Ljust, fräscht & kanske lite menlöst

Jag blir inte riktigt klok på Fredrik Lindström. Vad vill han egentligen med sina noveller och sitt skönlitterära skrivande? Jag läser När börjar det riktiga livet? och blir väldigt osäker på hur jag ska tolka de fjorton novellerna. Det är något i tonen, i berättarrösten, stilen och ordvalet som gör att jag inte kan bestämma mig för hur de ska läsas. Är de ironiska? Är det meningen att jag ska skratta? Driver han med karaktärerna eller menar han allvar? Och vad menar han i så fall? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Jag vill minnas att jag hade ungefär samma känsla när jag läste Lindströms förra novellsamling, Vad gör alla superokända människor om dagarna? Det vilar något vagt irriterande ofärdigt över texterna, något som skulle kunna vara intressant påbörjas men sedan lämnas hängande i luften utan att varken ha gjort till eller ifrån. Att den boken skulle ha sålt i 270000 ex och därmed vara Sveriges mest sålda genom tiderna som förlaget nu framhäver, känns lite underligt (kanske rentav lite tragiskt, med tanke på hur många andra bättre novellsamlingar det finns).
Lindström skriver inte dåligt, absolut inte, men han är långt ifrån en fullfjädrad novellförfattare. Det känns nästan som om han är rädd för att ta saker och ting på allvar; att han hellre stannar i det halvironiska Ljust & Fräscht-sättet att skriva som han odlade i showen med Schyffert. Vi ser på oss själva, ser alla småkonstiga saker vi har för oss och skrattar lite osäkert åt alltsammans, typ. Det funkar inte jättebra i bokform.

Det jag framför allt irriterar mig på är att det känns som om Lindström har en massa bra uppslag, att han presenterar flera intressanta scenarion, men att han sedan inte gör så mycket av dem. Han skrapar lite på ytan, visar oss att så här ser det ut - och sen är det slut. Inget mer, inget djupare. Jag blir frustrerad, för jag tycker att det känns som slöseri med bra idéer. Trendkänslig, underhållande och lättläst skildring där det är lätt att känna igen samtiden, javisst - men sen då? Det säger ju just ingenting? Jag kan ha svårt för noveller i god tid just eftersom jag inte gillar att de alltid tar slut just när man börjat komma in i dem, och här är det väldigt mycket så. Lindström skulle kunna göra så väldigt mycket mer, men istället blir det mest bara ljust, fräscht och kanske lite menlöst.

Andra som också har läst: Bernur, Bokmania, Kulturbloggen, Sydsvenskan, SvD, GP, Expressen.