Så här tror jag:
Gunnhild Öyehaugs tokhyllade debutroman
Vänta, blinka handlar om de där avgörande ögonblicket i livet. Stunderna där allt vänder, där allt förändras. Öyehaug borrar sig ner i de där ynka små sekunderna och vrider och vänder på dem för att verkligen förstå hur de fungerar. Så tror jag. Jag säger
tror, eftersom jag faktiskt inte är helt säker på att jag till 100% förstår
Vänta, blinka. De 260 sidorna norsk litterär succé lämnar ganska många frågetecken och får mig att undra om jag antingen är a) lite dum b) lite trött eller c) lite av varje. Vad det än är, så har jag i alla fall lite svårt att känna den där totala euforin som så många andra recensenter har känt. Främre fliken på omslaget är full av lovord ur norsk press och romanen har fått ett gäng priser och nominerats till ännu fler.
På ett sätt är det lätt att förstå vad som har attraherat alla de som har höjt
Vänta, blinka till skyarna. Öyehaug är en författare med god kontroll över sina verkningsmedel som vet hur man skriver fram gestalter som får läsarens beskyddarinstinkter att vakna. Romanen är skriven med en stark stilkänsla och behåller sin originella behandling av språk och tematik rakt igenom. Jag vet inte om Öyehaug har gått någon skrivarskola, men det hela känns ganska mycket välpolerad skrivarkursprosa. Här finns också en lätthet i berättelsen, där hon på ett ofta påfallande snyggt sätt gör de mest akrobatiska hopp i berättelsen men ändå lyckas få det hela att hänga ihop. Här finns dessutom gott om samtidsmarkörer som alla behandlas på ett lagom nonchalant sätt och mängder av referenser till både film och musik. Så långt är det bra.
Det som får mig att tveka är snarare att det till slut blir lite
för bra. För mycket stilövning. Öyehaug skriver en modern, extremt
hipp berättelse som självsäkert (och självmedvetet) rör sig mellan ett gäng likaledes hippa urbana människor. Även töntarna är töntiga på ett hippt sätt, sådär så att man nästan kunde tro att deras osmidiga sätt är valt med omsorg. De är inte fel eller obekväma så att det blir jobbigt eller frånstötande, utan snarare truligt charmigt. Lagom tokigt. Jag är lite allergisk mot den sortens poserande, uträknade töntighet eftersom den alltid får mig att känna att romanen inte är lika autentisk som den vill ge sken av att vara, men det är ju min högst personliga hang-up.
Något jag däremot misstänker att fler än jag kan få svårt med är språket/stilen, där Öyehaug konstant överöser läsaren med en störtflod av ord, låååånga meningar som ibland går över en sida eller mer och ett myller av inskjutna satser. Här finns också ett överflöd av omständliga utvikningar och beskrivningar, mängder av meningar som börjar med ordet och samt en hel del kapitel och stycken som åtminstone jag har svårt att se avsikten med. Vill man vara snäll kallar man stilen infallsrik och sprudlande, vill man vara som jag kallar man den jobbig. Vid de tillfällen då hon släpper lite på den, slappnar jag av och njuter. Då blir det riktigt bra och jag fäster mig till exempel vid bokens räddharige Viggo, "ett ensamt får i utkanten av flocken, med skälvande ull". Det är lite gulligt.
Vänta, blinka är med andra ord en begåvad berättelse av en otvivelaktigt begåvad författare och den kommer säkert att, välförtjänt, fortsätta värma många nordiska hjärtan. Däremot är den inte min kopp te och jag blir inte så förtjust i den som jag hade hoppats på att bli.
Det finns många som gillar Vänta, blinka:
DN,
GP, SVD ,
Hermia och
Bokhoras Johanna L för att nämna några.
Jag är som sagt var ett stort fan av Victor, så det är himla kul att böckerna äntligen kommer på svenska så att fler kan hitta dem. Det här är böcker som man läser för de otroligt väl skildrade miljöerna från det sena 1800-talets Paris och för de underbara karaktärerna, snarare än för själva mordmysterierna (även om de också är helt ok). Systrarna bakom pseuonymen Claude Izner har superkoll på allt som rör parisisk historia och böckerna är en guldgruva för den som i likhet med mig gärna drömmer sig dit som det var dåförtiden. Att en liten fågel dessutom viskade i mitt öra att systrarna eventuellt ska besöka bokmässan i Göteborg i höst, gjorde mig ännu gladare. Jag ska stå först i kön och vifta med min bok för att få den signerad. I så fall tar jag antingen med mig den första boken i serien eller den del 5 - som äntligen kommer i engelsk översättning i juli - The Predator of Batignolles. Ser extremt mycket fram emot den! Det enda jag inte riktigt gillar är att förlaget har bytt färg på omslaget så att den här är blå istället för beige som de tidigare i serien har varit. Borde vara förbjudet att skifta färg sådär mitt i en serie...
SF-bokhandeln meddelade dessutom glatt i förra veckan att John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna hade inkommit till butiken och i helgen såg jag även den på en handfull andra ställen. Jag gjorde mitt bästa för att inte köpa den, eftersom jag ännu lever i hopp om att få ett rec ex från förlaget (så om någon på Ordfront läser det här - snällasnällasnälla, skynda på paketet eller gör slut på plågan). Under tiden jag väntar, tar jag del av provkapitel och Spotifylista med soundtrack som John Ajvide Lindqvist har lagt upp på sin 
Vill man, kan man läsa serien om Lady Julia som ett slags blinkning till alla de billiga äventyrsföljetongerna som gavs ut under perioden som romanen handlar om. Här finns alla ingredienser, från zigenare och förbannelser till bleka damer i nöd och romantiska turer i månskenet. Det kunde ha blivit fruktansvärt - men det är underbart. Det är så långt ifrån fiiiin litteratur man kan komma och ville man vara elak skulle man säkert kunna placera Deanna Raybourns böcker på romance-hyllan och låta dem samla damm där, men då hade man missat väldigt mycket skojigt. Så därför struntar vi i det och läser glatt vidare. Jag ska försöka tygla min längtan efter mer tills i höst, då del fyra Dark Road to Darjeeling, väntas komma ut (I den ska Lady Julia fara till Indien! Me like!). Under tiden som jag väntar, placerar jag varsamt Nicholas Brisbane på goding-hyllan tillsammans med Victor Legris och alla de andra fina pojkarna. Varför är det ingen som gör action figures av dem? Jag skulle köpa hela lagret...
En period bodde Strindberg i det här huset, som man hittar en liten bit längre åt nordost:
Det är ett litterärt ställe på alla sätt och vis; det har inte bara hyst Strindberg utan är också Falstaff Fakirs barndomshem. Mitt emellan de här två husen ligger ytterligare en annan känd författares hem. Esaias Tegnér bodde i det här huset, som idag är museum tillägnat honom:
Tegnérmuseet har tyvärr väldigt sparsamma öppettider, men i gengäld är det väldigt billigt att gå in. Entréavgiften är futtiga 10 kr. Läs mer om museet och se hur det ser ut inomhus 
Det första man slås av är hur oerhört mycket som har hänt i tv-underhållningen sedan -89. Flickan vid stenbänken är full av halvtaskigt filmade scener, lååååångsamma partier som man inte riktigt förstår vitsen med och en dialog som ofta känns ansträngd. Tidens tand har inte varit snäll mot den. Dessutom reagerar jag på att manuset är bedrövligt; om man vill göra 4,5 timmar tv av en hel lång bokserie, måste man naturligtvis ta bort saker. Men här har man valt att skala bort så mycket att berättelsen blir hoppig och osammanhängande. Samtidigt har man inga problem med att ägna många långa minuter åt scener som inte ger något. Mycket underlig prioritering av Marianne Ahrne som skrivit manus och regisserat. 
I Kitty's House of Horrors har ett produktionsbolag kommit på den briljanta idén att samla ett gäng kändisar till en dokusåpa. Under två veckor ska de vistas dygnet runt tillsammans ute i en ensligt belägen stuga i bergen. Allt de säger filmas och aktiviteterna de får att göra är designade för att locka fram konflikter mellan dem. Konceptet är med andra ord inte helt obekant. Det som är nytt den här gången är att deltagarna alla har anknytning till det övernaturliga; här finns varulvar, vampyrer, en fangbanger, medier, en varsäl (som en varulv fast han blir en säl istället för en varg...), en magiker, en programledare och en skeptisk författare (som vägrar tro på någon av de nämnda figurerna trots att han bokstavligen talat har dem framför näsan). Det är alltså upplagt för dramatik.