Att läsa e-böcker på iPad

Att kunna sitta hemma i soffan, komma att tänka på en bok och att sedan bara behöva klicka på en knapp för att två sekunder senare ha den i sin ägo - där har ni det allra bästa med hela e-bokssaken. Efter två veckor som nybliven iPad-ägare och e-boksläsare, är det där det jag gillar allra bäst. Att kunna stilla sitt habegär omedelbart, och att kunna läsa det jag vill ha just där, just då. Troligtvis är det också precis samma sak som kommer leda mig till ruinens brant; har man väl registrerat sig hos Amazon behöver man inte ens ta fram kreditkortet för att köpa Kindleböcker. Livsfarligt, I tell you. Livsfarligt.

Så, hur fungerar det då att läsa e-böcker på iPad? Jag lovade ju att jag skulle rapportera.
Över förväntan, är svaret. Jag är positivt överraskad.

På plussidan:

• Tillgängligheten - det mesta finns anpassat för iPad och det går att läsa böcker i flera olika format och från flera olika leverantörer, både svenska och utländska. 
• Lätt att ladda ner de olika läsarna och få dem att fungera. Det största problemet här var att förstå hur man skulle bära sig åt med bibliotekslånen - man skickas runt på väldigt många olika ställen för att läsa om hur det går till, när det egentligen är hur enkelt som helst. Biblioteket borde skriva ihop en egen guide istället för att bara hänvisa till andras. 
• Att man kan stryka under, markera text och göra anteckningar utan att förstöra boken. Jag ogillar annars att stryka under just eftersom jag inte vill kladda ner. 
• Den upplysta skärmen; vår ena läslampa vid soffan har gått sönder och nu klarar jag mig utan den. Förträffligt så här mitt i vintern. Kanske mindre bra till sommaren, om man vill läsa utomhus. 
• Det tar ingen plats. Det låter ju som en självklarhet, men det tål att påpekas ändå. Hur många böcker som helst - ingen plats. I det här hemmet är det ett smärre mirakel. Det är perfekt för alla de där titlarna som man bara vill läsa en gång. 

På minussidan:

• Lite tung att hålla om man sitter länge/ligger i sängen och läser. Svårt att hitta ett bekvämt grepp. 
• Den känns ömtålig och stöldbegärlig. Skulle nog inte våga ha med den t ex på daglig jobbpendling på tunnelbana/buss. Strandläsning går fetbort, om man säger så.
• Måste laddas ganska ofta. 
• I viss belysning blänker det mycket i skärmen och reflexerna gör det svårt att läsa. 

Eftersom jag använder paddan i jobbet, och därmed behöver den till även andra saker än att läsa e-böcker, känns den sammantaget som ett bra val. En Kindle hade inte räckt till, men hade annars troligen varit att föredra eftersom den är så liten och smidig att ha med.

Om man känner att man saknar den trygga full bokhylla-känslan, går det att ordna. Här en variant från gelaskins.com

De olika e-bokläsarna/koncepten får också olika betyg. Överlägset bäst fungerar Kindle. Det är enkelt att registrera sig och ladda ner vad som behövs, och den ger absolut bäst och bekvämast läsning eftersom man kan anpassa sidornas utseende i så hög utsträckning. Det är också väldigt käckt att den har en inbyggd ordlista (peka på ordet du inte förstår så kommer en förklaring, eller peka+tryck på annan knapp, så googlar den automatiskt det ordet åt dig/slår upp det på Wikipedia). Extremt smidigt och användarvänligt, alltsammans. Och nej, jag är inte sponsrad av Amazon. De har bara kommit lite längre med det här än alla andra.

Bluefire reader (som bibliotekslånen hamnar i) funkar ok men är ingen favorit. Man kan inte anpassa sidornas utseende i lika stor grad, vilket gör att det är lite mer ansträngande att läsa.

Dito är en bra sak som fungerar smidigt och ger läsvänliga sidor. Själva konceptet känns dock som att det är lite nytt och outvecklat ännu; här finns väldigt mycket mer de skulle kunna göra på själva sajten för att det ska bli bättre/roligare/enklare att hitta det man söker. Men det kommer säkert så småningom.

Trinity College Library. Svårt att göra med e-böcker. 

Så - kommer Calliope att överge boken för e-boken? Nej. Definitivt inte. Jag gillar min padda och den har många bra egenskaper, men den är ju fullständigt renons på känsla. Jag har tänkt rätt mycket på det under de här veckorna. När man läser en e-bok får man bara texten, och det är då man förstår att en bok är otroligt mycket mer än bara texten. Mycket av det jag gillar med böcker och läsande sitter i just det där andra, allt det där runtomkring. E-böcker och böcker är två helt olika saker, bra på två helt olika sätt. Ni kan vara övertygade om att jag kommer fortsätta med båda delarna här på bloggen.

Gott nytt år på er allesammans!

Jane Eyre på bio

Fin, julig sak att göra i mellandagarna: gå på matiné! Himla mysigt på alla sätt. Känns om inte annat lyxigt att kunna gå på bio mitt på dagen. Fästmannen och jag gick till stans trevligaste biograf och såg den nya filmatiseringen av Jane Eyre, med Mia Wasikowska och Michael Fassbender i huvudrollerna. Eftersom Jane Eyre är en av mina favoritklassiker alla kategorier, var jag lite nervös över vad de skulle ha gjort med den - men det hade jag inte behövt vara. Det var en alldeles utmärkt filmatisering, som håller sig relativt nära boken. 

Bäst gillade jag miljöerna och att de hade bevarat så pass mycket av den lite skräckiga, gotiska stämningen som boken har. Det finns vissa scener som är alldeles underbart mörka och läskiga. För anglofilen/slottsfanatikern finns här enormt mycket fint att titta på. Till Thornfield Hall har de bland annat använt slottet Haddon Hall i Derbyshire, och det passar verkligen bra. Fint och tjusigt, men samtidigt med den där mörka, dystra och lite lätt olycksbådande känslan som huset i boken har. Jag rekommenderar en bildgoogling för den som vill se mer!

Mia Wasikowska är mycket bra som Jane - ingen direkt överraskning med tanke på att hon redan tidigare gjort så bra ifrån sig som Alice hos Tim Burton. Michael Fassbender är också duktig, men jag tycker att han är lite för finlemmad och välvårdad för att passa som Mr Rochester. Jag skulle hellre ha velat se någon som var lite mer rough. Jag skulle också gärna ha vridit upp det engelsk-engelska inslaget lite mer. Filmen känns mer engelskspråkig än engelsk (om det går att förstå vad jag menar med det?). Jag skulle vilja ha lite mer BBC och Downton Abbey-stilad anglofili över alltsammans.
Men på det stora hela - en riktigt bra filmatisering. Gå och se om ni har möjlighet, och titta för all del på trailern nedan om ni inte redan har sett den!

Kära Arnaldur

Kära Arnaldur, vad har hänt? Jag brukar läsa dina böcker med stor entusiasm och har väntat länge på Svart himmel - men ... den är faktiskt ganska jättetrist. Eftersom jag numera lever efter livet är för kort för att läsa dåliga böcker-principen, kommer jag lämna tillbaka den till biblioteket utan att ha läst ut den. Fallet du har hittat på den här gången är inte spännande, Sigurdur Oli som ska utreda det är mest bara osympatisk, och språket du använder för att berätta alltsammans är farligt nära kliché-gränsen.
Till nästa gång, Arnaldur, vore det därför bra om du tog och hämtade hem Erlendur från den där turen du skickat ut honom, och så vill jag ha en spännande, välskriven bok med ett intressant fall. Ok?

Andra som har läst: Bokbabbel, Bokbrus, Annika, Bokstunder.

Ljust, fräscht & kanske lite menlöst

Jag blir inte riktigt klok på Fredrik Lindström. Vad vill han egentligen med sina noveller och sitt skönlitterära skrivande? Jag läser När börjar det riktiga livet? och blir väldigt osäker på hur jag ska tolka de fjorton novellerna. Det är något i tonen, i berättarrösten, stilen och ordvalet som gör att jag inte kan bestämma mig för hur de ska läsas. Är de ironiska? Är det meningen att jag ska skratta? Driver han med karaktärerna eller menar han allvar? Och vad menar han i så fall? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Jag vill minnas att jag hade ungefär samma känsla när jag läste Lindströms förra novellsamling, Vad gör alla superokända människor om dagarna? Det vilar något vagt irriterande ofärdigt över texterna, något som skulle kunna vara intressant påbörjas men sedan lämnas hängande i luften utan att varken ha gjort till eller ifrån. Att den boken skulle ha sålt i 270000 ex och därmed vara Sveriges mest sålda genom tiderna som förlaget nu framhäver, känns lite underligt (kanske rentav lite tragiskt, med tanke på hur många andra bättre novellsamlingar det finns).
Lindström skriver inte dåligt, absolut inte, men han är långt ifrån en fullfjädrad novellförfattare. Det känns nästan som om han är rädd för att ta saker och ting på allvar; att han hellre stannar i det halvironiska Ljust & Fräscht-sättet att skriva som han odlade i showen med Schyffert. Vi ser på oss själva, ser alla småkonstiga saker vi har för oss och skrattar lite osäkert åt alltsammans, typ. Det funkar inte jättebra i bokform.

Det jag framför allt irriterar mig på är att det känns som om Lindström har en massa bra uppslag, att han presenterar flera intressanta scenarion, men att han sedan inte gör så mycket av dem. Han skrapar lite på ytan, visar oss att så här ser det ut - och sen är det slut. Inget mer, inget djupare. Jag blir frustrerad, för jag tycker att det känns som slöseri med bra idéer. Trendkänslig, underhållande och lättläst skildring där det är lätt att känna igen samtiden, javisst - men sen då? Det säger ju just ingenting? Jag kan ha svårt för noveller i god tid just eftersom jag inte gillar att de alltid tar slut just när man börjat komma in i dem, och här är det väldigt mycket så. Lindström skulle kunna göra så väldigt mycket mer, men istället blir det mest bara ljust, fräscht och kanske lite menlöst.

Andra som också har läst: Bernur, Bokmania, Kulturbloggen, Sydsvenskan, SvD, GP, Expressen.

GOD JUL!

Må katt-tomten bringa er många ljuvliga bokpaket och stor lycka!

Julkramar // Calliope

Calliope är med iPad

Ni som känner mig vet att jag hyser en stor kärlek till mina böcker; jag inte bara läser dem utan klappar gärna lite på dem i hyllan när jag går förbi. Pysslar om dem och ser till att de har det bra. Postar oförsvarligt många bokhyllebilder på bloggen, och oooh:ar över vackra bibliotek.

Det är därför ingen överdrift att säga att jag känner mig lite ovan när jag nu å jobbets vägnar har blivit med iPad, på vilken jag bland annat ska läsa böcker. Är dock mycket nyfiken på att testa! Redan nu kan man konstatera att för den som enbart vill läsa böcker, är en Kindle eller liknande ett bättre alternativ, eftersom den väger betydligt mindre än iPaden och dessutom är snällare mot ögonen. Men jag ska som sagt jobba med annat också, så då räcker tyvärr inte enbart läsplatta till.

Böckerna ni ser på bilden tillhör inte flickan som har skrivit inlägget ...

Hittills har jag laddat ner appar för bl a Dito och Kindle. Via Kindle har jag dels laddat ner en gratisbok (bara en sån sak - man kan få gratis böcker!) om viktorianska sinnessjukhus (det låter väldigt mycket jag), dels fixat julläsning i form av Dash & Lily's Book of Dares som jag tänkte skulle passa någonstans mellan pepparkakorna och julklappsöppnandet.

Att handla via Kindle var fånigt enkelt och mycket farligt; det känns ju inte som om man handlar så det är väldigt lätt att klick-klick-klicka hem lite mer än det var tänkt. Handlar man i en fysisk butik, får man ju åtminstone bära hem tunga kassar som straff, så då märker man mer vad man har gjort. Här är det snarare: ooops, nu fanns det visst tre böcker här, och oj... Det kan alltså hända att jag är bankrutt redan innan nyår. Hur det än går, lovar jag att rapportera om utfallet, och om hur det är att köpa-låna-läsa böcker på iPad.

Jag är lucka 18!

Men ooh, jag har blivit lucka 18 i Fiktiviteters fina julkalender helt utan att märka något! Jag skyller på julstress; min reader och jag är just nu inte i synk, milt uttryckt... Anyhoo, så himla roligt!
Calliope har en synnerligen pricksäker förmåga att gräva fram en massa litterära prylar som när man läser om dem och ser bilder av dem på bloggen inser att man nog inte kan leva utan, skriver Fiktiviteter.
Tack, säger jag! Och hehe - vänta bara, så ska vi se vad mer jag kan gräva fram som väcker habegär...

Deep down south

Dirt roads som leder rakt ut i ingenstans, skallerormar som hittas i brevlådor, sausage biscuits som äts på flottiga diners, vapen som hanteras av unga dammiga män och äldre dito, igenbommade butiker och stilla vattendrag där lik plötsligt flyter upp - i Tom Franklins Mississippi är vi verkligen djupt ner i den amerikanska södern, med allt vad det innebär. Det är varmt, svettigt, släpigt och våldsamt. Ganska oemotståndligt, med andra ord. Åtminstone i bokform.

I centrum för Tom Franklins Crooked Letter, Crooked Letter står Silas och Larry, polis respektive outcast i den lilla staden Chabot. En ung flicka har försvunnit, och allas misstankar riktas mot Larry eftersom han redan varit misstänkt för ett liknande fall, för länge sedan. Det löstes aldrig, men i bybornas ögon var Larry skyldig. Scary Larry, kallar de honom. När det nya försvinnandet sker, hamnar Larry åter i fokus. Men vad var det egentligen som hände den där mörka kvällen för så många år sedan?

Crooked Letter, Crooked Letter utspelas till lika stor del i det förflutna som i nuet. Både Larry och Silas visar sig bära på hemligheter, och är inte alls de personer man i förstone tror. Även om det finns både mord och annat i boken, är den inte att betrakta som en deckare; tvärtom är den en av de de där böckerna som faktiskt gör skäl för beteckningen kriminalroman.
Jag hade av någon anledning fått för mig att den skulle vara en mer klassisk deckare, och blev därför lite konfunderad. En smula otålig också - Franklin berättar sin historia lååååångsamt, och just nu hade jag kanske hellre läst något mer lite mer action. Men det felet ligger hos mig och ska inte hållas emot Franklin. För den som söker en stämningsfull (och stundtals ganska läskig) bild av amerikanska södern, eller en välskriven berättelse om två udda män, är Franklins bok perfekt.

Andra som också har läst: Dark Places, Bokbabbel, boktok73, Annika (aklb),

Liljestrand och männen

Två morgnar i rad har jag sett honom nu, samme man. Strax före klockan sju kommer han springande in mot stan längs gatan utanför. Han är ung och vältränad och springer snabbt. Det är Kandidaten, tänker jag. Professorn, CC, måste ha hamnat efter. 

Naturligtvis är det bara jag som inbillar mig - men efter att ha läst Jens Liljestrands Adonis, kan jag inte låta bli att le när jag ser den där mannen springa med långa, snabba steg genom vintermörkret. Det är precis som i boken, precis så springer en av karaktärerna morgon efter morgon, på just den gatan. Jag tycker om de där tillfällena när man plötsligt råkar på någon som tycks vara tagen rakt ur en eller annan bok man läst. 

Jag tycker också mycket om Adonis. Den känns som en utveckling av det som var så bra med novellerna i Paris-Dakar, och det är roligt att Liljestrand här får möjlighet att skriva långt, att fördjupa berättelsen. I Adonis möter vi en grupp män i yngre medelåldern, som samlats för en grabbhelg på landet. En gång var de nära vänner: under studenttiden i mitten av 1990-talet i Lund utgjorde de kören Adonis. Men att det var länge sedan blir snabbt skrämmande klart när alla anlänt till stugan. Mycket har hänt, och de är inte längre de personer de en gång var. 

Vi får följa de sju männen i var sitt kapitel med tillbakablickar på åren i Lund. Allteftersom berättelsen fortsätter, blir det mer och mer obehagligt när man förstår vad som pågick (och fortfarande pågår). Liljestrand är skicklig på att portionera ut information i små små bitar, och rasande duktig på att hela tiden vrida berättelsen en liten aning för att visa hur olika en och samma händelse kan upplevas beroende på vems ögon man ser den genom. Jag gillar det skarpt. Ibland kan det bli lite förvirrande att hålla ordning på alla namn och relationer, men det fungerar för det mesta. 

Det som främst fångar mig är personporträtten. Jag köper inte riktigt alla vändningar i plotten (framför allt inte på slutet, men det är svårt att säga något om det utan att spoila, så jag låter bli), men är villig att bortse från dem bara för att tillsammans med Liljestrand få kika in i de här människornas huvuden. Det är något med sättet han skildrar män på; det fanns där redan i Paris-Dakar, men kommer ännu mer fram i Adonis eftersom den utspelar sig i en så maskulint dominerad miljö. Otroligt spännande att läsa om - och otroligt skönt att inte vara man själv om det är så det känns ...

Så - mycket bra bok! Den lever upp till de högt ställda förväntningarna jag hade efter Paris-Dakar. Och man behöver absolut inte ha studerat/bott i Lund eller sjungit i kör för att uppskatta den, ska tilläggas. Den är helt enkelt bara en rakt igenom bra roman. 

Andra som också läst: GP, Expressen, DN, SvD, Skånskan, Bokhora, Fru E, Annika Koldenius.

Tack till Ordfront för rec ex!

Paketöppning de luxe

En födelsedag som börjar med att man hittar de här i två paket - det är fint, må jag säga! Gillar också att muggen kommer från lillebror och boken från mamma, men att de ändå lyckats färgkoordinera sig så fint. Tack till båda två!

Lovar också att återkomma med recension av såväl muggens drickvänlighet som bokens läsdito. Är mycket nyfiken på båda delarna!

Every day is Caturday

Riktiga Caturday var ju igår, men hey - every day is Caturday, eller hur?

Bild från Vintage Books & Anchor Books.

Mr Darcy's proposal pillow

Vem skulle inte vilja lägga sitt huvud på Mr Darcy's proposal pillow?

På mitt favoritställe Etsy hittar man denna fantastiska kudde, med det berömda citatet. Om det där med frieri inte redan vore avklarat för min del, skulle chanserna att jag svarade ja öka väsentligt om frågandet på något vis hade innefattat en sån här.

Hett tips till er som vill fånga en litterär fru, med andra ord. Köp en Darcy-kudde och smyg ner den i hennes säng.

Viss försiktighet bör väl dock iakttas: det KAN ju hända att den litterärt bevandrade flickan börjar jämföra er med nämnde Darcy, och då är det säkrast att ni svarar upp mot konkurrensen, annars kan alltsammans få ett synnerligen sorgligt slut.

Etsy har även många andra litterära kuddar, bl a en annan Darcy, en Moby Dick och en jätteful Virginia Woolf.

Lockande 1920-tal

I det senaste engelska nyhetsbrevet från Adlibris hittar jag nyutkomna The Scrapbook of Frankie Pratt av Caroline Preston, och faller pladask. Det här måste ju vara för mig: 1920-tal, en ung flicka med författardrömmar, studier vid Vassar, flytt till Paris, umgänge med kulturbohemerna kring Shakespeare and Company... alltsammans presenterat med sjukt snygg vintage ephemera (är inte det ett uttryck att älska, så säg) från författarens egen samling, i en blandning mellan roman och scrapbook. A novel in pictures, säger beskrivningen. Boken är dessutom blurbad av Audrey Niffenegger och Jaqueline Winspear. Ooh, säger jag. Ooh.

Bokvideon gör mig inte heller mindre intresserad:

Denna läggs genast till på önskelistan. Hör du det, tomten?

Adlibris har tyvärr inte så mycket info om boken, men mer finns att läsa hos Amazon.

Pytte-Knaus

Så här efter tre lästa delar av Knausgårds Min kamp, borde jag kanske ha kunnat förutse att jag skulle vara helt knockad efter avslutad läsning, men icke. Jag sitter ännu en gång här och är överraskad över hur bra det är. Och det vill inte säga lite - eftersom jag tyckt så bra om de tidigare delarna har jag ju nu skyhöga förväntningar. Del tre infriar samtliga, och lyckas dessutom göra mer därtill. Helt sjukt. Ni kan således räkna med fortsatt Knaus-feber från min sida.

Del tre skildrar pytte-Knaus, alltså Karl-Ove från födseln och upp till de första skolåren. Familjen bor i ett villaområde i Tromöya och världen är liten. Jag blev förvånad över hur annorlunda den här delen kändes jämfört med de tidigare; både ton, stil och innehåll är en annan. Det känns verkligen som att Knausgård har gått in i sig själv som barn fullständigt, och helt lämnat sitt vuxna jag därhän. Blicken vi ser med är barnets, och världen avbildas just så som ett barn ser den. Det är omöjligt att inte börja minnas sin egen uppväxt, att inte minnas och verkligen känna hur det var.

Det mest påfallande - och upprörande - är den totala skräck som den unge Karl-Ove känner inför sin far. Folk har klagat på hur pappan skildras i seriens första del, med alkoholism etc, men jag blir väldigt mycket mer upprörd över hur pappan uppför sig här. Han håller ett mycket starkt grepp om hela familjen, skrämmer/hotar barnen på ett extremt obehagligt sätt. Han framstår som lynnig, omogen, sträng och orättvis. För Karl-Ove gäller det att hela tiden ligga ett steg före, att hela tiden försöka fundera ut hur pappan kommer att reagera för att om möjligt minska skadan och mildra hans humör. För är pappa arg, då händer det hemska saker. Det spelar ingen roll om man verkligen har gjort något dumt eller inte, om pappan tror att man gjort något blir man straffad. Hårt.

Det är hjärtskärande att läsa om hur totalt utlämnad Karl-Ove är, och det känns otroligt sorgligt att höra att det enda mål han som vuxen själv haft med sina egna barn är att de inte ska vara rädd för sin pappa på samma sätt som han var. Hemskt! Samtidigt ger del tre en bakgrund till mycket av det som händer i de tidigare delarna, gör dem lättare att förstå.

Var bara tvungen att testa hur det kändes att posta en korthårs-bild på Knaus.

(Det kändes ok, men långhårs-Knaus är fortfarande favvo.)

Skildringen av förhållandet till pappan är mörk, men det finns också mycket annat i boken (tack och lov, får man väl säga). Allt är inte grymt; det finns många passager som är väldigt roliga också. Pytte-Knaus är ett lite annorlunda, ganska känsligt barn och han försätter sig i många bisarra situationer. Jag gillar särskilt en scen där hans dåvarande lilla flickvän gjort slut, och han ikläder sig de fulaste kläder han kan hitta. Han går förbi utanför hennes hus i fulkläderna med dålig hållning, bara för att hon ska SE hur illa hon gjort honom. Hur ful sorgen efter henne gjort honom. Hehe.

Det finns mängder av scener som jag älskar, och som jag gärna skulle återberätta - men jag ska besinna mig och låta bli. Jag nöjer mig med att säga att Min kamp 3 är en lysande barndomsskildring, och att min beundran för Karl-Ove Knausgårds insats växer med varje bok. Det är ett mäktigt, märkligt projekt han givit sig in på, och jag kommer troligtvis dö en smula efter att jag läst sista delen. Jag vill bara läsa mer.

Andra som också läst: DN, GP, Therese E.

Fint vårboksnummer med Yoko Tanaka

Låt mig bara säga att omslaget till Svensk bokhandels vårboksnummer som damp ner i lådan idag är ett av de snyggaste hittills! Älskar alla de små figurerna som klättrar på stegen på båda sidorna av katalogen. Att illustratören, Yoko Tanaka, i intervjun inuti tidningen dessutom berättar att hon bor tillsammans med man och "trillingkatter från Thailand" gör ju inte saken sämre. På bilden ovan syns inte omslaget så jättebra, men passa på att kika på det om ni är på biblioteket eller någon annanstans där tidningen finns.

Jag rekommenderar också varmt en bildgoogling på Yoko Tanaka eller ett besök på hennes hemsida - underbara bilder! Fantasifullt & sagoaktigt, ofta lite mystiskt med ett mörkt drag. Hon har illustrerat en hel del böcker - något man verkligen förstår när man ser bilderna. Jag tycker att det är som om berättelser börjar skriva sig själva i huvudet när man ser hennes bilder.