmarna. Där finns istället en förvisso lättläst men ganska mörk berättelse om klass, skuld och skam. Vad tar vi med oss från vår uppväxt och hur skapar vi bilden av oss själva? Är det möjligt att lägga ett svårt förflutet bakom sig?

Johanna bor med två tonårsdöttrar i en typisk svensk småstad, där hon arbetar med missbrukare på ett behandlingshem. Hon är skicklig på det hon gör, men hon kämpar med att få ekonomin att gå ihop och är ganska bitter på exmaken Calle som valde att flytta ifrån byn för att göra karriär i Stockholm. När det visar sig att en av döttrarna blir mobbad i skolan, står Johanna handfallen. Alla hennes försök att hjälpa stjälper än värre.

Men så vinner hon på Lotto, 20 miljoner, och allt förändras. Av en slump hittar hon en lyxig vindsvåning som är till salu i Stockholm - och den visar sig ligga i samma hus som exmaken och hans nya sambo bor. Utan att tänka efter flyttar Johanna dit med döttrarna; nu ska Calle inte längre kunna smita undan ansvaret för deras gemensamma barn.

Vindsvåningen i Vasastan med teppanyakikhällen! Minns ni? 

Att flytten till vindsvåningen inte riktigt går som Johanna tänkt sig är onödigt att säga. Fredriksson sätter sina karaktärer i en sjukt avig situation, och man lider med dem allihop. Det jag tycker mest om med boken är dock hur den på ett väldigt handgripligt sätt visar vilken betydelse klass fortfarande har. Calles sambo Fanny har vuxit upp med välbärgade föräldrar medan Calle helt på egen hand fått kämpa sig fram och upp. Calles osäkerhet är typisk för klassresenären när han ständigt jämför sig med de andra, de för vilka allt verkar så självklart och enkelt. Han hör till, men ändå inte. Johanna får ekonomisk skjuts på vägen upp från den där fattigdomen som nästan kväver henne, men finner sig ändå inte tillrätta. Superintressant alltsammans, och Fredriksson skriver väldigt bra om det. Väldigt konkret. 

Mindre förtjust är jag dock i sättet på vilken berättelsen skrivs - det känns som om Fredriksson stundtals går i den där välbekanta show vs tell -fällan. Jag får känslan av att jag snarare läser en roman som återberättas (först hände det och då kände han såhär, sen hände det och det och det och då var det såhär...), än av att jag läser den faktiska romanen. Det är mer en redogörelse, komplett med anvisningar om hur man ska tolka karaktärernas uppförande i varje given situation, än det är en berättelse där läsaren själv får bedöma det som händer. Det är synd, för vi vet ju sedan förra boken Sommarhuset att Fredriksson kan långt bättre än så. Håller tummarna för en tredje roman som sitter som en smäck!

Andra som också har läst: SvD, GP, DN, ... och dagarna går, Bokparet.